Citat:
Ursprungligen postat av
Hwal
Suspiria (2018)
IMDb
Då har jag sett den nya versionen av Dario Argentos mästerverk Suspiria (1977). En film som alltid har haft en stor plats i mitt hjärta sedan jag för första gången såg den i de tidiga tonåren. Sedan jag hörde att det skulle komma en nyinspelning så har jag varit väldigt skeptisk och fruktade att det skulle bli som den amerikanska Oldboy-versionen, nu efter att jag har sett den kan jag med glädje säga att så inte blev fallet.
Suspiria (2018), regisserad av Luca Guadagnino (Call me by your name, Kärlek på italienska) står helt på egna ben. Egentligen så har den bara den grundläggande historien samt namnen på karaktärerna gemensamt med originalet, vilket jag är väldigt glad för. Här finner vi mer gemensamt med nyare skräckalster så som The Witch och Last Shift än med Dario Argentos mystiska giallo. Mystiken har också här försvunnit mer, både på gott och ont. Häxorna har en centralare roll och får mycket mer utrymme, den ikoniska ljussättningen och framtoningen är här nästan helt bortblåst och Luca visar fram ett grådaskigt Berlin i slutet av 70-talet.
Filmen är dock ganska ojämn, öppningen är trevande. Vi bjuds på superb klippning och kameraarbete, men historien klarar inte att trollbinda mig. Klippningen får en att känna ett visst obehag, men mystiken ekar med sin frånvaro. Men rätt som det är när vi kommit in i filmen så glimtar Suspiria till med terror, erotik, skräck och briljans. De få stötarna slår en hårt i magen och ger en klump i halsen, men tyvärr är dessa stunder ganska korta men väl så effektiva.
Tyvärr lider denna versionen av något som gör mig besviken, ett ruggigt dåligt soundtrack. En av originalets största styrkor är den jobbiga, skräckinjagande men fantastiska musiken av Goblin. Här har det byts ut mot dåliga indiepopballader. Detta är för mig ett besynnerligt val, som inte bara passar dåligt men också förstör stora delar av upplevelsen. Vad Luca tänkte på här vet verkligen inte, men soundtrack är så himla viktigt och på bara den lilla delen så faller Suspiria långt ned.
Men, detta är en bra film. Många gånger så fick jag gåshud och kände verkligen terrorn krypa under skinnet på mig, ungefär samma känsla som jag stundtals fick av The Witch, men precis som nämnda film så är som jag tidigare sa också Suspiria ganska ojämn. Det är nära en fyra, och hade det inte varit för den riktigt dåliga filmmusiken så hade den kanske fått det. Men det finns tillräckligt många scener som borde få den mest härdade skräckfantastens hår att resa, eller bara njuta av en absurd, vacker, erotisk och ockult upplevelse. Ett extra plus också att filmen är på tyska till stora delar.
Skådespelet är genomgående övertygande från samtliga, men den som utmärker sig mest är Tilda Swinton som den kedjerökande danslärarinnan.
Suspiria rekommenderas.
+En originell historia inom ramarna av originalet
+ Briljanta skräckscener
+Klippningen
+Tilda Swinton
-Musiken
-Saknar mystik
-Ojämn
-Onödiga sidospår som får mycket tid
3+/5
Efter att ha haft närmare en vecka att fundera på
Suspiria (2018) kommer jag nog fram till ungefär samma slutsats. Du ger en bra recension som jag i det stora hela kan skriva under på, men själv vill jag nog dra ner det där pluset, till en vanlig 3/5. Det är en sevärd rulle i sin egen rätt men den riktigt obehagliga känslan och mystiken som gjorde Argentos film så underbar saknas. Jag hade dock hoppats på betydligt mer så man får säga att det blev en besvikelse.
Den gode Argento hade också smaken att förstå att en sådan här film gör sig bäst runt 90 minuter för att behålla trycket och tätheten! Ska man göra den 2,5 h som i det här fallet hade jag hellre sett att man gjort mer djupdykning i häxorna och deras historia, det finns ju hur mycket spännande och hemskt som helst att spinna vidare på där, istället för någon trist gubbe! Där missade man ett öppet mål!
När första dödsscenen kickade igång (den var faktiskt jävligt snygg!) tänkte jag att nu händer det, det här blir en toppenfilm! Men nej, den somnade in tyvärr och det blev heller aldrig något helt tillfredställande money shot i slutet, + den där helt onödiga sidohistorien med akademikergubben som drog ner det.
Förresten jag tror att jag läste i någon tråd här på forumet nyligen att det var tänkt att Argento egentligen ville ha unga barn i sin film men att det förbjöds av produktionsbolaget så det blev unga vuxna istället. Det hade varit mycket vågat om Luca Guadagnino hade snappat upp på det spåret och kört på det istället, kan ni tänka er vilket jävla liv det hade blivit?! Tyvärr blev det mer konventionellt istället! Tilda Swinton är den jag kommer minnas mest från den här filmen!
Edit: Miljöerna var ju dock att dö för, den var snygg trots allt!
