Kvinnor får i genomsnitt 4 MKR under sin livstid från män

Stal (skatt är stöld) det företaget pengarna från landets befolkning?

... sa kommunisten

Mer lyteskomik, keep it coming!

Ganska meningslöst att föra dialog med dig.

Upp till dig.

Men ja, flat-earthers, anti-vaxxers, truthers, kommunister, fascister och annat trögt pack tycker att jag är oresonlig.

Nej, mäns problem i den här frågan i den här tråden är att män förlorar pengar på att kvinnor tar hand om deras barn. Vilket kan lösas genom att de tar hand om barnen själva.

Japp, så det kommer nog att finnas utrymme för gratisåkare.

Med "familjekonstellationen" menar jag allsköns familjevarianter och inte specifikt en kärnfamilj/mamma pappa barn, bara så det inte har blivit ett missförstånd där.

Ligger problemet i framtida förutsättningar så talar vi i praktiken om ett systemfel - för oavsett om det är pappan eller mamman som stannar hemma med barnen, så får just den föräldern sämre förutsättningar i framtiden. Varför jag föreslår att vi arbetar med systemet istället för att propagera för att män och kvinnor ska dela jämt på samma och fortsättningsvis lika undermåliga system...
Är välbekant med det här då jag var den som gick hemma mest med barnen och det är först nu, närmare 40 år, som min karriär har börjat ta fart (och då enbart på utbildningsnivå). Slänger du ett öga på mitt orangea kuvert så hade du nog fält en tår.
Emellertid är damen här hemma en högre uppsatt personalchef på en ekonomiavdelning... karriären för henne är i full blom. Sedan kan jag såklart vara avundsjuk på det men vad har det för verklig betydelse när det viktigaste jag har är våra barn? - och för deras del, eller då för familjens del, så har det ingen som helst betydelse vem som tar hem mest pengar... alla inkomster är ju samtliga familjemedlemmar förunnade, i slutändan.
Det kanske är jag som saknar ångesten av upprätthålla en så kallad manlighet som primär försörjare, vad vet jag. Oavsett vilket så finner jag sådana familjedispyter (om vem som tjänar mest, fick flest möjligheter och så vidare) väldigt irrelevanta, för det är inte riktigt familjerna som skapar samhällsförutsättningarna.

Observera att jag inte föreställer mig att det finns sådana här familjedispyter att tala om i allmänhet. Jag tror snarare att svensken klarar av att samarbeta väldigt väl sinsemellan och i olika familjekonstellationer... vilket även reflekteras i den allmänna folkoviljan med att lösa problemen som en del feminister upplever. I praktiken tror jag de flesta svenskar är nöjda med sina livsval och förstår att de själva är ansvariga för dem.
Att en del feminister vill se ett annat utfall är ett aktuella feministers problem, de som berörs - alltså folket bakom statistiska siffror - tackar dock bestämt nej till det feministiska etablissemangets förslag (som de högfärdigt skiter i, såklart - etablissemanget über alles, ingen vet vad de vill och behöver fören dessa figurer har kommit på det och motiverat intåg i folkets privata livsval med "För deras eget bästa!").

Hur som haver. Samhället och systemen ska anpassas till någonting så essentiellt och nödvändigt som barnafödande, inte tvärt om. Något sådant åstadkommer vi dock inte genom att dela jämt på något som redan är dåligt och symboliskt hurra över det.

Edit: Var det här mitt svar på din ensamma mening?! Jag ska nog ta det lugnt med kaffet...

Jag tror inte att de tjänar (eller ens får lika mycket) pengar på att byta ut sin förvärvslön mot föräldrapenning.

Lösningen vore snarare att verka för en klassiskt liberal politik (för att få bort en betydande del av resursfördelningen) med några stänk konservatism i sig (för att gynna/underlätta föräldraskapet i sig).

