Hur har ni psykologiskt påverkats av en dysfunktionell uppväxt som vuxna?

Jag har främst blivit det pga släkttillhörighet. Ovanligt namn och kommer från botten av samhället. Jag placerades i en fosterfamilj där de avskydde mig och jag tvingades vända mig in i mig själv för att slippa det obehag av kritik som jag utsattes för då reglerna var att allt jag gjorde var fel, jag hade inte rätt till något inte ens mina egna saker och inte heller mat samtidigt som de berättade för mig att jag aldrig skulle bli annat än knarkare samt ålade mig ansvaret över barn, vilket höll på att sluta mycket illa då det fanns swimmingpool och stall på gården och jag tappade koncentrationen och uppsynen över en 3-åring som sprang in till hästarna och fick ett hack i pannan. Saken var att jag inte fyllt 10-år men jag tror (kan inte minnas mer än fragment ur sommaren jag var placerad) jag inte fick mat att äta på några dagar. De ljög gällande mig i syfte att misskreditera mig till socialtjänsten som skällde ut mig som lögnare istället eftersom jag sa att de inte varit snälla mot mig och hemmets påståenden är de enda uppgifter som skrivits ner. Där började det även om jag på den tiden beskrevs av skola och annan familj som mycket snäll, beskedlig osv.

Känns otroligt ledsamt hur mycket tid som stjäls genom att kritisera någon som är liten så mycket att den hämmas och inte klarar av att göra någonting alls eftersom det är exakt vad den alltid fått höra. Det enda jag brytas med än idag är ocd- liknande tvångsmässigt erkännande av alla brister utan att kunna tala om allt vad jag faktiskt är bra på eftersom myndigheter, lärare, familj etc fokuserat på att det är fel på mig, mitt liv etc sedan jag gick på dagis. Det här har ju gett katastrofala följder med att jag varit låst till relationer med våldsbenägna killar som yngre och utsatts för brott pga oförmåga att inte kunna förstå att det var dem som ensamma var problemet i de saker som skedde. Ett barn som inte kan fly, lär sig att det är lönlöst att ens försöka.

Jag har en ständigt negativ skiva gällande mig själv pga att jag inte fick en positiv inställning till vem jag var eftersom jag fick skulden för allt och ingenting och dessutom blev grovt förtalad många gånger.

Min farsa spöade mig lite då å då,finsk periodare,kommer inte ihåg barndomen,började missbruka socker runt 8års ålder,sen folkisar runt 13-14 sen blev det droger i ca 20år,samtidigt som alko fanns i bakgrunden,har svårt å be om hjälp, vill inte vara till besvär, prokrastinering, det som retar mig mest är att jag inte kan känna,ge kärlek till barnen, känsloanalfabet,mentalt har jag nog fastnat i tonåren innan alla mina destruktiva kickar fört mig eller lärt mig.

Japp. Känsloanalfabet är ett bra ord att beskriva hur brutala föräldrar rånar en på ens känsloliv. Har man otur blir man så skadad så man själv börjar projicera sitt dåliga mående på andra och njuta av att andra lider osv.

Jag vet faktiskt inte. Jag blev bara älskad och det enda jag gör är att älska, men ingen verkar uppskatta det?

Av din partner? Underbart när ens partners säger att de inte vet någon snällare eller godare, men jag räknar inte sådana uttalanden. Men fint ändå naturligtvis

Har alltid fått höra att jag är så ”jävla smart” vilket antagligen är anledning till min narcissistiska drag.det plus att jag jobbar med kriminella får mig att tänka att jag tyvärr inte tycker att alla är lika mycket värda, jag säger det aldrig rakt ut men det är en tanke som jag alltid har med mig i skallen dygnet runt.

PS är alltid påverkad av någonting när jag skriver på Flashback så det kanske också säger en del.

Jag har ingen så traumatisk uppväxt. Men den känns sorglig. För mig.
Växte upp med 2 syskon och ensam mamma. Min far ville bara se oss ibland och då fick vi snällt komma till honom även fast vi hade diverse andra aktiviteter vi hellre ville göra . Min far gillade att mobbas och gick gärna ihop med min storebror och hånade mig. Blev jag arg skrattade de ännu mer. När pappa tittade på mig visste jag att det snart skulle komma en nedlåtande kommentar hur jag såg ut. Det var enbart ständig kritik vad det än handlade om.

Min mor pratade mycket dåligt om min far. Jag fick veta att jag kom till av en olyckshändelse och att jag var väldigt lik min far på alla sätt och vis. Min mamma sa att jag inte var vacker. Att jag var riktigt ful som bebis.
Mamma lämnade oss att klara oss HELT utan gränser. Vi fick lösa alla konflikter helt själva. Hon drog helt enkelt från platsen när någon blev arg. Jag fick mycket stryk av min större bror. När min äldre syster, som var mammas favorit, valde att flytta till pappa slutade hon vara mamma helt och låg mest och sov. Jag förstod först som vuxen att hon hade en depression.
Har alltid haft en känsla att mamma inte gillar mig eller min bror. Jag försöker fortfarande alldeles för mycket att hon ska tycka om mig och har insett att det är bättre att skita i det och vara som jag vill. Hon gillar att trycka ner mig och har enbart höga tankar om sig själv.

