Citat:
Ursprungligen postat av
Dogdylan
Lärarprogrammet för gymnasielärare och högstadielärare är kanske det mest icke-intellektuella du kan läsa på Universitetet, bara lärarprogrammet för förskolan, för tidigare år och mellanstadiet är sämre. Gymnasielärare och högstadielärare tvingas läsa klassiska kurser på Universitetet med andra studenter samt läser bara pedagogik propagandan i 1,5 år istället för flera år så som mellanstadielärare och neråt och därför fördummas (studenterna) gymnasielärarna inte till hundra procent. Ungefär en tredjedel av gymnasielärarna klarar inte av sina ämnesstudier, framför allt inte dem som börjar med att läsa pedagogiken först. Detta beror på att de flesta blivande gymnasielärare saknar akademisk tradition och är i allmänhet rätt korkade människor. För att lösa detta låter institutioner som den historiska, religionsvetenskapliga och engelska sina lärarstudenter läsa kompletterande litteratur eller så förvandlas ett säkert U till ett svagt G på tentan. Medans icke-lärarstuderande får U.
Oftast älskar lärarstuderande att diskutera, de tycker till om allt möjligt men har få eller inga fackkunskaper, vilket gör att deras ständigt obligatoriska seminarium i stort sätt kretsar kring ett par högljuda babianer inkluderande den syndikalist anknutne seminarieledaren . En tredjedel av de lärarstuderande är socialliberaler (Läs Birgitta Olsson liberal), En tredjedel är socialister (Läs syndikalister, leninister och trotskister) och resterande är gråsossar eller bara politiska analfabeter. De som yttrar Jan Björklunds namn i positivbemärkelse kan förvänta sig en reprimand från studiekamrater och lärare. Jan Björklund är lärarnas fiende nummer ett och detta nämns i externa artiklar skrivna av de undervisande lärarna. Dessa artiklar har ett syfte, först underlätta för lärarstuderande att klara sina studier genom att få läsa enklare sammanfattningar av litteratur samt få in lärarprogrammens propaganda i texterna.
Tidigare lärde sig lärarstuderande praktisk kunskap. Tillexempel hur man pratar inför en grupp, hur man ritar på tavlan samt vad man får och inte får som lärare, det vill säga att man får ge en klapp på axeln men man får inte ge femtonåriga brottsmisstänkte Mohammed smisk med riset efter tionde gången han våldfört sig på flickorna i sexan på skoltoaletten. Nu handlar pedagogiken mest om intersektionalitet. Det vill säga genus, social klass och multikulturalism. Detta är naturligtvis inte lika djupgående och intellektuellt som socialistpropagandan i samhällsvetenskapliga ämnen, vilket gör att de lärarstuderande får veta att kvinnor är förtryckta av ett genussystem men de får inte lära sig vad ett genussystem innebär och kan därför kan de inte resonera kring detta, men detta är inte heller tanken med genuspropagandan från lärarprogrammens sida utan snarare att socialisera lärarstuderande in i den ”rätta” läran.
Alla teorier, tankegångar och slutsatser som inte faller under den rådande vänster agendan på lärarprogrammet förklaras med ord som ”fördomar”, ”okunskap” och ”Synd om”. Några rätt lustiga tankegångar är att de förtryckta aldrig kan förtrycka vilket innebär att invandrare aldrig kan vara rasister, att dem som kritiserar genusvetenskapen är kvinnoförtryckare och att brottslighet beror på provokation från polisen.
De teorier som presenteras är tillexempel Gardners sju intelligenser som är en kritik av IQ. Gardners teori kan ta sig i parodiska uttryck så som att elever med fysisk intelligens lär sig bäst genom rörelser och därför skall man låta eleven genom rörelser lära sig matte så som att anordna olika danslekar på matematik lektionen. En annan av Garnders intelligenser är den musikaliska, det förklaras att elever med denna intelligens bör få sjunga talen på matematik lektionen.
Andra teorier är Broadys ”Den dolda läroplanen” som är ett bluffverk som handlar om att det finns en dold "höger-struktur" i skolan styrd av borgliga intressen och att det bara är med en röd revolution som detta latenta förtryck kan brytas
I stort sätt är alla moment obligatoriska förutom föreläsningarna. Det innebär att om du har otur måste du springa på fyra-fem seminarier i veckan som kan vara i flera timmar och ibland hela dagar. Dessa seminarier har naturligtvis olika teman men ofta hamnar litteraturen i skymundan för klassens babianer som skall kunna få ut sin aggression mot ex-president Bush även om seminariet skall behandla mobbing .
Ett missat seminarium (om du har otur) kan innebära att du måste återkomma nästa termin för att sitta med någon timme med en annan grupp. Att ens argumentera för att få lämna i något skriftligt för att ersätta ett missat seminarium betraktas som ett hot mot lärarhögskolans fundament. Detta beror på att pedagogerna anser att skriftliga prov är ett uttryck för borgliga tankegångar vars syfte är att främja individuella prestationer och konkurrens. På grund av denna syn så kamraträttas duggor.