Jag vet inte mycket men jag vet iallafall detta: det kunde ha gjort så mycket bättre och dagens realpolitiska alternativ är knappast optimala någonstans. När ett system missgynnar alla föräldrar som stannar hemma med sina barn - oavsett kön, helt obönhörligt - så bör man förstå att det är fel på systemet och inte föräldrarna...

Missgynnar alla föräldrar, OCH alla som INTE är föräldrar. Alla, helt enkelt.

Det är extra lustigt när folk som påstår sig vara normbrytare tvingar alla andra människor att leva enligt normen.

Absolut. Incitament är viktiga och det gäller även att vara en god medmänniska, det ska också ha sina självklara incitament. Precis. Starkast vinner men en god och stark medmänniska är en klippa även för den svagare. Förebilder behövs alltid och i början är vi ju alla svaga, men vi växer för att bli starkare och då är förebilderna incitamenten.

Ja, och jag som drar något åt det socialkonstruktivistiska/postmoderna hållet förstod det här relativt sent. Föregående är utan tvekan kraftfulla verktyg för tanke och filosofi... men de är värdelösa (no pun intended) som modeller för mänskligt leverne. Det är helt enkelt inte så vi fungerar som varelser - varken du eller jag ser på våra nära och kära med samma värde som på främlingar, även om vi intellektuellt kan förstå att alla har ett lika högt värde/saknar värde i ett referenslöst och oändligt kosmos. Som varelser behöver vi ett leverne som reflekterar någon sorts essens... en liten referensram, något helt obetydlig i kosmos men helt avgörande får vårt känsloliv, uttryck och välmående.
Vet dock inte vart gränsen ska/bör gå, haha... men det ena är verktyg för tanke och filosofi medan det andra är, vad ska man kalla det för, en självklar livsstil.

Liberal särartsfeminist verkar passa dina åsikter väl (och då har jag läst en hel del av dina inlägg här, kan tilläggas). Men det är inte viktigt att titulera sig själv... på så vis... men det är bra att känna till om man vill förändra politik som innehåller dessa ideologier (så man vet vad man vill ha bort respektive vill ha, i politiskt gångbara termer).
Det är ju som så att vi inte kan ha en soppas god relation med våra politiker (av rent praktiska skäl) att vi kan sitta ner med var och en och förklara våra åsikter och världsbild, medan de noterar och sedan tar alltihop i beaktning - varför politiska termer effektiviserar kommunikationen mellan folket och politikerna.

Ja, det verkar finnas attityder som hellre ser män ta risker än kvinnor. Det vill säga att attityden utgår från att män hanterar risker bättre än kvinnor, och därmed får kvinnor mer sällan "Starta Eget"-bidrag än män för riskfyllda affärsidéer (som också brukar vara de mest lukrativa affärsidéerna).

Det finns helt enkelt en del att arbeta med i jämställdhetsarbetet, på punkten attityder. Möjligheterna och förutsättningar ska vara de samma på en kollektiv samhällsnivå... inte styras av fördomar.

Det handlar väl om spel för galleriet... tror helt klart att Veronica Palm (S) förstår systemfelen i de system som hennes eget parti har infört. Det finns helt enkelt ingen chans i världen att den offentlig sektorn kommer ikapp den privata löneutvecklingen... och i den sektorn arbetar majoriteten kvinnor i Sverige (medan majoriteten män jobbar i den privata). Givetvis är det en betydande faktor och troligen en långt mycket större faktorn än könsdiskriminering (något som vi reglerade lönerna för 2008 och som ansvariga organ, även statliga sådana, inte längre kan se spåret av).

Jag tror att jag har något slags filter för sådana åsikter och hade jag lagt märke till dem så hade jag högst troligt inte bemött dem heller. Samhällstjänsterna i fråga är essentiella... att det är sämre betalt i offentlig sektor är inte kvinnors fel och män i allmänhet, ska bara vara glada för att någon överhuvudtaget ställer upp på låga löner för dessa samhällstjänster (löner som ibland är helt orimligt låga). Ärligt talat så tror jag inte att jag hänger med i resonemangen bakom sådana åsikter...