Vad som blivit av mig:
-Om någon tittar på mig blir jag nervös och tror att jag är ful. Jag har alltid trott att jag är ful. Dessutom tänker jag att det är fånigt att det skulle vara viktigt att vara vacker.

-Vågar inte bli arg då det är Fult att vara arg. Skäms över mitt humör.

-Kass självkänsla då inga av föräldrarna gav någon som helst bekräftelse, jag kan inte riktigt stå upp för mig själv. Har bara försökt få acceptans av andra som ett mähä.

-En känsla att ingen kan tycka om mig.

-Överpresterar i allt. Förmodligen för att få bekräftelse att jag åtminstone kan prestera.

-Känner mig lost i världen. Vi pratade inte med varandra i vår familj så jag har ingen grundallmänbildning.

-Min större bror har kapat alla band med båda föräldrarna.

Min pappa var alkis, brukade dricka flera dagar i streck, vilket gjorde mamma förbannad så det var ett konstant krig mellan dem. Värst var juldagarna och det var sällan en lugn stund. Men han redde upp sig efter att mamma fick en stroke, men efter att hon kommit tillbaka från sjukhuset så började hon dricka. Samtidigt började brorsan med droger och bad mig hålla det en hemlighet att han aldrig var i skolan och täcka upp för honom, vilket jag dumt nog gjorde, för sedan var det bara en rak nedåtspiral för honom med mer droger och kriminalitet. Sedan hade vi mig, ett problembarn som inte var annat än en plåga i skolan. Lärare har sagt rakt ut att det inte går att lära mig och tittade gladeligen åt andra hållet när jag blev mobbad, dock så ingrep de när jag bankade skiten ur den som gav sig på mig.

Är idag 26 år och har fortfarande lite problem med auktoritära figurer som lärare, ogillar julen till tusen men det fungerar, dåligt självförtroende (var sämre men har arbetat upp det en hel del), extremt obehag när några som är fulla eller nyktra bråkar (jobbar på det dock), dricker ingen alkohol alls dels för det smakar illa och dels för att jag är rädd för att hamna i samma träsk som pappa och mamma.

Men till viss del så har vi tagit oss igenom det så det kanske inte passar in i den här tråden.

Jag är en av dem som man säger "har klarat sig". Jag har alltså inga diagnoser, inget beroende, jag har fungerat yrkesmässigt. De spår som min uppväxt satt kan inte psykiatrin eller psykologin hjälpa mig med eftersom de är fokuserade på sjuka/störda människor, och jag faller inte under den kategorin.

Jag har blivit slagen av min mamma med rotting, men större skada har nog hennes totala oförmåga att bonda, och hennes totala avsaknad av empati gjort. Jag har som vuxen fått lära mig att bry mig om mig själv.
Jag är uppvuxen i ett totalt kärlekslöst hem. Inga ömhetsbetygelser, ingen närhet, ingen värme. Jag har suttit i min mammas knä en gång, det var för att det var ont om plats i bilen. Jag minns ingen beröring alls någonsin. När jag satt där i knät så minns jag att mammas BH gjorde ont på min kind, det var på den tiden då de hade plast i de för att de skulle peka ut som strutar. Men inte fan vågade jag ens röra mig, jag minns att jag var andäktig.
Min mamma var mycket brutal och hon njöt av det.
Hon ville dock ha kärlek själv, men min mamma är en sån som tar kärlek värme och närhet, det vill säga hon tvingar sig på.

Min pappa har även han känslomässiga problem och eftersom jag är empatisk så använde han mig i nån slags känslomässig incest från tidig ålder, där han anförtrodde sig till mig om relationen till min mor. Även sexuella saker. Detta är den roll jag har lärt att kvinnor ska ha, jag blir alltså en slags psykolog åt killar vilket alls inte är bra, för när jag fixat dem och fått dem att må bättre så frigör de sig ifrån mig. Det är mycket svårt att sluta med. Lika svårt är det att ta plats och ställa krav. Jag är uppfostrad till att inte finnas.

Jag har som barn aldrig fått en kram av min mamma, ingen smekning på kinden, ingenting. Min pappa var likadan, det enda sätt han tog i en var på ett mindre lämpligt sätt.

Min mamma var lika gränslös som min pappa, hon läste dagböcker, rotade i lådor, lade sig i och kommenterade. Jag har lärt mig att dölja allt jag känner, att visa vad jag känner har varit förenat med fara, eftersom alla blottor attackerades när hon var arg. Ju mindre hon visste om mig desto bättre.

