Citat:
Ursprungligen postat av
japanesa
Det kanske var så deprimerande för barnen att de kände att de inte någonsin skulle kunna leva ett liv i egentlig mening?
Nej de orden tror jag var enbart föräldrarnas.
Barnen kände säkert en hopplöshet och förvivlan, i synnerhet eftersom attityden i hemmet tydligen lutade åt att människor med sjukdomar och funktionsvariationer som hindrar dem från att leva som andra inte bör få leva alls. Jag kan tänka mig att det är särskilt påfrestande att ha föräldrar som så envetet är inställda på att det enda acceptabla alternativet är bot att de är beredda att utföra ett våldsbrott.
Ett barn i tidiga tonåren eller inte ens det har en långt ifrån färdigt utvecklad hjärna och jag tycker det vore närmast absurt att anta att de kan ta in alla dimensioner av vad ett beslut att avsluta sitt liv skulle innebära. Givetvis skall man ta det på stort allvar om ett barn mår så dåligt att det säger att det inte vill leva mer men alla normala människor vet ju att man ringer BUP, inte stryper barnen.
Med det som framkommit om tillvägagångssätt och formuleringar i avskedsbrevet så är jag ännu mer trygg i min uppfattning om att det var ett djupt dysfunktionellt föräldrapar som fattade ett narcissistiskt drivet beslut baserat på sina egna upplevelser, åsikter och känslor med mycket liten hänsyn till sina barn.