Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Det är klart att det går att ställa diagnosen ME - det görs ju bevisligen.
Men det går enbart på patientens berättelse. Det går inte att mäta, röntga, ta prover, tester eller liknande för att ställa en ME diagnos
Allt går på patientens egen berättade upplevelse - eller i det här fallet med barn - på föräldrarnas berättelse hur barnet uppger sig må. Det är en beskrivning av att barnet inte orkar gå till skolan, ligger till sängs eller uppger sig ha ont någonstans.

Om någon skulle vilja fejka en diagnos hos sig själv eller hos sitt barn - är ME perfekt.
I vårt samhälle kan en sjuk person ha ekonomisk försörjning och en del andra fördelar som en ”fejk-sjuk” också får. Tyvärr är gruppen som primärt gärna vill vara sjukskriven väldigt stor idag ex bland primärvårdens patienter.
Gruppen som är trötta och gärna vill ha en sjukskrivningsperiod är enormt mycket större än de som såsmåningom får diagnosen ME som endast utgör någon promille av de trötta.

För många år sedan var ex hjärnskador, förlamning, svimmningstendens, synbortfall eller ryggont perfekta saker att skylla på för den som av någon orsak hellre ville klassas som sjuk. Med medicinsk utveckling kan många undersökningsmetoder idag skilja ut de verkligt är sjuka. Det går ännu inte för ME-sjuka.


För en del sjukdomar är vi inte där ännu forskningsmässigt - ex el-allergi men även ME.
Då är det lätt hänt att den som vill ge sig själv eller ett barn en hitte-på sjukdom just tar till sådana diagnoser. Till mycket stor skada för dem som på riktigt är sjuka.

Eftersom gruppen sjukskrivna är så stor och kostsam i samhället idag - har Försäkringskassan striktare krav. Då granskas ”fejk-sjuka” men också de riktigt sjuka och bägge kanske nekas sjukpenning - då de helt enkel är väldigt svåra att skilja åt vid just ME.

Det är märkligt att diskutera sjukvårdens ansvar när någon arbetsför inte inlagd person mördat.
Det är klart att mer resurser för ME- sjukdom vore bra - men som ”Fallskärmsjagare” så riktigt skriver - alla diagnoser kan inte ha egna kliniker. Det finns inte dessa resurser.

Man har idag rätt att söka sjukvård utanför sitt eget landsting. Om döttrarna hade ME hade det varit fullt möjligt för föräldrarna att låta dem vara patienter på Stora Sköndals ME avdelning.
Det hade Skånes landsting betalat. Möjligt att de redan varit där.

Om det är bökigt att resa dit - så kanske man får göra som många andra sjuka, ex cancersjuka, MS-sjuka, Parkinsonsjuka, folk som måste genomgå många operationer - man får flytta till det ställe där vården är lättast att nå. Temporärt eller permanent. Om det vore brist på vård:

Varför i helsike flyttade man inte hela familjen till Oskars hembygd Stockholm där farföräldrarna och Hannas bror bor hellre än att mörda??

Eller ordnade privat barnsjukvård ex som fanns på Barnsjukhuset Martina i Stockholm. Oskar visste mycket om privat sjukvård och ekonomin hade man.

Varför måste de bo kvar som rätt isolerad familj i ett lättsålt hus där barnen inte träffade klasskamraterna, inga bära anhöriga på bygden och Skatteverket och universitet finns ex i Stockholm? Där Oskar redan regelbundet föreläste och jobbade?

NEJ brist på sjukvårds lokalt i Skåne håller inte att skylla på.

...min teori är att det är antiMEmaffians fel som svartmålar och hatar helt vanliga människor som kämpar med sin egen eller anhörigas sjukdom. När dessa kämpande människor träffar på sekten antiME så pyser luften ut - sakta men säkert... Bättre att hjälpa än stjälpa!

Polisen har berättat att föräldrarna avslutade sina och barnens liv, det är inte helt nödvändigt att veta dödsorsaken för att inse att det har hänt. Några väljer dock att inte ta till sig polisens information. Man har berättat att det finns ett avskedsbrev undertecknat av båda föräldrarna. Återigen väljer några att inte acceptera polisens uttalande. Det som återstår är en forensisk utredning om bl.a dödsorsaker och händelseförlopp. Den blir inte en offentlig handling så om polisen inte offentliggör den beror det på lagstiftning, det är inte en ”mörkläggning”. Det är inte säkert att den utredningen ännu är färdig.

