Citat:
Ursprungligen postat av
justifymylove
Jag håller med dig om att det är fler faktorer än föräldrarförsäkringen som bidrar till lönegapet men det står inte emot att jag förespråkar lika villkor i föräldrarförsäkringen, dvs. mannen får ta ut maximalt 50 procent och kvinnan maximalt 50 procent. Skillnaden ligger kanske i ideologi där jag är liberal och utgår från individualismen.
Ha, den där motiveringen av liberal politik har jag främst sett politikerna föra inom Liberalerna (tillsammans med frågan "Hur fritt är egentligen valet i praktiken?"). Intressant. *är uppriktig, inte sarkastisk* Annars så brukar kvoteringar falla under socialistisk feminism men jag kan absolut köpa en sådan motivering (även om jag är av en annan åsikt i sak och emot kvotering som metod). Finner en sådan liberal motivering ovanligt genomtänkt - den får nästan diskuteras fram snarare än att vara en ensam hållning - även om jag inte håller med i sak.
Citat:
Och oavsett om kvinnor jobbar i större utsträckning i offentlig sektorn har jag svårt och se det faktum att lönegapet inte påverkas av att kvinnor är mer hemma med sina barn. Det är bra att det fungerade för din familj men faktum är att om man tittar i grupp så gör kvinnor karriär senare och kommer in i arbetslivet senare på grund av detta vilket självfallet påverkar lönerna.
Ja, men precis som i mitt fall så har de oftast en stark ekonomi i ryggen när de väl påbörjar sin karriär. Det är en fördel som faktiskt heter duga. Att slippa den där ångesten att mina misslyckanden kan stå sig dyrt för familjen är jag hemskt tacksam för att slippa... men andra hanterar den såklart bättre. Och jag kan utbilda mig till lindansare om så vill... familjen överlever ändå.
Om vi dock tittar på lagförslaget i fråga och vad det i praktiken avser: hur långt i karriären kommer man på 240 dagar? Det är nämligen tiden som lagstiftningen vill styra in och försäkra kvinnor om, inte ens ett år. Visst... tajming kan spela en avgörande roll - det kanske var läge för att stiga i karriären ungefär när barnet kom - men i det stora hela är det så gott som ingenting.
Ska kvinnor som kollektiv springa ikapp männen som kollektiv (vad nu egenvärdet i det skulle vara... i ren allmänhet?) så behövs det betydligt mer än att arbeta 240 dagar extra i livet (vilket inte ens anbelangar kvinnor överlag... utan enbart de som inte skulle haft/fått möjligheten annars). Det behövs helt enkelt fler kvinnliga entrepenörer... det går inte att löneslava ikapp den samhällsgrupp som i störst utsträckning skapar (och därmed äger) företag. (På den här punkten är din notis längst ner om privatiserad vård ganska central... för det är främst där som kvinnor vill lägga sin dyrbara tid med företag - vilket är helt fantastiskt i min mening, more power to them!).
Citat:
Sen finns de andra utmaningar som normer och attityder som du nämner, och att kvinnodominerande yrken har lägre löner.
Har svårt att se hur sådant luckras upp genom metoderna i fråga. I min mening så behöver inte kvinnor hjälp... de behöver snarare tas på allvar, och det är svårt att få till det medan staten levererar stödhjul efter stödhjul... med motiveringen att kvinnor är i behov av det. Det sänder väldigt konstiga signaler och attityder förändras sällan av dubbla budskap.
Kvinnodominerade yrken återfinns i offentlig sektor. Mer än 60% av Sveriges kvinnor arbetar inom det offentliga och den siffran stiger om inte jag mins fel...
Sedan och om du ursäktar, så känner jag inte riktigt hur det brinner i knutarna - och det trots att jag sitter i den sits som många kvinnor sitter i, där mitt orangea kuvert visar på en pension med drygt 6000 i månaden... medan damens ligger på omkring 20 000. Kul? Nej. Ångest? Lite. Ånger? Nej, jag prioriterade familjen som helhet och står bergfast i valet.
Det finns helt enkelt bra mycket värre öden än att ha en svensk medelinkomst inom det offentliga.
Citat:
Det är helt befängt för mig att byggnadsarbetare tjänar mer än sjuksköterskor som har en längre utbildning vilket beror på offentliga sektorns lönepressning. Här stödjer jag att fler privata alternativ ska komma till stånd inom välfärdssektorn.
Det är skillnaden mellan privat och offentlig sektor i ett nötskal det där. För övrigt lite roligt att du tog dessa två yrkesgrupper som exempel, för om du tittar på exempelvis USA så tjänar en sjuksköterska mer än dubbelt så mycket i månaden än en byggnadsarbetare i USA. Inte ens topplönen för byggarbetarna närmar sig medianlönen för sjuksköterskorna i det landet. Helt klart så som det borde se ut...
Att privatisera är en god idé men det skulle kanske gå att göra en kompromiss. Staten kan ta hand om samt specialisera sig på den svåra och dyra vården medan den privata sektorn kan ta hand om den mer lönsamma delen av vården. Möjligtvis en rimlig modell som kan gynna många.
Sist men inte minst så vill jag att du skummar igenom det här en gång till och noterar vad som kan bero på systemfel och vad som kan bero på ojämställdhet. Att den förälder som stannar hemma med barnen mest - helt oavsett kön - alltid drabbas negativt ekonomiskt: beror det på systemfel eller ojämställdhet? Det finns mycket sådant här att notera mellan raderna i politiken. En annan men helt ovidkommande exempel på systemfel är all säkerhet och ekonomiska fördelar som ett giftermål ger: hur underlättar det för våra allsköns familjekonstellationer i landet, som knappast springer till kyrkan för att viga sig allihop?
Det är så förskräckligt enkelt att utgå från att systemen är perfekta och peka fingret åt människorna i det istället. Finns otroligt mycket att göra och förbättra på den här punkten... för den som vågar (och här kommer knappast vänsterblocket att sticka ut någon modig haka, som allra främst har skapat systemen i fråga).
Sedan så tillhör jag den skara av människor som erkänner medmänniskornas enda, första och sista liv på jorden. Hur ojämställda de än må vara så ska inte politiken gå ut över deras lycka... om de nu är lyckliga precis som det är. Sådant kan regleras från fall till fall, när det faktiskt behövs, utan att vi utgår från att alla vill, ska och borde ha det likadant. Jag tänker aldrig någonsin offra min lycka - vad folk än må tycka och tänka om den - bara för att politikerna och samhällseliten ska bli varm i magen när de läser statistik. Jag ser oss alla som betydligt viktigare varelser än så... och resonerar därefter.