Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Det verkar vara svårt att komma vidare i diskussionerna genom att enbart analysera det som hände i huset kring den 9 januari i år. Det vore intressant att veta hur det var långt innan: hur föräldrarna var som personer, hur familjen levde, vilka värderingar och drömmar man hade, hur stresskänsliga alla i familjen var, och så vidare. Familjens historia, de enskilda individernas historia.. Men sådana frågor får vi nog inga svar på.

Men jag undrar i alla fall hur skolsituationen såg ut för flickorna alldeles innan hemundervisningen startade?

Hade det varit en lång och jobbig period när A fick mer och mer frånvaro från skolan?

Växlade måendet så att hon vissa dagar kunde gå i skolan, och andra dagar inte alls? Klarade hon ibland att vara i skolan en del av dagen men tvingades gå hem efter några lektioner? Lämnade föräldrarna i så fall sina arbeten för att störta hem och vara tillsammans med sitt barn?

Innan man visste vad det var som flickan led av, måste det ju ha funnits en mycket stor oro och undran hos föräldrarna: "vad är det med vårt barn? Vågar vi lämna henne ensam? Vad kan hända?"

Fanns det gott om morgnar då familjen övervägde där hemma: ska A kunna gå till skolan idag eller inte? Och A fick känna efter: "kan jag eller kan jag inte gå?" Blev föräldrarna ibland försenade till sina arbeten på grund av sådan morgonvånda?

Blev det en ohållbar situation för föräldrarna, när de tvingades avbryta det som de höll på med på jobbet, och kasta sig hem för att ta hand om A som plötsligt blivit sämre under skoldagen? Blev arbetet lidande? Och blev skolgången för "hattig" för A? Tänkte man sig att med hemundervisning så skulle det i alla fall bli kontinuitet? Kontinuitet både för barnet och för föräldrarna.

Det har skrivits mycket om att föräldrarna var "drivande" för att barnen skulle få hemundervisning. Var det inte självklart att hemundervisning var det enda alternativet? Fanns det olika alternativ att överväga?

Hade man tänkt sig att hemundervisngen skulle vara till hjälp bara under en begränsad tid, "tills A blev bättre?"

Finns det foton på föräldrarna? Jag har gått genom typ 100 sidor utan att hitta något?

Tycker detta är bra tragiskt. Barn med allvarligare handikapp klarat ju att leva ett fullgott liv, varför skulle inte det gå här? Har någon yrkesprestige som tagit över hand här?

Ja, det finns grader.
De flesta brukar ha det som sämst i början, när man väl förlikat sig med att man har en kronisk sjukdom, och lärt sig hur den kan hanteras så går det bättre. Men för att uppnå det, så måste man sluta att se "bot" som det enda acceptabla, och istället söka "lindring".

Och så finns det skov/perioder när man är riktigt dålig, och perioder när man är nästan "som innan".

Eftersom en viktig del (kanske den viktigaste) är "hjärntrötthet", alltså att man har som ett slags dimma i skallen, så påverkar det mycket.

Utsätter man sig för en massa intryck av olika slag, så blir man riktigt trött efteråt.

Men det finns som sagt tekniker för att hantera sitt liv, så att man inte ständigt ligger i det mörka rummet. Om man gör något litet som är roligt, så stärker man sig mentalt.

Det gäller att hushålla med hjärnans ork, att faktiskt inse att "om jag går på den där jätteroliga teaterföreställningen/träffar min kompis/går på restaurang (eller vad det nu är), så blir jag tröttare (kanske enormt mycket tröttare) än mitt individuella normaltillstånd, och behöver vila och slippa utsättas för intryck under ett eller flera dygn efteråt".
Om man då värderar det roliga och ändå gör det, och accepterar vilotiden som behövs, så behöver man inte avstå från allt hela tiden, utan bara avstå ibland, nämligen när man är mer nersatt.

Ju mer jag lärt mig att balansera livet, jag har ändå varit sjuk mer än tio år, desto lättare har det blivit att hantera det hela.

Då, i början, kunde jag t.ex. inte laga mat, eftersom jag inte kunde hålla rätt på vad jag gjorde, och blev fruktansvärt uttröttad av sådant som att skala potatis.
Numera så har jag t.ex. återupptagit matlagning som hobby, men lagar inte gourmetmat varje dag.
Andra intressen har jag fått lägga åt sidan helt och hållet, dessa fungerar inte alls, meen det finns ju så många intressanta saker man kan göra/intressera sig för istället för de krävande fysiska intressena jag ägnade mig åt tidigare. Trist att sluta med saker, men inspirerande att börja med nya saker...

Jag har perioder om flera dagar, där jag måste få vara i ett dunkelt rum utan störande ljud, men ju mer, ju oftare jag lyckats "göra roliga saker", desto bättre har jag blivit.
Observera att det handlar om mer än tio år, det är inte en förändring som kommit på en vecka eller ens på några månader.
Ju mer jag orkar vara ute och röra på mig, desto starkare fysiskt har jag också blivit. Fysisk aktivitet fungerande uselt "i början".

