Citat:
Ursprungligen postat av
develi
Vet inte riktigt vad du menar men igår nämndes dysfunktionell bindning/anknytning som har drag av det du nämner.
I all välmening men överbeskyddande vilket inte visar sig förrän det kommer till kris och barns sjukdom.
Föräldern (främst mödrar om inte uteslutande) med stark, dysfunktionell bindning kan inte hantera kris, trauma, sjukdom gällande sitt barn varav det börjar röra på sig i farans riktning (bristande copingstrategier).
Händelsen kan vara inbillad, reell eller kombinerat överdrivet. Det är fortsatt i all välmening och i altruismens tecken. Barns hälsa och välbefinnande är A och O.
När oro, ångest, depression ökar (eller annan psykisk ohälsa) påverkas det kognitiva negativt.
Med ökade besvär kan föräldern komma att applicera sina upplevelser och känslor på barnet. Barnet omfattas och blir ett - Extended Self.
Denna förälder har mer än troligt en skev syn på rollen som förälder gentemot sin omgivning (prestationsinriktat och kravrelaterat) - den ultimata vårdaren och beskyddaren.
Inbillade förväntningar att leva upp till leder till mer ångest och oro. Föräldern känner sig inkompetent och misslyckad (kan inte skydda barnet) - och ingen annan heller.
Ingen kan bota, lindra, hjälpa, stödja, vårda om inte Magna Mater kan. Inte Magna Pater heller i det här fallet..
Föräldern håller garden uppe och spelar rollspel tills det inte går att parera ångest eller vad det än må vara utifrån inbillade överdrivna förväntningar på föräldrarollen (externt) och överskattning av föräldrarollens ansvar (internt).
Vid försämring, mer bakslag alt ökade farhågor - inkluderas även framtiden. Nuet är kaotiskt och känsloladdat, perceptionen snedvriden och synen expanderar till framtiden likaså med hög risk för självmord.
När det kommer till dessa händelser som berör pseudoaltruism finns en chockad omgivning.
Hur kunde den glada, fungerande, omvårdande människan göra nåt så hemskt?
Här är det inte mycket varningstecken mer än överdriven oro för barn, depressiva tecken, ångest - kanske med en relativt normal kris mitt i centrum.
. ..och nån brukar inte ventilera sina mörka tankar till nån. Att ventilera spontant till omgivningen är att beskriva sin misslyckade föräldrarroll och göra ett ångestfyllt erkännande som allt kretsar kring. och vem kan tro att en till synens fungerande människa ska göra nåt så groteskt?
Så långt filicide-suicide.
Det finns en sorts prestige, upprätthållande av normalitet, fasader, garden uppe, rollspel eller vad man nu vill använda för ordval - smiling depression eller dog på sin post utan förvarning.
För min del är det mer troligt kopplat till föräldrarollen med tanke vad det rör sig om i grunden:
Allt fokus har kretsat på barns sjukdom.
Att sen två föräldrar hamnar i samma ödestänk kräver ytterligare komponenter föräldrarna emellan - annars dog som sagt familjer i kriser med sjuka barn på löpande band.
Alternativt i nämnda filicide-suicide - en part som agerar ut ensam och säger inte ett dugg till nån.
Här är de två, ingen av dem sätter ner foten utan är rörande överens om sjuk problemlösning.
Förutom störd bindning till barnet av företrädesvis modern så tror jag det rör sig om en lika störd binding partners emellan i sin tur (beroende av).
Ja, det är förtvivlat svårt. Det är också svårt att veta vilken pusselbit man ska börja med. Jag försökte väl pröva en ny vinkel.
Å ena sidan vill jag ogärna stigmatisera (det gör nämligen de involverade själva), utan se en uppsättning villkor. ”svagheter” och ”responssätt”, å andra sidan ville jag försöka förbli i en stilmässig ”normalitet” som paret möjl kunde omfatta själva. De är kontrollerade.
Det väsentliga är inte vad de är utan vad de har uppfattat.
De kompenserar.
Jag tror ju som sagt att det finns uppenbar risk att de har målat fan på väggen. Och stigit in.
