Citat:
Ursprungligen postat av
Merwinna
Polisen förstå och främst. Vi kunde ha fått den information som annars skulle ha hamnat i en FUP, fast det inte blev någon FUP. Först och främst dödsorsakerna och hela avskedsbrevet (vare sig det var i videoform eller skriftform). Den på kommunen (vet inte om det är skolans rektor eller om det sitter högre upp) som gav tillstånd till hemundervisningen, kunde också ha gått ut med vilket underlag han eller hon egentligen hade, hur mycket h*n forskat i vad som stämde och inte av det som föräldrarna hävdade, o.s.v.. Vi har ju inte ens fått veta vilken sjukdom som föräldrarna menade att döttrarna led av.
Polisen har berättat att föräldrarna avslutade sina och barnens liv, det är inte helt nödvändigt att veta dödsorsaken för att inse att det har hänt. Några väljer dock att inte ta till sig polisens information. Man har berättat att det finns ett avskedsbrev undertecknat av båda föräldrarna. Återigen väljer några att inte acceptera polisens uttalande. Det som återstår är en forensisk utredning om bl.a dödsorsaker och händelseförlopp. Den blir inte en offentlig handling så om polisen inte offentliggör den beror det på lagstiftning, det är inte en ”mörkläggning”. Det är inte säkert att den utredningen ännu är färdig.
Rektorn som beslutade om särskild undervisning i hemmet har personligen ställt upp på intervjuer och berättat att hon hade ett läkarintyg som underlag. Det är hennes jobb att organisera undervisningen på lämpligt sätt med utgångspunkt från det intyget. Skolan har redovisat exakt hur utbildningen organiserades och vad som sagts på möten som organiserats av skolan. Vad som har sagts och gjorts på sjukhus ska hon inte säga ett ord om. Det är inom sjukvården diagnosticeringen ska ske, den ska delvis baseras på information från föräldrar, det är vården som ska bedöma hur mycket man beaktar föräldrarnas information i sin diagnos eller om den baseras på annat. En rektor bör naturligtvis inte ”forska” efter om ett läkarintyg stämmer. Den kompetensen ligger inom sjukvården, inte i den kommunala skolan.
Läkarintyget med diagnos är inte skrivet av föräldrarna så vad de menade att döttrarna led av, om det skiljde sig från intyget, låg inte till grund för rektorns beslut.
Om man tittar på Stockholms läns landstings vårdplan för ME/CFS (Kroniskt trötthetssyndrom) så är det ganska omfattande åtgärder som ska ske efter diagnostiseringen:
Citat:
Rehabiliteringsinsatser för patienter med ME/CFS
ME/CFS kan leda till omfattande och stadigvarande nedsättning av arbetsförmågan eller svårigheter att fullfölja skolgång eller att klara vardagliga aktiviteter och personlig vård. Det är därför viktigt att patienten får en individuell bedömning av funktions- och aktivitetsförmåga för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för delaktighet i vardagsaktiviteter och arbete/studier. Relevanta hälsoprofessioner som läkare, arbetsterapeut, dietist, fysioterapeut, kurator, psykolog deltar i vårdplanen och gör funktions- och aktivitetsbedömningar som grund för fortsatta rehabiliteringsinsatser. Dessa kan bestå av symtomlindrande medicinsk behandling, psykologiska samtal, fysioterapeutisk kontakt, arbetsterapeutisk kontakt, stödsamtal för kontakt med myndigheter, hjälpmedelsförskrivning, insatser från hemsjukvård, kommunala stödinsatser, underlättande av vardagliga aktiviteter inklusive arbete/studier och individuell anpassning av aktivitetsnivå.
Det är avsaknad av information om dessa åtgärder som skapar frågetecknen i det här fallet. Orsaken till detta är att vi har en strikt sekretess inom vården. Så få människor som möjligt ska informeras om patientens förhållanden. Det är så det måste vara. Men vi kan konstatera att åtminstonde i A;s fall, eftersom sjukdomen funnits i flera år, så bör det ha vidtagits omfattande åtgärder för hennes rehabilitering. Om vården i Skåne har agerat på ett professionellt sätt.
För mig är det detta som är svårast att acceptera, att vården kanske inte kommer att granskas eftersom de ansvariga kan gömma sig bakom en sekretess som egentligen är tänkt som ett skydd för patientens integritet. Det måste finnas utrymme för vårdens kontrollorgan att granska om A och M som patienter inom svensk sjukvård fick den vård och behandling som dom hade rätt till och om deras pappa och mamma fick det stöd som dom hade rätt till i sin svåra situation i livet. Det är inte meningen att föräldrar till svårt sjuka barn ska behöva bita ihop och hantera sin livssituation på egen hand, det är för att hjälpa människor i sjukdom och kris som vi har en allmän sjukvård i Sverige.
Denna familj fick uppenbarligen inte den hjälp man hade behövt för att orka leva. Det finns bara en aktör, sjukvården, som hade det lagstadgade ansvaret för att ge den hjälpen enligt Hälso och sjukvårdslagen. Att de inte skulle ganskas efter en så här tragisk händelse är för mig bortom sans och förnuft!
Att det dessutom finns skribenter i tråden som påstår sig vara verksamma inom sjukvården som ifrågasätter om A och O fick träffa skolkurator och söker brister i skolans åtgärder — när det är landstingets kuratorer och psykologer som enligt lag ska bilda team för att hjälpa flickorna — får mina varningsklockor att ringa på högsta volym!