Citat:
Ursprungligen postat av
develi
Det är mer intressant än jag trodde att titta på mfs. Har mest läst om postpartum innan.
Varav jag tycker en del kan återspeglas runt hanna oavsett om det inte sägs så mycket om henne rent generellt.
Hon har en stark omtyckt bild utåt sett. Att hon är djupt engagerad och oroad i barnen. Hon ger stöd åt kollegor rent generellt och hon tycks vara lika omvårdande då en kollega får cancer. Här ses återigen den empatiska, altruistiska aspekten. Hon har lätt för att leva sig in, hon har själv haft bröstcancer. Hon lägger om kost för hon ska minska risken för återfall.
Allt är fint och ok men med tanke på vad som skett och uppgifter om depression så är bilden är dubbelbottnad.
Som du beskriver här så verkar hon vara en känslomänniska och med många goda och fina egenskaper. Men kan det inte vara så att om någon som är väldigt omvårdande och engagerar sig väldigt mycket i hur andra mår, i själva verket mår skittaskigt själva men istället för att läka sig själv eller söka hjälp, hjälper de personer i sin omgivning?
Citat:
Hos dessa mödrar finns alltså ett överkrav på sig själva gällande moderskapsrollen och dels kan omgivningen tolkas ha dessa höga förväntningar om mamma (prestationsinriktat, viss perfektion).
Det blir risk för rollspel och att inte be om hjälp för det är ett tecken på att inte leva upp till rollen.
De är således lätta att missa i sin perfekta modersroll och är ofta högpresterande.
Oron tolkas som normal och tonas ner.
Hon tolkar däremot världen via sig själv och likaså barnen varav sistnämnda är mer symbiotisk. Hon vet till slut inte vart barnet slutar och hon själv tar vid. Ju sämre skick, ju sämre perception, ju mer vantolkningar. Ju mer oro och ångest ju mer... kan uppförstoras kring barnet. Det finns således ett lidande (sjukdom) men det kan bli överdrivet. Gällande Oskar finns en parallell bild - deprimerad men det skymtar fram mer oro för hemsituation via kollegor.
Överkrav på sig själv när det gäller sin roll som mamma, göra karriär, sköta hemmet perfekt samtidigt som hon oroar sig för hur barnen mår kan jag förstå att det blir till slut övermäktigt för en person och samtidigt tro att omgivningen har dessa krav på henne. Det måste bli ett känslomässigt vakuum tillslut.
Man förstår att det normala tänket kring barn, hem och arbete har nått en sjuklig nivå men förstår kvinnan det själv? Hur lätt är det för närstående att förstå att all omsorg, omvårdnad och oro mm har nått en sådan nivå att hon behöver hjälp?
