Hur har ni psykologiskt påverkats av en dysfunktionell uppväxt som vuxna?

Hej! Hoppas detta är rätt forum.

Ja, vilka personlighetsdrag kan ni relatera till att ni blev hämmade, misshandlade eller på andra sätt behandlade som barn? Denna tråd är inte tänkt att diskutera er dåvarande eller befintliga relation med era föräldrar utan istället hur ni formats psykologiskt av en dysfunktionell uppväxt.

Själv blev jag ofta misshandlad för skitsaker långt upp tills jag var i 17-årsåldern från 5 års ålder av min farsa minst en gång i veckan. Jag fick aldrig någon uppmuntran av mina föräldrar utan konstant kritik för alla misstag jag gjorde och val jag tog för mig själv. Även idag får jag alltid det motsatta alternativet slängt i ansiktet som det uppenbara när jag samtalar med min far. Det tog givetvis ett tag att förstå att han empatilös och konfliktsökande men som barn och tonåring tror man att vuxna har vetorätt för alla utsagor.

Allt detta har således lett till:
* Obefintligt självförtroende (men långsamt återhämtande)
* Stor eftergivenhet och svårigheter att säga nej, emot eller stå upp för mig själv
* Kärlekslöshet. Är en 25 år och kille och har aldrig varit i närheten av kär då jag aldrig känt den känslan. Fick aldrig uppleva närhet som barn och vet inte vad det är.
* En malande depression eller någon form av bipolär som är starkt påtagande under daglig basis
* Har lätt att bli beroende av substanser och har haft perioder men stora alkoholintag.


Om ni kan relatera till att ni har starkare självförtroende för ni hade en väldigt bra uppväxt är detta minst lika intressant. Dock vill jag lägga betoning på hur de negativa aspekterna i er uppväxt påverkat er. Vad får er att bete er, tänka och känna som ni gör? Kunde flera av dessa problem varit som bortblåsta om era föräldrar gjort annorlunda? Har ni själva barn och tenderar ni att bete er likadant eller helt annorlunda? Skäms ni när ni spöat er unge halvt medvetslös eller är det någon ni tycker de förtjänar? Diskutera!

Jag relaterar starkt till detta. Båda mina föräldrar behandlade mig aldrig som en individ som förtjänade kärlek och respekt, de krävde bara lydnad och att jag skulle ha ett vårdat yttre som de kunde visa upp bland folk och vara stolta över. Min farsa mjuknade när jag kom upp i tonåren så vi kunde lära känna varandra bättre och är idag iallafall en aning ångerfull kring hur han behandlade mig som liten, men de värsta övergreppen - när angrep mig fysiskt - påstår han att han inte minns och han har sagt åt mig att sluta dra upp dem eftersom han blir obekväm av det (för gud vad synd det är om honom...). Min mamma däremot pratar jag sällan med numer. Jag är rätt säker på att jag var oönskad från hennes håll och hon såg inga problem med att skrika på mig i tid och otid och mina kusiner fick mobba mig rakt framför näsan på henne, hon tyckte bara att jag var mesig som inte stod upp för mig själv.

Jag kan skriva under på alla dina fem punkter så slänger in dem här med mina egna funderingar kring dem:

*Självförtroende - Lågt väldigt länge men det har aldrig varit helt frånvarande och är starkt i vuxen ålder vilket jag tackar mina goda vänner som jag lyckats ha med mig under hela livet. Nära relationer till andra människor är livsviktiga och det spelar ingen roll om det är blodsband eller inte.
*Jag har absolut haft svårare att stå upp för mig själv än andra pojkar i min ålder, men även detta har jag jobbat mycket med. Nej är ett Nej från mitt håll, att jag har fått jobba mycket med det gör även att jag vet exakt när människor i min närhet säger ja när de egentligen vill säga nej.
*Kärlekslöshet - Det här är väl den punkt på listan som jag nog får lida av livet ut. Jag har aldrig haft ett längre, seriöst förhållande och kommer nog inte ha ha det heller, längtan efter den typen av kärlek ter sig bara som en slags känslomässig hunger som inte kan mättas av intima relationer. Jag blir antingen helt överdrivet svartsjuk eller kall och frånvarande. Förhållanden är inte min grej, den typen av ömsesidig respekt och kärlek klara jag helt enkelt inte av. Sex och kärlek blir som en drog som jag inte kan bruka med måtta.
*Depression - Jag blev utredd för bipolär depression i gymnasiet och omhändertagen vid ett tillfälle men fick aldrig någon diagnos. Kraftiga humörsvängningar brottas jag med på en daglig basis men jag skulle säga att jag har lärt mig att kontrollera dem.
*Substansmissbruk - Japp, har krökat problematiskt mycket i perioder men sedan något år är jag spik och ser inga problem med att fortsätta vara det. Det ledde aldrig till "rock bottom" för mig men det hade nog kunnat göra det. Jag har bekanta som har gått den vägen och jag kan lätt säga att ett fysiskt beroende av alkohol/benzo kommer jag att undvika till varje pris.

