Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Håll ut min vän.

Kanske fel tråd men vafan.

Hur länge kan man hålla på med 24/7 drickande innan man behöver drabbas av sjuk abstinens/delirium och andra otrevligheter?

Snittar ca lite över 1 liter vodka om dagen nu, har först nu insett den riktiga charmen med alkoholen när man dricker direkt när man vaknar och hänger sig fullkomligt åt alkoholismens söta åder. Vodka smakar ju fan gott nu. Bara hållit på så här ett par dagar så jag är väl en mes i jämförelse med många men det skadar ju inte att vara förberedd.

NÅ??!?!?!?!?!?!?

Så jävla trött på skammen över att regelbundet förlora förståndet. Tar jag en så är det kört, jag kan räkna de gånger jag inte haft minnesförlust på fingrarna. Och det blir ju inte bättre heller. Min alkoholiserade far säger sig må bättre nu på äldre dar men jag tror det bara är för att han supit bort sin själ. Fyfan vad le jag e i mig själv och mina gelikar just nu. Jag hoppas kunna leva med mina bekymmer utan att supa sönder skallen och bli idiot för att fly.

😉

Jag citerar ett gammalt inlägg men kul att se att det har vänt för dig, förhoppningsvis går du fortfarande i samma riktning.

Önskar dig allt lycka här i livet broder.

Nu är det fredag och då kan suget efter starkvaror sätta in. Jag har snart intagit en flaska vitt på en timmes tid och börjar fundera på hur länge bolaget är öppet (till 20.00) och om jag får köpa något där nu.
Jag vet inte hur många gånger de senaste 20 åren som jag har lovat mig själv att ha en nykter helg

Tur att jag inte har någon familj eller anhörig som blir drabbad, om jag skulle råka somna utomhus i vinter på fyllan

Jag citerar mig själv när jag sitter här med en nyinköpt tetra med vin innan klockan 20. Min tanke var i alla fall att vara nykter...

En uppföljning av min resa är väl på sin plats, 10 mars var sist jag skrev och jag har hållt mig ifrån alkoholen i runt 9 månader nu.
Helt nykter har jag inte varit, då jag tog en vecka i Holland slutet på juni, men gräset anser jag inte att jag har ett problem med. Det klarar jag hålla till mycket speciella tillfällen.

Jag skulle ljuga om jag sa att detta är lätt, alkoholen finns ständigt någonstans i mina tankar, och tankarna är svåra att ignorera.

Men jag är väldigt öppen med min pågående resa för i princip alla och jag tror det hjälper mycket. Människorna omkring mig är helt fantastiska på att stödja och uppmuntra mig.

Kämpa på mina gelikar!
Oavsett hur jobbigt ni känner det är, så kommer det vara värt det.

Jag tror på er, och jag tror på mig själv.

//Dåligimage

Tjena. Tror ni man måste nå en speciell punkt innan man förstår problematiken med att dricka? Jag blir full i princip varenda dag numera. Precis som TS så är det för att förgylla vardagen. Maten blir godare, musiken blir bättre, komedifilmerna blir roligare och ångesten försvinner tillfälligt.

Ser det inte som ett stort problem än, kan gärna dö i förtid. Känns liksom som att livet är något man tvingas till och man försöker bara överleva för att man har föräldrar och syskon att tänka på.

Har levt med depression, social fobi, ångest och allt sånt hela mitt liv i princip. Det har börjat släppa på sistone och anledningen är att jag har lärt mig att man skapar sin egen verklighet och att hjärnan och alla negativa tankar är som cancer för kroppen. Mindfulness eller vad det kallas..

Men jag kan inte sluta dricka. Kryper som fan i kroppen om jag sitter hemma och är nykter, har verkligen inget att göra trots att jag har ett par hobbys jag brinner för.


Ligger det nåt i det jag säger? Måste man uppleva rejäla konsekvenser innan man inser problemet? Tänker hela tiden att jag har detta under kontroll men en vacker dag åker jag till jobbet halvt bakis och hamnar i en poliskontroll som gör att jag blir av med körkortet. Till exempel..

supit och tagit tjack..

Jag hade precis börjat få lite självrespekt, vågat tro att det jag gör, säger och värderar är rätt på något sätt, rätt för mig själv.

Efter i fredags känns det som att jag börjat på 0 igen. jag vill inte gå utanför dörren, jag vill inte prata med mina vänner eller min familj. jag snurrar mellan att avsky mig själv och att tycka synd om mig själv.
Nått den ålder där jag inte på något vis kan ursäkta mig med att jag är ung och dum. Jag är rätt och slätt en gränslös oansvarig idiot.

jag vet att det bara finns ett botemedel; känn sorgen, acceptera misslyckandet och fortsätt med livet. men ja.. uppgiven är väll ordet för stunden.

Vill att någon ställer mig mot väggen, skäller ut mig efter noter och slår mig över käften. jag vill ha konsekvenser som bränner som helvetets eldar.. istället har jag och min sjuka hjärna ordnat så allt jag får är stöd och omsorg, jag vill lida, brinna, dö. buhu synd om killen som försöker så mycket, han mår ju faktiskt inge bra. Acceptera mig själv? nejtack.
klarar inte av att vara ärlig heller mot min omgivning. kommer alltid undan alla, förutom mig själv då. dessutom ser jag ganska tydligt nu att jag lägger ansvaret hos andra att säga vad jag gör fel, grattis du har ännu en gång lagt dig i förnekelsens trygga famn.
#glhf

För väldigt många är det så tyvärr. Försök att tagga ner innan något skit händer . Dessutom så tappar fyllan sin charm tids nog. Tråkigt men så är det.

Ni som har blivit nyktra - hur påverkade det sexlusten och ert sexliv?

Behöver skriva lite här igen.

Fan vad det har gått undan. Jag är uppe på nästan samma mängder som gjort att jag har krupit till avgiftningen efter ep-anfall och allsköns helvete. Lika bra att skriva ut hur mycket det är: 6-7 starköl om dagen, varje dag utspritt under dagen. På nåt vis har jag lyckats dölja missbruket för min sambo. Jag tror åtminstone att hon inte märkt nåt. Jag har rökt cannabis också vilket hon vet om, så jag har väl kamoflerat berusningen med att jag har rökt. Eftersom jag trodde att jag inte skulle kunna dricka hemma har jag unnat mig några partykvällar på bortaplan men när hon inte märkte att jag luktade så lärde jag mig att det gick ju att dricka hemma också. Nu börjar det bli ohållbart och hon har dessutom klagat på att jag röker för ofta, vilket jag håller med om.

Jag har försökt trappa ner men vecka efter vecka är jag på samma nivå eller ännu högre. För några veckor sedan var det kanske ett sexpack folköl om dagen. Jag är rädd för abstinensen och att det ska märkas att jag inte mår bra. Jag har gått på ett NA-möte igen och går stresshanteringskurs på beroendekliniken men känns ändå skitsvårt att ge fan i ölen. Jag berättade för morsan att jag druckit men inte att jag dricker varje dag eller hur mycket.

Jag går ju på Baklofen också och ska försöka trappa ner alkoholen genom att öka Baklofenet.

Jag inser att antingen lyckas jag trappa ner själv eller så spricker allt, jag får erkänna för sambon och skriva in mig på avgiftning igen. Det sistnämnda vill jag undvika i högsta möjliga mån så jag försöker ställa in mig på att kraftigt minska intaget. Tänkte att skriva här ger mig en extra sporre. Det här är absolut inte hållbart och jag måste göra en förändring NU!