Jag har varit sådan i hela livet. Nästan ingen känner mig. De tror att jag glider runt på en räkmacka och är trygg och stabil i alla lägen, inte har några känslor annat än glada. Men att bete mig så är ju något jag tvingats till, för att inte kaoset skall helt urarta. Ju mer upprörda andra är, desto lugnare är jag. Jag har väldigt svårt när andra blir riktigt arga. Jag blir rädd, jag fick ju stryk när mamma tappade behärskningen.

Som barn var man till besvär, särskilt om man var sjuk och om man "fanns" fick min pappa ångest och min mamma blev aggressiv. Det hela har gjort mig foglig och följsam och jag har lätt att glida in i tapeten. Jag var också söt som barn och min blyghet och tillbakadragenhet fick en del främmande människor att vara snälla mot mig. Jag kunde inte hantera det så jag gjorde ingenting jag bara tittade på dem med stora ögon, jag kände inte igen beteendet och undrade vad de ville mig.

Jag förstår fortfarande inte varför om någon är snäll mot mig, eller tycker om mig. Jag känner mig heller inte särskilt omtyckt på grund av det drag som gjorde att jag klarade min barndom utan att ta alltför mycket skada. Det är nåt obändigt i mig som hatar att känna mig tvingad, instängd och fasthållen. Jag var också klipsk som barn så jag genomskådade min mamma väldigt tidigt. Kanske för att hon var så überknas, och att min storasyster till viss del beskyddade mig från henne, hon i sin tur lekte sadistiska lekar som gick ut på att jag skulle göra illa mig.

Jag har också som barn blivit mobbad (för att det gick, jag kunde ju inte försvara mig) och utsatt för pranks så när någon senare visade intresse när jag var ung, trodde jag det skulle vara i samma anda, så jag hade taggarna utåt. Jag stötte bort dem reflexmässigt utan att vara medveten om det. Själv trodde jag att jag var oattraktiv, jag hade ingen aning om att jag hade beundrare, som jag på rutin bet huvudet av om de närmade sig.

Mitt liv med min mamma där man hela tiden måste läsa av henne och pappa för att förutse och förekomma utbrott har gjort mig till en skarp iakttagare, och en människa som föraktar lögn, manipulation och falskhet. Jag har nått min gräns för vad jag tål av den varan, så jag pekar på elefanten i rummet, eller åsnan eller vad det nu är. Vilket gör att folk är lite rädda för mig. Liksom det där med huvudbitandet.

Samtidigt så säger alla jag har mött att jag är den snällaste människan de någonsin mött. Detta för att jag gör saker för andra människor. Det är heller inte bra. Det innebär att många har parasiterat på mig. De säger att antingen blir man lik sin förälder eller tvärtom, jag har varit väldigt mild, och det är jag till vardags, men nu när jag lärt mig att försvara mig så är jag farlig. Jag vet alla mammas knep men jag använder dem inte, för jag kan till skillnad mot henne tygla mig. Jag lättar på tömmarna inför mobbare däremot. Jag är bara farlig för en viss sorts människor, som man ropar får man svar med mig.


Jag har kämpat hela livet med sviterna av min barndom. Att det går framåt beror på att jag tvingar mig själv. Jag är så van vid "att det är fel på mig" i andras ögon, så jag har fokuserat på att rätta till fel. Om jag inte kan något så övar jag och försöker lära mig, även om det innebär att gå emot en stor skräck. Jag tycker att det är så obehagligt att vara rädd, så jag tar itu med den på en gång.

Även om jag inte gör så stora åthävor av sviterna av min barndom så har människor svårt att förstå mig. Nästan ingen kan relatera, vilket har gjort att jag känt mig ganska så ensam, fast människor vill vara med mig, och män vill ha mig. Såklart är det viktigt för alla att känns sig förstådda, jag har med få undantag alltid känt mig som ett UFO som folk tycker att det är fel på.

Nu har jag hittat nån som har samma bakgrund, som också är illa slagen och heller inte fått någon ömhet. Vi förstår varandra väldigt bra på ett intuitivt plan. Vi respekterar varandras behov av space samtidigt som det är nära och innerligt utan en massa åthävor. Nu öppnar jag mig eftersom jag blir förstådd.

Nåt sånt.

Fan vad bra du skriver. Jag känner igen mig i så sjukt mycket du beskriver hur din barndom påverkat ditt beteende. Lite konstigt för jag hade inte samma helknasiga föräldrar som du.

Du verkar väldigt klipsk och klok. Önskar jag kunde uttrycka mig som du. Det är lite handikappande att inte kunna beskriva hur det har blivit.