Så 4/5 har jag väl egentligen hanterat på rätt sätt. Nära vänskapsrelationer med många olika människor och en kärlek till litteratur och filosofi har givit mig instrumenten jag behöver för att klara mig i vuxenlivet. Det var nära att ta slut ett par gånger, men jag bestämde mig tidigt för att jag inte tänkte se mig själv som ett offer i onödan och att det inte var ett alternativ. Svensk psykvård är dock brutalt eftersatt, den har jag väldigt lite positivt att säga om.

Känslor som att kunns känna kärlek måste övas upp. Så mitt råd till dig är att försöka lära dig, att försöka väcka din förmåga att känna kärlek. Finns ju olika sorters kärlek, men alla är bra. Till vänner, husdjur, medmänniskor.

Hade hade farsa som var alkis, men han slog oss inte. Föräldrar som konstant bråkade. Sket i om det var framför mig och mina syskon. Fick agera vuxen när farsan druckit.
Fick också alltid höra att "det där klarar du inte av" osv. Farsan har nog aldrig frågat hur jag mår någonsin.

Så det har väl präglat en och präglar säkert en fortfarande. Väldigt dålig självkänsla under uppväxten, dock ingen blyg individ (konstigt nog) ändå. Undvikande beteende. Undviker saker som är jobbiga snarare än konfrontera dem.
Svårt att prata om känslor när en var yngre.

Lärt mig att hantera det dock. Inget jag lider av idag, förutom möjligtvis om jag inte är uppmärksam på att jag lätt undviker saker. Dvs, skiter hellre i dem, även om de är viktiga och gör dem i sista stunden.

Ingen aning, säkert fler saker.

Tack för din historia. Medvetet vet jag om att världen är full av barn som i detta nu lever i hem som är extremt dåliga för dem och att de så småningom kommer växa upp till att bli som du också jag. Det är sorgligt att veta detta. Samtidigt har vi massa tjusiga lagar som ska skydda oss då, och barn nu från sadistiska föräldrar. Dessutom talas det om att nyckelpersoner ute i samhället som poliser, präster, lärare, barnpsykologer eller vad kan vara som ska "stå upp för barnens rätt" och varna vid missförhållanden. Skitsnack är vad det är och de facto skiter folk blanka fan i detta. Tro fan att man blivit extremt cynisk med åren som gått. Det kanske borde varit med på listan.

Min far har aldrig bett om förlåtelse för sitt beteende för det har han för stort ego för men han har sagt att han ångrar flera av de saker han gjort "i affekt". Man kan fråga sig vem som mår sämst, ens föräldrar eller barnen som lever under tyranni?

Just känslan av att inte känna kärlek är intressant. Jag finner det som ett meningslöst koncept och nästan utomjordiskt. Rätt humoristiskt med tanke på att jag känner, precis som du beskriver det, en svartsjuka eller frustration när jag ser att människor kan få ut njutning och mening ur något jag inte förmår att känna.

Jag borde varit tydligare vid min beskrivning men känner kamratkärlek. Dvs jag värderar mina vänner väldigt mycket. Däremot har jag aldrig känt eller förstått varför jag ska släppa in en kvinna in i mitt liv. Det är ett utomjordiskt koncept för mig och något jag inte förstår hur jag ska känna. Har flera gånger haft kvinnor som intresserat sig för mig men har aldrig svarat på signalerna då jag helt enkelt vet vad det är för något. Mina föräldrar har alltid varit iskalla mot mig. De har aldrig heller visat kärlek mellan varandra.

