Citat:
Ursprungligen postat av
harperlee
Om man vill förebygga mord på barn av föräldrar/vårdnadshavare så skall man nog snarare rikta in sig på kända farliga omständigheter som skilsmässor där pappan tidigare varit våldsam mot mamman eller mammor med förlossningsdepression.
I backspegeln är det ju solklart att föräldrarna i Bjärred behövde långtgående psykiatriska insatser men hur skulle någon kunna förstå det om de verkade normala men lite ledsna bara?
Begriper mig inte på det här resonemanget jag heller. Vad inbillar man sig stat, skola och samhälle har för funktion när det kommer till nåt så udda som
gemensamt familicide med kombination NOLL synliga riskfaktorer. Med insatser från skola med insyn, tre lärare som är kopplade till Agnes i hemmet konstant, normalt socialt nätverk (släkt, vänner, kollegor)
- där två föräldrar som förvisso är i en kris med sjuka barn beter sig funktionella?
Vad man snarare kan skönja är ett sammelsurium av förgreningar mellan ordinarie vård, alternativ sådan både nationellt och utomlands.
Samma synsätt när man tittar in på släkten - det är allt mellan Paelo (grottmänniskokost), motstånd mot dagis (familjen sköter barnen bäst), healing och transcendent dans.. en sväng bort i kontroversiell Borrelia till ljusterapi och säkert mycket konstiga tips gällande ME som jag påvisade igår via en artikel om hur stalltipsen flödar in med allt från vitlök till magneter. Leva eko och äta hälsosamt för att förebygga canceråterfall. Lägg till ifrågasättande kring psykiatrin och medicinering.
För att inte tala om ME som i sig har sin kamp gällande att bekräftas som en faktisk sjukdom där motståndare skriker ME-lobby, sjukdomsvinst och det sitter i skallen. Där de mer extrema parallellt förnekar all koppling till psykisk ohälsa - troligen av den rädsla och oro som finns att klassas som psykfall. För mig är ME en sjukdom med biomarkör men i ett stadie där det än inte är framforskat. Men jag begriper också att berövas allt normalt liv påverkar psyket som alla tunga fysiska sjukdomar gör.
Jag efterlyser balans mellan två kolosser.
Det finns en stor begreppsförvirring gällande barnens sjukdom. Det finns knappt nån som har rätt information och det är en process över tid (år).
Folk vet inte vad det är med barnen (främst Agnes) - alla berättar sin version från allt mellan odiagnostiserade till annat och över till korrekt diagnos.
Det här är troligen inget annat än en återspegling på hur förvirrat det varit i jakt på bot.
Var och en kan säkert vara funktionellt och ha sin goda sida - allt är i all välmening - men om två personer faller in i en desperat tillvaro, har ett förhållningssätt till sjukdom som är allt annat än normativ (jaga bot, ingen acceptans), får konstant tips i all välmening från alla de håll gällande terapiformer - hjälp till självhjälp - så blir det ett stort lass att dra på själva.
Jag kan ana ett Bror Duktig fenomen och det faller givetvis tillbaka på föräldrarna själva. Normala personer kan hantera input - inflöde av tips. Normala folk kan inse vart gränsen går när det kommer till TVÅ vuxna. Om inte annat sätter en part ner fötterna i golvet:
Det skedde inte. När man inte klarar det själv så drar de sig snarare in i en bubbla.
För de ska FORTFARANDE lösa det själva och den helveteslösningen vet vi.
Om två till synes funktionella föräldrar är i kris och när man kommer till nåt så extremt som familicide där de är rörande överens om att slakta familj är ett bra beslut:
Då kan man inte leta i enkla faktorer och söka fel i en omgivning som ÄR utredd av både skola och polis.
Det fanns inget konkret att peka på. Det är inget mystiskt mörkat. Det finns ingen trigger.
Det enda det står och snurrar runt är barnens sjukdom som allt fokus har gått till och där har de fullständigt tappat bort sig själva.
Det finns otaliga folk som arbetar 100%, har höga positioner, ler och stendör. I självmord. Utan förvarning. Som går med garden uppe, som spelar rollspel.
Som efterlämnar en gapande, chockad omgivning.
Det är grunden kring självmord som tyvärr inte är ovanlig.
Sen finns det tydligen de som gör det EXTREMT ovanliga som familicide och tar med sig barnen rätt in i döden. Som inte visar upp annat än helt normala krisreaktioner, som inte ber om hjälp, som inte säger ett dugg trots att det finns en stor krets - ett stort nätverk kring dem. De är inte lämnade åt sitt öde.
Då faller det tillbaks på nåt galet kognitivt hos föräldrarna, nån säregen personlighet, nåt sjuk konstellation dem emellan som tamej fasen ingen rår på även om man skulle heta Nostradamus.
Det fanns ett fall i Stockholm 70-talet. Det går inte att applicera på familjen sett till kringomständigheter. Sen hamnade jag ner på mitten av 1800-talet. Nope.
Jag tror alltså att man ska inse hur udda det här är och inte tolka detta föräldrarpar med de egna ögonen mer än gällande grundkomponenter.
För man har inte funnit nåt via förundersökningen och har inte dessa en samlad bild kring den röriga familjen då vet jag inte vem som ska ha det.