Citat:
Ja, jag tror vi är överens här. Jag accepterar att utgångspunkten är populism och nationalism, liksom hos SD. Det är den kompromiss jag gjorde när jag valde att stödja detta parti som den mest - kanske den enda - framkomliga vägen idag utifrån mitt politiska perspektiv. Både populismen och nationalismen har viktiga budskap just i dagens världspolitiska situation (contra den problematiska typen av globalism), och kunde, tyckte jag, såtillvida bejakas, om än bara med försiktighet och under urskillning.
Men när jag upptäckte SD 2006 var deras nationalism inte ens särskilt populistisk, åtminstone inte sådan den kom till uttryck i programmet. Partiet hade under årens lopp gjort ganska mycket av den i ideologiska termer, och inom dess ramar fanns redan social- och kulturkonservatismen utvecklad. Jag tog därför fasta på det som där redan uppnåtts, och mitt projekt blev att försöka argumentera för att partiets ideologi från denna punkt skulle vidareutvecklas och fördjupas genom vissa modifikationer och kompletteringar.
För detta syfte försökte jag peka på några relevanta, outnyttjade ideologiska resurser och tanketraditioner: socialkonservatismen även som akademisk riktning alltifrån 1800-talet, den därmed sammanhängande historiska skolan inom nationalekonomin, och på ett mer filosofiskt och politisk-filosofiskt plan riktningar som idealismen, personalismen, och den s.k. värdecentrerade historicismen.
Övergången till att använda socialkonservatism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning var ur detta perspektiv ett viktigt steg framåt. Både Karlsson och Emilsson, som Karlsson brukar hänvisa till som partiideolog, har definitivt "läst lite böcker", precis som partiets gamla nationalistiska intellektuella, även om det i stor utsträckning är andra böcker. Samtidigt gjorde den begynnande liberala anpassningen i vissa frågor, som inte har något med socialkonservatismen som jag definierar den att göra, att den ideologiska konsekvensen började mjukas upp, och inslaget av populism i problematisk mening blev därmed större.
Min förhoppning var att AfS, utan att uppge de just nu viktiga, giltiga värdena och delsanningarna i populismen och nationalismen, skulle uppta projektet av ideologisk utveckling utöver dem, utöver både SD:s "gamla första", nationalismen, och SD:s "gamla andra", den liberalpopulistiska anpassningen, i riktning mot en ny, avancerad, dynamisk socialkonservatism, förenad med en också delvis ny, Europaorienterad kulturkonservatism eller nyskapande traditionalism: det "nya tredje". En utveckling av detta slag är som jag ser det nödvändig för alla Europas populistnationalistiska partier för att de ska uppnå tillräcklig långsiktig klarsyn och stabilitet, och inte minst för deras nödvändiga samarbete. Bara populism och nationalism kommer helt enkelt inte räcka för att rädda Europa och de respektive nationerna. I sig själva kan de tvärtom lätt bli en svaghet, ja ett hot.
Men när jag upptäckte SD 2006 var deras nationalism inte ens särskilt populistisk, åtminstone inte sådan den kom till uttryck i programmet. Partiet hade under årens lopp gjort ganska mycket av den i ideologiska termer, och inom dess ramar fanns redan social- och kulturkonservatismen utvecklad. Jag tog därför fasta på det som där redan uppnåtts, och mitt projekt blev att försöka argumentera för att partiets ideologi från denna punkt skulle vidareutvecklas och fördjupas genom vissa modifikationer och kompletteringar.
För detta syfte försökte jag peka på några relevanta, outnyttjade ideologiska resurser och tanketraditioner: socialkonservatismen även som akademisk riktning alltifrån 1800-talet, den därmed sammanhängande historiska skolan inom nationalekonomin, och på ett mer filosofiskt och politisk-filosofiskt plan riktningar som idealismen, personalismen, och den s.k. värdecentrerade historicismen.
