Hur har ni psykologiskt påverkats av en dysfunktionell uppväxt som vuxna?

Min mamma och pappa separerade innan jag föddes, båda var 17 år då jag föddes och min pappa flyttade utomlands (han har jag aldrig träffat). Min mamma var en skör och depressiv människa i grunden; men det eskalerade när hon var 11 år och hittade sin pappa hängd på övervåningen. Hon blev aldrig sig själv igen. Under sina tonår och fram till de dryga trettio var hon periodvis alkoholiserad, självmordsbenägen och for in och ut på psyk för ångestproblematik. Hon var inte helt kapabel att ta hand om mig, vare sig emotionellt eller att ha ett fungerande hem för ett barn. I omgångar hade hon sällskap av någon karl, men det slutade oftast i kaotiska gräl.

De sociala myndigheterna placerade mig på ett barnhem när jag var 10 år (på en bruksort i Mellansverige) där det bodde 5-6 andra barn i varierande åldrar. Det var ett tiotal kvinnor som arbetade där i skift, i en större villa, samtliga barn hade ett litet eget rum. Jag bodde där i väntan på en fosterhemsplacering, vilket skedde dryga året senare.

Jag hamnade hos ett äldre par på en mindre ort i Norrland (hon 50 och han 60). Jag kom att bo hos dem i två år; jag blev utsatt för fysisk misshandel, sexuella övergrepp och även verbala/psykiska övergrepp under denna period. Jag rymde till barnpsyk i min hemstad, där kom jag att bo i ett halvår i väntan "på något nytt hem".

Jag hamnade uppe i Norrland där det fanns en mindre statlig institution för hemlösa eller föräldralösa ungdomar (ej något hem för missbrukare), vi var 7-8 stycken som bodde där under en längre period med personal på rullande schema, givetvis led vi samtliga av diverse psykiska åkommor och hade dragit på oss diagnoser. Där bodde jag tills jag fyllt 17 år, då skaffade jag ett jobb och egen lägenhet.

Påverkan:
Redan på barnhemmet eskalerade en ångestproblematik. Jag var i perioder försjunken i svår sorg, var inbunden och tillbakadragen, minns att jag borrade huvudet hårt i kudden varje kväll när jag skulle sova pga av kraftig gråt. Jag förstod inte varför mamma inte kunde ta hand om mig, hennes psykiska sjukdom var inte direkt begriplig för mig som tioåring. Idag kan jag se "nyktert" på hennes liv och förstå, och förlåta; men jag besitter en extrem sorg och något slags utanförskap än idag. Ångesten reste sig likt en häst på bakbenen den dagen jag skickades bort som tioåring, och den där jävla hästen står fortfarande kvar på bakbenen och frustar inuti mig. Som om tiden stått stilla på ett vis.

I mitt vuxenliv (är idag runt fyrtio år) har jag ofta begravt mig i arbete. I långa perioder har jag konsumerat alkohol i snitt fem kvällar i veckan, om än jag varit bakfull har jag aldrig misskött mitt arbete. Dock har jag druckit väldigt lite de sista fem åren. Trots att jag alltid lidit av tillitsproblem, panikångest, sömnproblem och depression har jag som regel alltid varit i en relation med någon kvinna (märkligt nog); dock har de oftast varit lite "stormiga". Oavsett om det har rört sig om vänner eller kärleksrelationer har jag alltid känt det som att jag inte duger, inte är smart eller snygg nog. Att de tycker jag är konstig. Jag lider i perioder av social fobi, känner mig ful, dum och konstig och har svårt att vara i större grupper.

Jag är givetvis osäker på om jag är kapabel att ge, ta emot och känna kärlek till någon kvinna. Under de år jag bodde hos min mamma har jag inte ett enda minne av att hon kramade mig eller så något snällt eller uppmuntrande, snarare tvärtom. Hon motarbetade mina "osociala" intressen som att teckna, spela instrument och vara med djur. Jag och min mamma har ytterst sparsam kontakt idag.

Det blev lite mycket text, hoppas det är läsligt och att det kan ge någon någonting.

Ville bara säga att din historia berörde mig. Förstår att du har det knepigt i livet med den bakgrunden. Kram till dig.

Tack för att du delade med dig. Jo min far drack aldrig men han hade riktiga aggressionsproblem. Både morsan och jag åkte på stryk. Jag är precis som du säger också rädd att konfrontera svåra saker och sitter djupt rotat i mig psykologiskt. Mediokra saker blåser jag upp till stora proportioner för jag är livrädd att göra fel. På jobbet dubbelkollar eller trippelkollar allt jag gör för när jag gjorde fel hemma eller något tog för lång tid åkte jag på ett rejält kokt stryk. Konflikträdslan och rädslan att göra fel är djupt rotade inom mig.

...
Nu har jag hittat nån som har samma bakgrund, som också är illa slagen och heller inte fått någon ömhet. Vi förstår varandra väldigt bra på ett intuitivt plan. Vi respekterar varandras behov av space samtidigt som det är nära och innerligt utan en massa åthävor. Nu öppnar jag mig eftersom jag blir förstådd.

Nåt sånt.

Vilken fantastisk tråd, tack för initiativet Ts. Fantastiska berättelser.
Ska skriva ett lite längre inlägg längre fram, kan rekomendera alla som vill läsa böcker om ämnet så är Alice Miller outstanding.

Intressanta texter. Tack för att delar med er! Själv har jag haft en helt normaltråkig uppväxt och därför är det intressant att få lite insikt.

Skador får vi alla från vår uppväxt. Bara olika mycket. Men det ni beskriver är ju helt otroligt långt från den i grunden trygga miljö jag levde i som barn.

Jobbigt. Men det är sådär stort eller smått som föräldrar och barndom påverkar. Hoppas du kan ta dig ur det och inse att det är okej att göra fel ibland.

Viktig och intressant tråd, en av de bättre här på fb!

Framför allt att det har tagit lång tid att bli hyfsat "normalfungerande" avseende för livet grundläggande saker. Det har kostat på och gör det fortfarande. Onödigt lidande som hade kunnat undvikas. Mycket sorg och smärta men också ilska.

Nåt sånt.

Hittade nyss tråden av en slump.
Var en stund inne på att skriva nåt, men jag tänker högt nu och Nej, jag delar inte min situation mer än vad jag gjort i tidigare inlägg. Det är inte värt det.

Jag har alldeles för mycket att säga och alldeles för få sätt att uttrycka mig på ,så jag väljer att bara säga att det är glädjande att det gått hyfsat för de flesta av er och att det inte gått på andra hållet. Det är lätt hänt att det gör det.

Det finns ett citat som sammanfattar min nuvarande situation ganska väl. Vem som myntade originalet vet jag inte. Hursomhelst så lyder citatet:

"I am good from afar, but far from good."