Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Det verkar vara svårt att komma vidare i diskussionerna genom att enbart analysera det som hände i huset kring den 9 januari i år. Det vore intressant att veta hur det var långt innan: hur föräldrarna var som personer, hur familjen levde, vilka värderingar och drömmar man hade, hur stresskänsliga alla i familjen var, och så vidare. Familjens historia, de enskilda individernas historia.. Men sådana frågor får vi nog inga svar på.

Men jag undrar i alla fall hur skolsituationen såg ut för flickorna alldeles innan hemundervisningen startade?

Hade det varit en lång och jobbig period när A fick mer och mer frånvaro från skolan?

Växlade måendet så att hon vissa dagar kunde gå i skolan, och andra dagar inte alls? Klarade hon ibland att vara i skolan en del av dagen men tvingades gå hem efter några lektioner? Lämnade föräldrarna i så fall sina arbeten för att störta hem och vara tillsammans med sitt barn?

Innan man visste vad det var som flickan led av, måste det ju ha funnits en mycket stor oro och undran hos föräldrarna: "vad är det med vårt barn? Vågar vi lämna henne ensam? Vad kan hända?"

Fanns det gott om morgnar då familjen övervägde där hemma: ska A kunna gå till skolan idag eller inte? Och A fick känna efter: "kan jag eller kan jag inte gå?" Blev föräldrarna ibland försenade till sina arbeten på grund av sådan morgonvånda?

Blev det en ohållbar situation för föräldrarna, när de tvingades avbryta det som de höll på med på jobbet, och kasta sig hem för att ta hand om A som plötsligt blivit sämre under skoldagen? Blev arbetet lidande? Och blev skolgången för "hattig" för A? Tänkte man sig att med hemundervisning så skulle det i alla fall bli kontinuitet? Kontinuitet både för barnet och för föräldrarna.

Det har skrivits mycket om att föräldrarna var "drivande" för att barnen skulle få hemundervisning. Var det inte självklart att hemundervisning var det enda alternativet? Fanns det olika alternativ att överväga?

Hade man tänkt sig att hemundervisngen skulle vara till hjälp bara under en begränsad tid, "tills A blev bättre?"

Jag vet inte men det är väl svårt att tänka sig att man kan bli så galet negativt påverkad av ens barns sjukdomar om man är en psykiskt stark människa från början?

Det verkar vara svårt att komma vidare i diskussionerna genom att enbart analysera det som hände i huset kring den 9 januari i år. Det vore intressant att veta hur det var långt innan: hur föräldrarna var som personer, hur familjen levde, vilka värderingar och drömmar man hade, hur stresskänsliga alla i familjen var, och så vidare. Familjens historia, de enskilda individernas historia.. Men sådana frågor får vi nog inga svar på.

Men jag undrar i alla fall hur skolsituationen såg ut för flickorna alldeles innan hemundervisningen startade?

Hade det varit en lång och jobbig period när A fick mer och mer frånvaro från skolan?

Växlade måendet så att hon vissa dagar kunde gå i skolan, och andra dagar inte alls? Klarade hon ibland att vara i skolan en del av dagen men tvingades gå hem efter några lektioner? Lämnade föräldrarna i så fall sina arbeten för att störta hem och vara tillsammans med sitt barn?

Innan man visste vad det var som flickan led av, måste det ju ha funnits en mycket stor oro och undran hos föräldrarna: "vad är det med vårt barn? Vågar vi lämna henne ensam? Vad kan hända?"

Fanns det gott om morgnar då familjen övervägde där hemma: ska A kunna gå till skolan idag eller inte? Och A fick känna efter: "kan jag eller kan jag inte gå?" Blev föräldrarna ibland försenade till sina arbeten på grund av sådan morgonvånda?

Blev det en ohållbar situation för föräldrarna, när de tvingades avbryta det som de höll på med på jobbet, och kasta sig hem för att ta hand om A som plötsligt blivit sämre under skoldagen? Blev arbetet lidande? Och blev skolgången för "hattig" för A? Tänkte man sig att med hemundervisning så skulle det i alla fall bli kontinuitet? Kontinuitet både för barnet och för föräldrarna.

Det har skrivits mycket om att föräldrarna var "drivande" för att barnen skulle få hemundervisning. Var det inte självklart att hemundervisning var det enda alternativet? Fanns det olika alternativ att överväga?

Hade man tänkt sig att hemundervisngen skulle vara till hjälp bara under en begränsad tid, "tills A blev bättre?"

Men Tey... Stehlitz är avstängd och kan inte svara. Du citerar ett väldigt gammalt inlägg.

Nej jag har inte hört eller sett något av det. Jag har uppfattat Oskar som en välmående man.
Det betyder såklart att det ändå kan ha funnits annat bakom kulisserna. Och om inte annat så den sista tiden måste det ha varit så med tanke på vad som hände.