Rektorn som beslutade om särskild undervisning i hemmet har personligen ställt upp på intervjuer och berättat att hon hade ett läkarintyg som underlag. Det är hennes jobb att organisera undervisningen på lämpligt sätt med utgångspunkt från det intyget. Skolan har redovisat exakt hur utbildningen organiserades och vad som sagts på möten som organiserats av skolan. Vad som har sagts och gjorts på sjukhus ska hon inte säga ett ord om. Det är inom sjukvården diagnosticeringen ska ske, den ska delvis baseras på information från föräldrar, det är vården som ska bedöma hur mycket man beaktar föräldrarnas information i sin diagnos eller om den baseras på annat. En rektor bör naturligtvis inte ”forska” efter om ett läkarintyg stämmer. Den kompetensen ligger inom sjukvården, inte i den kommunala skolan.

Läkarintyget med diagnos är inte skrivet av föräldrarna så vad de menade att döttrarna led av, om det skiljde sig från intyget, låg inte till grund för rektorns beslut.

Om man tittar på Stockholms läns landstings vårdplan för ME/CFS (Kroniskt trötthetssyndrom) så är det ganska omfattande åtgärder som ska ske efter diagnostiseringen:



Det är avsaknad av information om dessa åtgärder som skapar frågetecknen i det här fallet. Orsaken till detta är att vi har en strikt sekretess inom vården. Så få människor som möjligt ska informeras om patientens förhållanden. Det är så det måste vara. Men vi kan konstatera att åtminstonde i A;s fall, eftersom sjukdomen funnits i flera år, så bör det ha vidtagits omfattande åtgärder för hennes rehabilitering. Om vården i Skåne har agerat på ett professionellt sätt.

För mig är det detta som är svårast att acceptera, att vården kanske inte kommer att granskas eftersom de ansvariga kan gömma sig bakom en sekretess som egentligen är tänkt som ett skydd för patientens integritet. Det måste finnas utrymme för vårdens kontrollorgan att granska om A och M som patienter inom svensk sjukvård fick den vård och behandling som dom hade rätt till och om deras pappa och mamma fick det stöd som dom hade rätt till i sin svåra situation i livet. Det är inte meningen att föräldrar till svårt sjuka barn ska behöva bita ihop och hantera sin livssituation på egen hand, det är för att hjälpa människor i sjukdom och kris som vi har en allmän sjukvård i Sverige.

Denna familj fick uppenbarligen inte den hjälp man hade behövt för att orka leva. Det finns bara en aktör, sjukvården, som hade det lagstadgade ansvaret för att ge den hjälpen enligt Hälso och sjukvårdslagen. Att de inte skulle ganskas efter en så här tragisk händelse är för mig bortom sans och förnuft!

Att det dessutom finns skribenter i tråden som påstår sig vara verksamma inom sjukvården som ifrågasätter om A och O fick träffa skolkurator och söker brister i skolans åtgärder — när det är landstingets kuratorer och psykologer som enligt lag ska bilda team för att hjälpa flickorna — får mina varningsklockor att ringa på högsta volym!

I Patientlagen står uttryckligen vilka rättigheter barn har inom vården:

3 § När patienten är ett barn ska barnets inställning till den aktuella vården eller behandlingen så långt som möjligt klarläggas. Barnets inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller
hennes ålder och mognad.

Ovanstående innebär att det inte finns någon åldersgräns för när barnets inställning skall väga över en förälders åsikt. Det är patientansvarig läkare som i varje enskilt fall som ska göra bedömningen om ålder och mognad. Denna mognad bör inträffa i vart fall betydligt före 18 års ålder.

Även detta bör vara något som skall granskas i det aktuella fallet. Har vården lyssnat för mycket på föräldrarna och missat sin lagstadgade skyldighet att ta reda på vad barnen önskade?

Det finns en enskild läkare med väldigt stort ansvar i denna tragedi som måste granskas och som måste redogöra för diagnoser, behandlingar och hur man inhämtat inställning till vården från både A och M. Detta ansvar kan inte döljas bakom sekretess och kollegial tystnadskultur när patienterna är döda.

IVO måste granska detta fall grundligt!

En teori. Om de dött av substanser i blodet så skulle polisen inte bara fått en teori. https://www.expressen.se/kvallsposten/efter-tragiska-morden-bjarredbor-kraver-besked/

Det finns specialistkliniken. Sverige är avlångt. Tror inte att ME-sjuka blir friskare för att de måste resa till en specialist- klinik. Mycket tryggare för en patient att veta att allmänläkare vet att ME finns och remitterar dit där det behövs. Ungefär som multisjukas situation. Fast det här kommer du och jag aldrig enas om. Det är synd om de som är sjuka.