Jag har heller inte floppat i livet. Är högutbildad och har ett "bra" liv. Men har alltid känt mig utanför. Aldrig som en riktig tjej. Dessutom har jag väldigt dålig syn på kvinnor trots att jag själv är kvinna. Pappa var och är väldigt duktig på att förmedla att kvinnor är värdelösa. Så jag valde att stå utanför på mitt lilla vis. En pojkflicka. Eller numera gubbkärring..

BRA att du hittat någon som förstår dig. Jag har lyckats hitta en hel del parasiter och även psykopater. Min man är iallafall snäll, även om jag tror att vi bara har en business relation för att det är praktiskt...

Min mamma och pappa separerade innan jag föddes, båda var 17 år då jag föddes och min pappa flyttade utomlands (han har jag aldrig träffat). Min mamma var en skör och depressiv människa i grunden; men det eskalerade när hon var 11 år och hittade sin pappa hängd på övervåningen. Hon blev aldrig sig själv igen. Under sina tonår och fram till de dryga trettio var hon periodvis alkoholiserad, självmordsbenägen och for in och ut på psyk för ångestproblematik. Hon var inte helt kapabel att ta hand om mig, vare sig emotionellt eller att ha ett fungerande hem för ett barn. I omgångar hade hon sällskap av någon karl, men det slutade oftast i kaotiska gräl.

De sociala myndigheterna placerade mig på ett barnhem när jag var 10 år (på en bruksort i Mellansverige) där det bodde 5-6 andra barn i varierande åldrar. Det var ett tiotal kvinnor som arbetade där i skift, i en större villa, samtliga barn hade ett litet eget rum. Jag bodde där i väntan på en fosterhemsplacering, vilket skedde dryga året senare.

Jag hamnade hos ett äldre par på en mindre ort i Norrland (hon 50 och han 60). Jag kom att bo hos dem i två år; jag blev utsatt för fysisk misshandel, sexuella övergrepp och även verbala/psykiska övergrepp under denna period. Jag rymde till barnpsyk i min hemstad, där kom jag att bo i ett halvår i väntan "på något nytt hem".

Jag hamnade uppe i Norrland där det fanns en mindre statlig institution för hemlösa eller föräldralösa ungdomar (ej något hem för missbrukare), vi var 7-8 stycken som bodde där under en längre period med personal på rullande schema, givetvis led vi samtliga av diverse psykiska åkommor och hade dragit på oss diagnoser. Där bodde jag tills jag fyllt 17 år, då skaffade jag ett jobb och egen lägenhet.

Påverkan:
Redan på barnhemmet eskalerade en ångestproblematik. Jag var i perioder försjunken i svår sorg, var inbunden och tillbakadragen, minns att jag borrade huvudet hårt i kudden varje kväll när jag skulle sova pga av kraftig gråt. Jag förstod inte varför mamma inte kunde ta hand om mig, hennes psykiska sjukdom var inte direkt begriplig för mig som tioåring. Idag kan jag se "nyktert" på hennes liv och förstå, och förlåta; men jag besitter en extrem sorg och något slags utanförskap än idag. Ångesten reste sig likt en häst på bakbenen den dagen jag skickades bort som tioåring, och den där jävla hästen står fortfarande kvar på bakbenen och frustar inuti mig. Som om tiden stått stilla på ett vis.

I mitt vuxenliv (är idag runt fyrtio år) har jag ofta begravt mig i arbete. I långa perioder har jag konsumerat alkohol i snitt fem kvällar i veckan, om än jag varit bakfull har jag aldrig misskött mitt arbete. Dock har jag druckit väldigt lite de sista fem åren. Trots att jag alltid lidit av tillitsproblem, panikångest, sömnproblem och depression har jag som regel alltid varit i en relation med någon kvinna (märkligt nog); dock har de oftast varit lite "stormiga". Oavsett om det har rört sig om vänner eller kärleksrelationer har jag alltid känt det som att jag inte duger, inte är smart eller snygg nog. Att de tycker jag är konstig. Jag lider i perioder av social fobi, känner mig ful, dum och konstig och har svårt att vara i större grupper.

Jag är givetvis osäker på om jag är kapabel att ge, ta emot och känna kärlek till någon kvinna. Under de år jag bodde hos min mamma har jag inte ett enda minne av att hon kramade mig eller så något snällt eller uppmuntrande, snarare tvärtom. Hon motarbetade mina "osociala" intressen som att teckna, spela instrument och vara med djur. Jag och min mamma har ytterst sparsam kontakt idag.

Det blev lite mycket text, hoppas det är läsligt och att det kan ge någon någonting.

Intressanta texter. Tack för att delar med er! Själv har jag haft en helt normaltråkig uppväxt och därför är det intressant att få lite insikt.

Skador får vi alla från vår uppväxt. Bara olika mycket. Men det ni beskriver är ju helt otroligt långt från den i grunden trygga miljö jag levde i som barn.