Men jag har alltid haft en positiv livsyn, där "glaset" varit halvfullt, snarare än halvtomt.

Jag tror dock att manusförfattare kan skriva en serie om detta sjuka fall. Hitta på lite. Ingen vet ändå sanningen. De som vet tycker väl det är bra att rykten frodas förstår jag.

Föräldrarna och barnen hamnade mellan stolarna, alla ville hjälpa, men det fanns ingen samlad aktion här, verkar det som? De kunde gradvis släcka ned sig själva, utan att någon grep in. Familjen hamnade i ett riktigt mörker...

Ja, du har alldeles rätt: informationen om vilrum (med flera åtgärder) har funnits med i tråden tidigare. Jag tänkte mer så här: prövade man med dessa anpassningar så länge som det bara gick - och till sist var det kört? A blev för sjuk för att ens kunna ta sig till skolan, och därmed var skolans anpassningar och tillrättalägganden "förbrukade." Och då återstod endast hemundervisningen.

Eller hade det gått att finna ytterligare varianter av anpassningar i skolmiljön, som med mycket tålamod från alla inblandade, skulle ha visat sig fungera - om man haft ork att härda ut och testa...

Om A orkade med att ha enskild undervisning i sitt hem, så hade man kanske kunnat ordna med en "hemlik miljö" i skolan, där elev och lärare fick hålla till - ungefär på samma sätt som i villan där hemma. Fördelen skulle i så fall ha varit att det alltid fanns en möjlighet att slussa kompisar in och ut, och det kunde ha funnits en liten, liten chans till att A fick träffa vänner under dagen.

Fast kanske skulle morgonrutinerna (klä på sig, transportera sig till skolan och så vidare) ta för mycket kraft från A, så att hon därför inte skulle få krafter över till själva undervisningen när hon väl kommit till skolan?

Föräldrarna och barnen hamnade mellan stolarna, alla ville hjälpa, men det fanns ingen samlad aktion här, verkar det som? De kunde gradvis släcka ned sig själva, utan att någon grep in. Familjen hamnade i ett riktigt mörker...

Debattforum. Mord på barn, inte förväntat att de mördades på ett groteskt sätt, inte ens drogade - väcker funderingar kring föräldrar.
Förstår du?

Jag antar att föräldrarna tyckte Agnes blev för trött av att ta sig till skolan och av socialt umgänge med andra. Patienter med ME blir ibland trötta av att bara träffa och prata med människor.

De prioriterade att hon fick kunskaperna med den energi hon hade.
Detta gissar jag bara, då jag hört att Hanna tyckte det var viktigt med utbildning.
Hon föll initialt för Oskars intelligens och ambitioner har hon sagt tydligen. Hon tyckte också att kvinnor ska vara högutbildade och ha bra jobb, inte bara män.

Allt detta ovan är bara hörsägen så ta det med en nypa salt.

Värt att reflektera över också. "Den sista tiden förtjänade inte du" har nog med allt som hände runt O att göra. Hanna mådde nog inte särskilt bra, frågan är ju om hon var den som kvävde ena dottern till döds och sedan blev det kaos i hemmet. Kanske var det hennes plan som sattes i verket, där O blev medaktör i ett senare skede. Helt otroligt ändå att ingen förälder kunde peka på alternativ för den andre. De blev som en sekt därinne...

Hanna är delaktig, ingen tvekan om det. Men vem/vilka har VERKSTÄLLT mordet på flickorna? Det, om något, borde polisen ha kommit underfund med för länge sedan. Av tillvägagångssättet att döma borde det finnas gott om spår på brottsplatsen.
Polisen vet inte i vilken ordning H och flickorna avlidit. Det innebär att man inte kan utesluta att H dog först.
"Vem dödade vem?" - ställde en journalist frågan på presskonferensen. Det är nog fler än jag som undrar..

Ja, du har alldeles rätt: informationen om vilrum (med flera åtgärder) har funnits med i tråden tidigare. Jag tänkte mer så här: prövade man med dessa anpassningar så länge som det bara gick - och till sist var det kört? A blev för sjuk för att ens kunna ta sig till skolan, och därmed var skolans anpassningar och tillrättalägganden "förbrukade." Och då återstod endast hemundervisningen.

Eller hade det gått att finna ytterligare varianter av anpassningar i skolmiljön, som med mycket tålamod från alla inblandade, skulle ha visat sig fungera - om man haft ork att härda ut och testa...

Om A orkade med att ha enskild undervisning i sitt hem, så hade man kanske kunnat ordna med en "hemlik miljö" i skolan, där elev och lärare fick hålla till - ungefär på samma sätt som i villan där hemma. Fördelen skulle i så fall ha varit att det alltid fanns en möjlighet att slussa kompisar in och ut, och det kunde ha funnits en liten, liten chans till att A fick träffa vänner under dagen.

Fast kanske skulle morgonrutinerna (klä på sig, transportera sig till skolan och så vidare) ta för mycket kraft från A, så att hon därför inte skulle få krafter över till själva undervisningen när hon väl kommit till skolan?