I artikeln som du länkar till står det bland annat:

"Enligt obekräftade uppgifter drog sig familjen mot slutet tillbaka i villan i Bjärred. Både mamman och pappan drog ner på sina jobbengagemang och la mycket av sin arbetstid i bostaden."

Det verkar som om det "den sista tiden" började blir jobbigare i familjen än det varit tidigare? När man har det jobbigt är det lätt att man isolerar sig; man orkar inte med så mycket kontakter.

Det har ju tidigare (i PM, som jag förstått det) hävdats att flickorna blev så mycket sjukare strax före jul. Det slog mig just att det skulle kunna vara en förälder som fick mycket sämre hälsoläge vid jultid? (en eller två föräldrar). Kanske en förälder - som till sist inte orkade mer?

Mitt problem är: Vem bestämmer vilken livskvalitet flickorna kommer ha framöver? Jo, det är flickorna själva. Även mycket svårt funktionshindrade människor har fin livskvalitet. Men kanske inte som deras vuxna föräldrar benämner livskvalitet. Och det gör mig förbannad. Flickorna fick inte välja själva. Det var föräldrarna som ansåg att DERAS (föräldrarnas) livskvalitet blev mindre pga flickornas sjukdom. Det är så jävla sjukt. Innan jag visste vad som låg bakom, innan självmordsbrevet kom fram, så vägrade jag att döma föräldrarna. Jag hade inte bakgrunden. Men när brevets kontenta kom fram, ville jag bara spy.

Mitt problem är: Vem bestämmer vilken livskvalitet flickorna kommer ha framöver? Jo, det är flickorna själva. Även mycket svårt funktionshindrade människor har fin livskvalitet. Men kanske inte som deras vuxna föräldrar benämner livskvalitet. Och det gör mig förbannad. Flickorna fick inte välja själva. Det var föräldrarna som ansåg att DERAS (föräldrarnas) livskvalitet blev mindre pga flickornas sjukdom. Det är så jävla sjukt. Innan jag visste vad som låg bakom, innan självmordsbrevet kom fram, så vägrade jag att döma föräldrarna. Jag hade inte bakgrunden. Men när brevets kontenta kom fram, ville jag bara spy.

Ja, och jag undrar om inte det du beskriver här är en av de största anledningarna till att vi upprörs över fallet? Vem kan bestämma åt någon annan om han eller hon har en god livskvalitet? Vem kan ta sig den rätten? Vem kan veta säkert att vi inte i framtiden kommer att bota (lindra) de sjukdomar som idag räknas som väldigt svåra? Och så vidare.

Om uttrycket "ingen livskvalitet och ingen framtid" verkligen fanns med i avskedsbrevet (om det är ett direkt citat) så tycker jag att det speglar att brevets författare hade ett besynnerligt tänkande (på grund av sjukdom?). Uttrycker man sig så uppstyltat när det handlar om att döda sina egna barn? Då har man kanske inte kontakt med sina egna känslor.

En deprimerad kan helt tappa tron på framtiden och alla proportioner förvrängs. Om O trodde att han aldrig mer skulle jobba skulle de kanske förlora hus och hem... men att gå så långt som att mörda sina barn? Han var en ängel, enligt universitetet. En dödsängel... var han uppfylld av övertro på sig själv...? Ingen annan skulle få ta hand om hans barn och hjälpa familjen... tror att det ändå bottnar i detta. O var med överallt, han släppte nog inte fram hustrun eller barnen. Allt ljus på O. Även efter hans död...

Jag ser framför mig hur han desperat tvingar sin hustru att skriva på dödsbrevet... promenaden till grannarna sker under helt andra förutsättningar. Jag tror att H är duperad, tvingad, överrumplad, mördad. Tills det finns en film där man tydligt ser att hon av egen fri vilja talar, utan en snara bakom ryggen, kommer jag att tro detta.

Verkställare i alla lägen och sist överlevande är O. Det är vad vi vet nu. H kan ha varit trygg och glad på jobbet, men mosad hemma. Det förekommer.

Jag föreställer mig att O var mycket svårt psykiskt sjuk. Testamentet är också "konstigt" skrivet. Jag tror aldrig att en frisk O skulle ha skapat ett sådant "hafsigt" dokument.

Jag föreställer mig att O var mycket svårt psykiskt sjuk. Testamentet är också "konstigt" skrivet. Jag tror aldrig att en frisk O skulle ha skapat ett sådant "hafsigt" dokument.