Tror du att det blir enklare att förstå för att du bestrider vederlagda fakta?

Jag minns att någon skrev här tidigare att A hade remiss till BUP men föräldrarna tackade nej.

Ja, jag håller helt med dig.
Det var lite det jag ville visa i resonemanget ovan. jag tror inte att det går att klandra sjukvården på de uppgifter vi har idag.
Min tanke med att utreda det hela, är snarare att jag är fundersam över att fr a barnet Moa kunde få en ME- diagnos så snabbt.
Dessutom kan det ju vara bra att se över hur om kriterierna för hur dessa diagnoser sätts är uppfyllda.

Som tredje skäl är det ett sätt att få tyst på misstankarna att något gått fel. En intern utredning kommer ju möjligen - kanske troligen - visa att allt skötts rätt från sjukvårdens sida.

Att det skulle finnas ME-experter och adekvat behandling idag inom svensk sjukvård ställer jag mig ytterst tveksam till.

Du kanske kan berätta vad du baserar det på för underlag?
LU har tidigare (2016) fått kritik för att dom brister vad gäller just ME.

Det verkar vara svårt att komma vidare i diskussionerna genom att enbart analysera det som hände i huset kring den 9 januari i år. Det vore intressant att veta hur det var långt innan: hur föräldrarna var som personer, hur familjen levde, vilka värderingar och drömmar man hade, hur stresskänsliga alla i familjen var, och så vidare. Familjens historia, de enskilda individernas historia.. Men sådana frågor får vi nog inga svar på.

Men jag undrar i alla fall hur skolsituationen såg ut för flickorna alldeles innan hemundervisningen startade?

Hade det varit en lång och jobbig period när A fick mer och mer frånvaro från skolan?

Växlade måendet så att hon vissa dagar kunde gå i skolan, och andra dagar inte alls? Klarade hon ibland att vara i skolan en del av dagen men tvingades gå hem efter några lektioner? Lämnade föräldrarna i så fall sina arbeten för att störta hem och vara tillsammans med sitt barn?

Innan man visste vad det var som flickan led av, måste det ju ha funnits en mycket stor oro och undran hos föräldrarna: "vad är det med vårt barn? Vågar vi lämna henne ensam? Vad kan hända?"

Fanns det gott om morgnar då familjen övervägde där hemma: ska A kunna gå till skolan idag eller inte? Och A fick känna efter: "kan jag eller kan jag inte gå?" Blev föräldrarna ibland försenade till sina arbeten på grund av sådan morgonvånda?

Blev det en ohållbar situation för föräldrarna, när de tvingades avbryta det som de höll på med på jobbet, och kasta sig hem för att ta hand om A som plötsligt blivit sämre under skoldagen? Blev arbetet lidande? Och blev skolgången för "hattig" för A? Tänkte man sig att med hemundervisning så skulle det i alla fall bli kontinuitet? Kontinuitet både för barnet och för föräldrarna.

Det har skrivits mycket om att föräldrarna var "drivande" för att barnen skulle få hemundervisning. Var det inte självklart att hemundervisning var det enda alternativet? Fanns det olika alternativ att överväga?

Hade man tänkt sig att hemundervisngen skulle vara till hjälp bara under en begränsad tid, "tills A blev bättre?"

ME är i sig en omstridd diagnos. Hur kommer det sig att det inte funnits ME i Sverige exempelvis för femtio- hundra år sedan, eller att det idag inte förekommer till exempel i Afrika? Eller är det så folk faktiskt led av i ME i Sverige även tidigare och att det just nu finns människor i Afrika som lider av oupptäckt ME och som inget annat vill än att avsluta sina liv eller sina barns liv just på grund av de själva eller deras i övrigt friska och välgödda barn lider av kronisk trötthet och andra diffusa symtom?
Hur det än förhåller sig så anser jag att de välutbildade och välbärgade föräldrarna i Bjärred hade ingen rätt att bestämma sig att ta livet sina barn oavsett att de tänkte att familjen (det vill säga föräldrarna) inte skulle få något bra framtid. De kunde ha tagit sina egna liv om de var så besvikna för att deras liv skulle mer kretsa kring barnen än deras egna karriärer. De kunde ha låtit sina barn leva. Det finns ingenting som talar för att barnen inte skulle kunnat bli av med sina symtom helt eller delvis medan de växte upp. Dessutom hade barnen kanske velat leva ändå, även om de inte blivit av med sina symtom.

Nej, hemundervisning var inte enda alternativet. Skolan hade anpassade skoldagar med få lektioner, gjort i ordning vilorum där hon kan lägga sig ibland. Har inte detta framkommit i tråden tidigare?

Det har jag missat.