Tror att barn snappar upp mycket från sina föräldrars beteende. Får man aldrig motta kärlek vet man inte heller hur den ska ges till andra.

Jag var utsatt för ständigt kritiserande, alltifrån hemma av familjen till lärare och sedan socialarbetare som kontinuerligt påpekade allt som var fel med mig, något som gav mig social fobi och gjorde mig rätt hämmad. Det slutade med att jag slog helt bakut när droppen kom av en läkare som diskriminerade mig öppet efter att ha varit utsatt för sådant sedan jag började skolan. Ju äldre man blev ju värre blev det och då som sagt främst via socialtjänsten (barn och ungdom Västerås, har aldrig haft större problem med andra Socialkontor eller avdelningar) och sedan givetvis psykiatrin (eftersom det är samma grunder till diskrimineringen) och nu vården. Jag har dock inte något längre att förlora så jag har absolut inga gränser inför vad jag säger åt människor gällande deras uppträdande. Däremot grät jag som ett barn när jag som vuxen såg meddelandet en av mina lärare skrev åt mig när jag gick i lågstadiet som om hon anat att det skulle bli tufft för mig.

Tack för att du delade med dig. Jo min far drack aldrig men han hade riktiga aggressionsproblem. Både morsan och jag åkte på stryk. Jag är precis som du säger också rädd att konfrontera svåra saker och sitter djupt rotat i mig psykologiskt. Mediokra saker blåser jag upp till stora proportioner för jag är livrädd att göra fel. På jobbet dubbelkollar eller trippelkollar allt jag gör för när jag gjorde fel hemma eller något tog för lång tid åkte jag på ett rejält kokt stryk. Konflikträdslan och rädslan att göra fel är djupt rotade inom mig.

En tuff uppväxt fäller de största bytena. Förstår din inställning till livet.

Tack för du berättar detta. Kritik är i min värld något extremt nedbrytande och jag har fortfarande svårt att motta det idag, även om jag idag har en rationell förmåga att upprätthålla min egen värdighet och som du säger, inte längre har så mycket att förlora på det, trots min konflikträdsla, försöker jag för gud och fosterland att förbättra mig. Det kommer ta åratal.

Vad blev du diskriminerad för? Varje reaktion har en motreaktion sägs det. Själv fick jag aldrig någon kärlek och har idag ingen aning hur jag ska framkalla eller känna detta, än mindre projicera det på andra.

Åh du anar inte hur mycket man gråtit som barn, vet precis vad du pratar om. Blev mycket självskadebeteende och har det kvar på armar och ben. Var skönt att manifestera smärtan fysiskt då den mentalt blev för mycket för ett barns huvud att bära. Var många gånger nära självmord men samlade mig i sista stund. Fegheten, som ironiskt utvecklats pga av min brutala far fick mig att inte göra det.
Allt detta kommer ta mig tiotals år att arbeta bort.

Jag är mycket harmonisk idag eftersom mitt liv är i balans men jag tycker att det läraren skrev när jag gick i lågstadiet var väldigt sorgligt på något vis eftersom jag upplever det som om det var någon föraning. Men det var mycket fint gjort iallafall och något som rörde vid mig ordentligt när jag satt som vuxen utan att ha hört några särskilt upplyftande saker genom livet. Såklart har ju en del psykologer o.d sagt att jag har en otroligt hög empatisk förmåga, men vad spelar det för roll när samhället misskrediterat mig fortlöpande sedan skolåldern. Det blir en del papper och journaler de spinner vidare på felaktigt.

http://www.bilddump.se/bilder/201812...233.111.66.jpg

Små saker människor gör kan ha enormt stor betydelse när det verkligen gäller och någon behöver någon som lyfter dem. När mitt liv var helt i spillror, upptäckte jag de raderna om mig. En finare gåva kan man nog inte få.

Såna meningar får jag varje dag, till frukosten har jag redan fått två lappar. Ingen utmaning