Citat:
Ursprungligen postat av
Lonnrot
Det var en vacker historia du delade. Men jag skulle om jag var du nog föreslå din terapeutvän att patienterna instrueras att med rödpenna märka sidorna med ett ord som ”skrivövning” eller ”självterapi” eller ”ordinerad terapeutisk övning” innan man lägger ngt sådant ifrån sig. Och datera. Det kan annars lätt missförstås av fel person.
Sen kan jag inte heller svara på om alla suicidala verkligen skulle lyftas upp av ngt sådant men somliga skulle kanske. (De med egna barn men som ska förklara sitt beslut för sin egen mor är kanske en bra kategori.)
Jag tror inte det har ngn bäring här. Utredningen lär underkasta alla dokument källkritisk reflektion. Du tar dig inte ens genom antikrundan utan att ha ordning på proveniensen.
Ang det fetade:
den som söker själavård ska öppna sig förbehållslöst för en präst, en terapeut eller ett tomt ark papper, och då ska man inte gå med markeringsverktyg och numrera skrivövningar utan man ska s a s doppa pennan i sina öppna sår och låta tankar och känslor flöda fritt, hur ont det än gör - bara då uppnår man det känslomässiga klimax som leder till läkning och förnyelse. Tycker jag iaf.
Men jag har inga yrkeskunskaper i psykologin.
Om det var den sortens dagbok/anteckningar/brev som föräldrarna eller ngn av dem har lämnat efter sig i handskriven eller i elektronisk form så tyder inte det på att de mått bra - den saken är klar - men det lämnar utrymme för olika tolkningar: varför, i vilket syfte och när i tiden dessa skriftliga bevis som övertygade utredningen om lång planering och samförstånd skapades och vem sammanställde dem slutligen.
Jag känner inte min väninna K's terapeut utan jag förlitade mig på en bekant auktoritet på området som tyckte att personen lämpade sig bäst för stunden. Det var en helt osofistikerad pensionerad tant med erfarenhet från öppen vård. Jag tror inte hon var ens legitimerad eftersom hon skickade K till VC för för att få lugnande. K berättade en bråkdel av sina bekymmer på VC och fick Cipramil (tror jag) och en lång tids sjukskrivning. Oron och tvångstankarna har avtagit men med dem försvann alla tankar och känslor öht. Som K uttryckte det, kände hon sig som ”en kastrerad katt utsträckt på fönsterbrädan”.
K hade ett konstnärligt yrke, hon ville ha tillgång till sin personlighet. Trots alla förvarningar slutade hon tvärt med medicineringen, avbröt alla läkarkontakter. Hon parkerade ungen hos pappan och bokade en lång vistelse på ett dekadent spa i Tjeckien, hon vandrade i fjällen, upplevde en romans (eller två) och drygt en månad senare återvände hon hem som en ny människa.
Tvångstankarna försvann inte på en gång men hon lärde sig att hantera dem, de förvisades till psykets karantän.
Du tror säkert att det jag skriver har ingen bäring här heller och kanske är det så men å andra sidan får ju jag ta emot en strid ström vetenskapsliknande information som flöder genom tråden och delger oss kunskap om allt möjligt djävulskap som knäppa och ondsinta föräldrar utsatt sina nära och kära genom tiderna. Uppriktigt sagt, bidrar det inte så mycket till min världsbild eller ngn större förståelse av Bjärred-fallet. Här bjuder jag iaf på en story ur real life som förhoppningsvis lättar upp stämningen i tråden denna lördagseftermiddag.
Och till slut: antikrundan och även de mest ansedda auktionshus i världen har åkt på blåsning så många gånger och proveniensen kan vara utstuderat fejk. Alla kan ha fel: du och jag, läkare, vetenskapsmän, väderflickor, polis, påven - name it!