Salstentor (Om de ens förekommer) och hemtentor behöver du inte göra om utan bara komplettera. Tenta frågorna är oftast öppna och med sunt förnuft, rätt troslära (läs marxismen) och någon timmes ögnande av litteraturen, det vill säga att ha läst baksidan av boken räcker för ett G på tentan. Ibland kan frågor som ”Vilket betyg känner du att du vill ha? motivera.” hamna som sista frågan på en tenta.
Andra former av tentor är grupptentor där studenterna sitter i en grupp och snackar kring något ämne medan examinerande lärare går runt till de olika grupperna och lyssnar. Ibland kanske du måste framföra någon liten prestation (examination) så som att läsa en sorglig berättelse om hur synd det är om muslimska kvinnor för att de kritiseras för sin burka eller hålla ett föredrag om hur skolan skall bekämpa Sverigedemokraterna.
Även om lärarhögskolorna oftast bryter mot deras moderuniversitets policy kring studenträttigheter (framför allt då det kommer till tentor och kompletteringar)så ses detta mellan ögonen av ledningen. En uppkäftig student straffas genom ett lägre betyg, ignorering eller fördröjning av svar på sina frågor. Oftast brukar lärarna göra "undantag" när det blir allt för uppenbart att de bryter mot moderuniversitetets policy.
Det enda lärorika är den verksamhetsförlagda utbildningen. Om du utbildar dig till gymnasielärare hamnar du i bästa fall i en grundskola, kanske i en högstadieklass, i den stad du pluggar. De flesta har dock inte så tur. Pluggar du till gymnasielärare på tillexempel Umeå Universitet kanske du hamnar tio mil utanför Boden i en liten by. I värsta fall får du göra din verksamhetsförlagda utbildning på ett lågstadium. Resekostnaderna kan i värsta fall vara så höga så du måste ta ett banklån. Vad sägs om 250 kronor om dagen i resor? Tro dock inte att lärarprogrammen ersätter denna utgift.
Om ett moment kräver läsning av tusen sidor så behövs kanske femtio-hundra av dessa läsas. Dessa läses kursivt. Seminarieuppgifter presenteras i mindre grupper. Ibland krävs det att du har gjort anteckningar som du måste visa upp för seminarieledaren. Seminarieledaren kommer naturligtvis inte läsa dessa anteckningar utan kommer bara säga ”bra” om du har skrivit längre än en sida. Eftersom ingen läser igenom dessa anteckningar så kopierar den slöa studenten något från Wikipedia. Så länge det är en text är det ingen som bryr sig. Det innebär att du i princip kan skriva nonsens om utomjordingar när du egentligen skulle ha skrivit om läroplaner.
Detta gör att lärarstuderande har otroligt mycket fritid. Teoretiskt skulle du kunna jobba heltid, men eftersom det krävs närvaro i stort sätt hela tiden så leder det till en ständig ångest oss den lärarstuderande. De små seminarieuppgifterna du får är som nålar, du kan aldrig riktigt slappna av och ägna dig åt läsning. Mest irriterande är kanske att dina lärare behandlar dig som ett barn och pratar till dig som ett barn. Det förväntar sig sen att du skall bete dig likadant till dina elever. Detta inkluderar den ”ständiga lögnen”, de mindre vetande skall inte ha rätt att veta hela sanningen eftersom de inte kan hantera den. Detta för sedan vidare ute på grund och gymnasieskolorna.
Du avslutar din utbildning med en C-uppsats i Pedagogik. Innan denna C-uppsats läser du några förenklade artiklar om metod.
Lärarutbildningen utbildar goda socialister som inte pratar, ser eller hör.
Vilka är det då som blir lärare? Det finns tre kategorier. 1. Idealisten, 2. Idioten, 3. Den övervintrande och bittra unversitetsstuderanden som börjar inse att sina CSN-pengar börjar ta slut och måste därför göra något av sin Ide-historia och religionskunskap. Dessa lärare undervisar i våra skolor.
Fråga: Vad säger ni andra?
Det finns duktiga lärare med gedigen kunskap. Kanske mest inom matematik och NO-blocket. Även språk finns det många stjärnor.
Att lärarutbildningen är fruktansvärt dålig är sanning. Den innehåller i princip inga kunskaper.
Mer intressant är dock, hur löser man detta?
Höja löner kommer inte fungera för att locka de bästa eftersom lönerna då skulle behöva höjas så pass att de som väljer mer luckrativa alternativ skulle tänka om. Offentlig sektor kan aldrig konkurrera med näringslivet.
Arbetsmiljön då?
Den är kritisk på många håll.
Sålänge det inte åtgärdas på området arbetsmiljö och lön kan vi inte heller förvänta oss toppstudenter.
Höja intaget på utbildningen går knappast att göra när lönen och villkoren ser ut som de gör, då har vi snart inte ens en fysisk person på plats i klassrummet.
Frågan är då, var börjar man?