Övergången till att använda socialkonservatism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning var ur detta perspektiv ett viktigt steg framåt. Både Karlsson och Emilsson, som Karlsson brukar hänvisa till som partiideolog, har definitivt "läst lite böcker", precis som partiets gamla nationalistiska intellektuella, även om det i stor utsträckning är andra böcker. Samtidigt gjorde den begynnande liberala anpassningen i vissa frågor, som inte har något med socialkonservatismen som jag definierar den att göra, att den ideologiska konsekvensen började mjukas upp, och inslaget av populism i problematisk mening blev därmed större.
Min förhoppning var att AfS, utan att uppge de just nu viktiga, giltiga värdena och delsanningarna i populismen och nationalismen, skulle uppta projektet av ideologisk utveckling utöver dem, utöver både SD:s "gamla första", nationalismen, och SD:s "gamla andra", den liberalpopulistiska anpassningen, i riktning mot en ny, avancerad, dynamisk socialkonservatism, förenad med en också delvis ny, Europaorienterad kulturkonservatism eller nyskapande traditionalism: det "nya tredje". En utveckling av detta slag är som jag ser det nödvändig för alla Europas populistnationalistiska partier för att de ska uppnå tillräcklig långsiktig klarsyn och stabilitet, och inte minst för deras nödvändiga samarbete. Bara populism och nationalism kommer helt enkelt inte räcka för att rädda Europa och de respektive nationerna. I sig själva kan de tvärtom lätt bli en svaghet, ja ett hot.
Just detta med urskillningen är väl dilemmat Karlsson i SD tagit sig an på sitt eget sätt och därför mötts av besinningslöst hat, ett hat som man inte behöver gräva särskilt djupt för att hitta på flashback eller för all del bara i den här tråden. AfS å andra sidan har nästan helt låtit bli att göra någon urskillning vilket bland annat visade sig på vissa torgmöten och vissa mer eller mindre lösa kopplingar, t.ex. till Dulny och NAH.
Om man ser på den "begynnande liberala anpassningen" (och jag vet inte exakt vad du syftar på) ur ett röstmaximeringsperspektiv så får man säga att den har varit relativt lyckad. Klagomål förekommer om att SD "cuckar" men antalet väljare som bryr sig om detta i en negativ bemärkelse vad gäller att rösta är försvinnande få. Risken finns naturligtvis att nya personer gör entré i partiet fast från andra hållet än de så kallade identitära och skillnaden mellan dessa nya personer och "identitära" är att de nya kan gå till andra partier medan de "identitära" inte kan det. Med det sagt vet jag ingenting om hur detta tagit sig uttryck internt i partiet om alls.
Rent allmänt så är bristen på, i brist på bättre ord, ideologi anledningen till att fenomen som Alt-Right och Unite the Right kommer till ljuset. Dessa personer är bara emot saker, de vet inte riktigt vad de är för. All energi de har är därför negativ och negativ energi tar sig uttryck i det som sedan utspelades i Charlottesville. Den så kallade Godwins lag (d.v.s alla online-diskussioner mynnar ut i Hitler-jämförelser) har även en annan tillämpning, nämligen att personer (unga män) som ifrågasätter systemet och den liberala ordningen går hela vägen, vi internet, ut till nazism. Problemet (ett av dem) SD har haft är att de har varit belägrade av media och opponenter och har ofta hamnat i positionen att de får stöd på grund av att folk överger de andra partierna. Detta lockar inte till sig särskilt många unga som söker efter svar på tillvarons större frågor. Jämför med Annie Lööf som pratar om sin egen ideologi (d.v.s hennes tolkning av den) hela tiden. Lite annorlunda är det borta i USA där "högern" från 90-talet till 2015/16 inte var mycket mer än en intressegrupp för rika människor/större företag som skor sig på svältfödda själar som egentligen är ute socialkonservatism och inte Lockeansk liberalism.
De amerikanska podcasts Christoffer Dulny lyssnat på för att komma till där han i dag är började jag lyssna på innan han gjorde det. Till skillnad från honom kunde jag snabbt urskilja de grova kunskapsluckor och ytliga resonemang som fördes och fortfarande förs i dessa. Dulny var alltså inte särskilt väl ideologiskt skolad eller intresserad trots sina sju(?) år i SD.
Återkommer med svar på ditt tidigare inlägg adresserat till mig.