Citat:
Ursprungligen postat av
develi
Begriper mig inte på det här resonemanget jag heller. Vad inbillar man sig stat, skola och samhälle har för funktion när det kommer till nåt så udda som gemensamt familicide med kombination NOLL synliga riskfaktorer. Med insatser från skola med insyn, tre lärare som är kopplade till Agnes i hemmet konstant, normalt socialt nätverk (släkt, vänner, kollegor) - där två föräldrar som förvisso är i en kris med sjuka barn beter sig funktionella?
Vad man snarare kan skönja är ett sammelsurium av förgreningar mellan ordinarie vård, alternativ sådan både nationellt och utomlands.
Samma synsätt när man tittar in på släkten - det är allt mellan Paelo (grottmänniskokost), motstånd mot dagis (familjen sköter barnen bäst), healing och transcendent dans.. en sväng bort i kontroversiell Borrelia till ljusterapi och säkert mycket konstiga tips gällande ME som jag påvisade igår via en artikel om hur stalltipsen flödar in med allt från vitlök till magneter. Leva eko och äta hälsosamt för att förebygga canceråterfall. Lägg till ifrågasättande kring psykiatrin och medicinering.
För att inte tala om ME som i sig har sin kamp gällande att bekräftas som en faktisk sjukdom där motståndare skriker ME-lobby, sjukdomsvinst och det sitter i skallen. Där de mer extrema parallellt förnekar all koppling till psykisk ohälsa - troligen av den rädsla och oro som finns att klassas som psykfall. För mig är ME en sjukdom med biomarkör men i ett stadie där det än inte är framforskat. Men jag begriper också att berövas allt normalt liv påverkar psyket som alla tunga fysiska sjukdomar gör.
Jag efterlyser balans mellan två kolosser.
Det finns en stor begreppsförvirring gällande barnens sjukdom. Det finns knappt nån som har rätt information och det är en process över tid (år).
Folk vet inte vad det är med barnen (främst Agnes) - alla berättar sin version från allt mellan odiagnostiserade till annat och över till korrekt diagnos.
Det här är troligen inget annat än en återspegling på hur förvirrat det varit i jakt på bot.
Var och en kan säkert vara funktionellt och ha sin goda sida - allt är i all välmening - men om två personer faller in i en desperat tillvaro, har ett förhållningssätt till sjukdom som är allt annat än normativ (jaga bot, ingen acceptans), får konstant tips i all välmening från alla de håll gällande terapiformer - hjälp till självhjälp - så blir det ett stort lass att dra på själva.
Jag kan ana ett Bror Duktig fenomen och det faller givetvis tillbaka på föräldrarna själva. Normala personer kan hantera input - inflöde av tips. Normala folk kan inse vart gränsen går när det kommer till TVÅ vuxna. Om inte annat sätter en part ner fötterna i golvet:
Det skedde inte. När man inte klarar det själv så drar de sig snarare in i en bubbla.
För de ska FORTFARANDE lösa det själva och den helveteslösningen vet vi.
Om två till synes funktionella föräldrar är i kris och när man kommer till nåt så extremt som familicide där de är rörande överens om att slakta familj är ett bra beslut:
Då kan man inte leta i enkla faktorer och söka fel i en omgivning som ÄR utredd av både skola och polis.
Det fanns inget konkret att peka på. Det är inget mystiskt mörkat. Det finns ingen trigger.
Det enda det står och snurrar runt är barnens sjukdom som allt fokus har gått till och där har de fullständigt tappat bort sig själva.
Det finns otaliga folk som arbetar 100%, har höga positioner, ler och stendör. I självmord. Utan förvarning. Som går med garden uppe, som spelar rollspel.
Som efterlämnar en gapande, chockad omgivning.
Det är grunden kring självmord som tyvärr inte är ovanlig.
Sen finns det tydligen de som gör det EXTREMT ovanliga som familicide och tar med sig barnen rätt in i döden. Som inte visar upp annat än helt normala krisreaktioner, som inte ber om hjälp, som inte säger ett dugg trots att det finns en stor krets - ett stort nätverk kring dem. De är inte lämnade åt sitt öde.
Då faller det tillbaks på nåt galet kognitivt hos föräldrarna, nån säregen personlighet, nåt sjuk konstellation dem emellan som tamej fasen ingen rår på även om man skulle heta Nostradamus.
Det fanns ett fall i Stockholm 70-talet. Det går inte att applicera på familjen sett till kringomständigheter. Sen hamnade jag ner på mitten av 1800-talet. Nope.
Jag tror alltså att man ska inse hur udda det här är och inte tolka detta föräldrarpar med de egna ögonen mer än gällande grundkomponenter. För man har inte funnit nåt via förundersökningen och har inte dessa en samlad bild kring den röriga familjen då vet jag inte vem som ska ha det.
Jag håller med om det mesta, fra till den närmast invändningsfria argumenteringen. På villkoret att det stämmer att det inte går att klandra somligt omkring dem.
En bubbla är nog en faktor. Man anar exv i makens fortsatta professionella strövande att han sveper av sig djupare insikt om att han är ute på tunn is. Hans uppnådda livsvärld eller livsform är (kan vara) intellektuellt oförenlig med flickornas tillstånd. ”Rörigheten” kommer väl av slitningar i och med att de inte fokuserar om utan biter sig kvar med en fot i det där, och därmed kanske inte heller så lätt ”finner” rätt lösning eller en som passar dem. För ingen passar, och de har ingen substantiell grund utifrån vilken de kan avgöra att ngt passar heller kanske. Där emellan liv eller död har de kanske gränslat då, och tänkt att ”wtf”. Allt eller inget. Det har inte funnits en beredskap att se eller incitament att vilja ha en helt annan livsform (där man kokar gurka och sätter upp flyers på byns anslagstavla etc).
Samtidigt får det naturligtvis inte vara för lätt och för snabbt gjort att lägga all skulden på familjen.
Och det finns gott om folk med den hållningen (fast alla får inte barn...).
Sen, som parentes, har man dödssjuka eller obotliga barn och vill sysselsätta dem med något trevligt, kreativt och hoppfullt så åker man ju inte tre ggr i veckan till läkarkonferens för att alla ska få höra hur vetenskapligt och sakligt dödliga och obotliga deras sjukdomar är, utan man kokar ju hellre gurka då eller gör Tai chi eller något annat. Den vinkeln finns ju.
”Farbror Sven” var anno 1843 — var det honom du tänkte på? Det var inte gemensamt ök familjemord, utan lite ensidigt. De här sakerna är ovanliga.
Vill man bita statistik så ska man ju i något längre tidsperspektiv som detta inte dra sig för att passera sundet och Kölen och kanske Ålands hav också. Ty nationsgränserna är nog lite godtyckliga i just dessa fall för jämförelse.
