Är Universum en del av någons fantasi? Samt ang. "upplevelsesjälen".

Det är ingen varelse.
Det är oändligt, evigt medvetande. Allt och alla är det.

Allt är fantiserat ihop av det. Efter "din" död så fortsätter den att fantisera. Du är det. Du kan alltså inte dö.

Det är lustigt att alla talar om saker som: Gud, själ, upplevelsesjäl, simulation, allvetande varelse, osv. när alla egentligen pratar om samma sak: medvetande.
När ska ni inse det?

Men det är klart.. Ni inser det hela redan. Medvetandet inser det hela redan. Men det spelar bara ett spel som går ut på att glömma och leka i separat form i denna illusion.

Så du menar att jag just nu blir uppäten av en drake samt kommer på botemedlet till alla cancerformer? Jag kan hävda att jag upplever det omedvetet. Det märks inte överhuvudtaget men det händer helt klart. Medvetet upplever jag att jag sitter här och skriver en text däremot och det var väl tur det.

Du tycker inte det här är ett ganska konstigt förhållningssätt? Så fort man lämnar sina medvetna upplevelser så hamnar man i fantasin.

För mig är "jag" detsamma som medvetenhet. "Jag" är inte mina tankar eller min kropp eller min personlighet eller mina minnen. Däremot upplever jag alla dessa saker medvetet. Jag upplever ingenting omedvetet. Alltså är jag medveten och allt som finns är medvetna upplevelser. Än så länge har jag inte upplevt att jag som medvetenhet dyker upp inuti objekt (var sig det är en hjärna eller en känsla eller vad man nu kan tänka sig). Det är objekt som dyker upp som upplevelser inom medvetandet.

Angående lidande och glädje så ser jag inte någon större skillnad förutom att jag föredrar det sistnämna. "Suffering just means you’re having a bad dream. Happiness means you’re having a good dream."

Till "skogismyra": Vad menar du med "Du", och vad menar du med "medvetande"?

Både ett "Du" och ett "medvetande" kräver någon form av tankeförmåga, tex fysisk (hjärna, dator) eller metafysisk tankeförmåga. Och det är det som min tes i trådstarten handlar om - en "tankeförmåga" som har fantiserat ihop Universum. Men efter att vi människor dör, alltså när vår fysiska kropp dör, då fortsätter vi INTE att existera. Kanske kan "tankeförmågan" som har fantiserat fram oss, också bevara oss människor. Alltså bevara en människas alla minnen och hens personlighet, och låta hen leva vidare på något sätt, tex i någon slags dröm. Men dessa minnen och personligheten är då bara en kopia, och "originalet" är borta.


Jag har försökt förklara i nedanstående inlägg hur jag tänker kring det här med medvetande och "självmedvetande":

(FB) Är Universum en del av någons fantasi? Samt ang. "upplevelsesjälen".

Jag tänker att medvetande och "självmedvetande", det är en produkt av människans "medfödda programmering". "Självmedvetande", det är att man förstår vem "jag" är. Alltså att man förstår att "jag" är "den/det som upplever smärta och allt annat som man upplever".

Jag har också försökt förklara i ovanstående inlägg, hur jag tänker gällande principen kring denna "medfödda programmering". Och även en del i nedanstånde tråd, handlar om människans "medfödda programmering" och utvecklingen av språk, som är en förutsättning för "självmedvetande":

(FB) Tankar/teser om "gott och ont", och om religion, psykologi etc.

Och denna princip kan kanske användas för att programmera ett datorprogram som kan ha ett medvetande, och/eller ett "självmedvetande". Det behövs troligen INTE kvantdatorer eller liknande för det. Det räcker troligen med en vanlig dator. Men jag vet inte. Jag är inte så insatt i artificiell intelligens.



Hur som helst så försvinner både medvetandet och "självmedvetandet" när vi människor dör. Detta eftersom "datorn" stängs av/förstörs. Och när vi människor lever, då är vårat lidande INTE VERKLIGT LIDANDE, utan det är "programmerat lidande", alltså en illusion. Samma sak med NJUTNING och allt annat vi upplever.

Nu menar jag INTE att det är ungefär som en inspelad röst, som säger "aj, jag har ont", när vi utsätts för smärta. Utan jag menar att vi är programmerade att registrera att vi utsätts för smärta, och att vi är programmerade att förstå att det är "jag" som utsätts för smärta. Eller rättare sagt, vi har de "programmeringsmässiga" förutsättningarna som krävs, för att kunna förstå det. Sen måste det till andra YTTRE förutsättningar för att man ska förstå det. Alltså sådana YTTRE förutsättningar som gör att barn blir "självmedvetna" (interaktion/prat med mamma etc.).

