Madsen må ha erkänt inför oförskräckta fru Sofie Anonymous, men en sak lär han hålla på
och inte berätta om för en enda besökare om så det vore hin håle själv som infann hos
honom. Och det handlar givetvis om vart minneskortet tog vägen. Det ska absolut ingen få reda på.
Det ska förbli hans lilla hemlis.
Where did he hide it? https://www.tv2.no/v/1225038/
Det kan vi fortsätta att grubbla på.
Nog filmade han i alla fall när han begick det värsta illdåd som begåtts i Skandinavien
på år och dag. Det lär han inte låtit bli med tanke på vad vi känner till om hans intressen
före mordet.
Dags för käcka Sofie igen att få framträda en stund:
https://www.youtube.com/watch?v=3G1j2QR4iFI
Många herrans år framåt i tiden:
Utsläppt som skröplig 85-åring, stödd på en rullator, med grå starr och närmast flintskallig, lite
skraj för friheten som möter plötsligt efter alla dessa år bakom lås och bom, är det dock inte
längre så angeläget att leta reda på något gammalt undangömt minneskort från den där
gången på havets botten då han fick verkligen leva ut djävulen inom sig - nej, han kan ju
knappt komma ihåg vart det nu var han placerade det ty han är utöver allt annat åldersrelaterat elände som drabbat honom också ansatt av viss demens, den gamle styckmördaren.
Det mesta, närmast allt har lagt sig förresten när det kommer an till de dödliga drifter som slet
och drog i honom förr. Han skulle antagligen inte orka i sitt klena tillstånd att så mycket som
tampas med ett sönderknarkat gammalt invalidiserat fnask på 100 vårar om han så känt lust till.
Han har för tusan fullt sjå med att stå upprätt som läget är.
Nej, han har gått och blivit en riktigt harmlös, deppig krake som inte ens förmår upplivas
vid minnena av allt spännande och roligt som tilldrog sig i hangaren för över 40 år sedan
med avancerade konstruktioner, härligt umgänge och storslagna visioner.
Drömmen om att få skjutas ut i rymden nån gång, den har dock inte helt lämnat honom.
Vid tanken på det kan det skrynkliga ansiktet plötsligt lysa upp i ett litet längtansfullt leende
och det blir riktigt liv i blicken som annars mest ger uttryck för håglöshet och en oändlig trötthet.
Ut i det vida blå till möte med det okända däruppe,
fan vad gott det hade varit,
tänker den gamle busen och i samma ögonblick anländer den färdtjänst som ska föra honom
till äldreboendet i utkanten av Köpenhamn där tre av hans gamla flammor redan befinner sig
sedan länge och nu väntar så kärt på hans ankomst dit. De har aldrig svikit, de har hållit
fast vid honom genom alla dessa långa, långa, kämpiga år. Helsvarta bondkatten Lucifer
finns där också att möta. Duktig där borta på att reducera beståndet med gråsparvar och
talgoxar, har det berättats för honom. Ett djur helt i hans smak med andra ord.
Det väntar tårfyllda kramar och tårta och oändligt med prat om gamla tider men vad som
definitivt inte väntar är något kuttrasju i sänghalmen för gubben har gjort sitt på det området,
det är den bistra sanningen.
En orkeslös, sjuk gammal sexualsadistisk styckmördare som inte ens är i stånd till lite vanligt
oskyldigt vaniljsex utan överhängande risk för död knall och fall - det är så sorgligt, tycker han,
så att han skulle vilja skicka iväg sig själv på rullatorn nerför branta backen här för trolig färd
rätt in i evigheten.
Han får trösta sig med jordgubbstårtan som Deidre ska ha lagt ner mycket möda och besvär
med att få riktigt smarrig och välsmakande.
Bara det bästa är gott nog åt hennes nu äntligen frisläppte gamle älskling.
Och så att han fått friheten åter även om den upplevs som något läskig och inte riktigt
vet vad han ska göra av den annat än att sitta och invänta det slut som inte bör vara
alltför långt borta.
Så var den framtidssagan tack och lov till ända.