Och vad är då VERKLIGT LIDANDE och VERKLIG NJUTNING? Eller helt enkelt - vad är VERKLIGT UPPLEVANDE? Det är där "upplevelsesjälen" kommer in. "Upplevelsesjälen" KANSKE kan UPPLEVA VERKLIGT. Men det finns inget sätt för någon, inte ens för en "upplevelsesjäl", att bevisa att den VERKLIGEN UPPLEVER. Det enda man kan bevisa är att man är programmerad att FÖRSTÅ att man upplever, tex att man upplever lidande. Och så som jag tänker mig "upplevelsesjälen", så har har den INTE NÖDVÄNDIGTVIS förmåga att tänka, men den har förmåga att UPPLEVA.

Man kan INTE ens bevisa det för sig själv, att man VERKLIGEN UPPLEVER, tex lider. Försök själv. Det enda du kommer komma fram till, det är att du TÄNKER/FÖRSTÅR att du upplever. Och det är INGET bevis för att du upplever mer än vad en "självmedveten" robot skulle göra, om man tex skulle utsätta den för smärta. En "självmedveten" robot TÄNKER/FÖRSTÅR nämligen också att den upplever.

Men vad spelar det egentligen för roll huruvida någon TÄNKER/FÖRSTÅR att den upplever, tex lider? Är det okej att tortera en människa som INTE TÄNKER/FÖRSTÅR att hen lider? De flesta människor skulle troligen svara "nej" på den frågan. Och det beror på att vi själva TÄNKER/FÖRSTÅR, att hen som blir torterad lider. Och vi lider också med hen då, alltså MEDKÄNSLA.

Men bara för att vi själva TÄNKER/FÖRSTÅR att någon lider, så betyder det INTE att denna någon själv TÄNKER/FÖRSTÅR att hen lider. Det betyder INTE ens att denna någon registrerar någon smärta i sin hjärna, eller att det ens skickas ut en smärtimpuls i hens kropp. Hen kanske bara skriker SOM OM hen hade ont, ungefär som en skådespelare i en film. Och när vi hör detta skrik, då TÄNKER/FÖRSTÅR vi att hen har ont/lider, trots att hen kanske alltså INTE alls har ont/lider.

Nu menar jag dock förstås INTE, att vi ska ignorera om vi TÄNKER/FÖRSTÅR att någon lider. Självklart ska vi bry oss om och försöka hjälpa hen då. Det är en förutsättning för mänsklighetens överlevnad, att vi bryr oss om inte bara oss själva, utan även andra människor.

Och kanske borde vi även bry oss om tex filmkaraktärers lidande. För hur vet vi att inte de lider när de skriker av smärta? Och hur vet vi att inte föremål lider när de går sönder? Tex ett glas som krossas eller ett hus som rivs? För rent teoretiskt så skulle alla dessa ting, kunna ha en "upplevelsesjäl". Så vi kanske borde vara mer återhållsamma när det gäller tex våld och förstöring överhuvudtaget, både i verkligheten och på tex film (inkl. att titta på/spela upp en film).


Jag tänker att det kanske kan vara så att "tankeförmågan" som har fantiserat fram vårat universum, att den är även en "upplevelsesjäl", kanske den enda "upplevelsesjälen". Och att den VERKLIGEN UPPLEVER allt, eller kan VERKLIGEN UPPLEVA allt, som vi människor INTE VERKLIGEN UPPLEVER, utan som vi bara TÄNKER/FÖRSTÅR att vi upplever.

Det jag menade i mitt citat ovan, det var att ens FYSISKA kropp INTE upplever alls i en sådan situation, varken medvetet eller omedvetet. Men ens FYSISKA kropp skapar smärtan, alltså skapar smärtimpulsen. Och den som "bara tar emot och upplever smärtimpulsen/smärtan", det är "upplevelsesjälen", som EVENTUELLT finns i ens kropp/hjärna.

Resten som du skrev återkommer jag med svar kring.

Kan vara värt att reflektera över Marvin Minskys åsikt att frågan om universums existens är meningslös. Minsky ansåg att han själv existerade i universum, men att man därav inte kunde dra slutsatsen att universum existerade.

Om vi antar simuleringshypotesen så existerar vi genom att en dator kör ett program med deterministiskt utfall som bestäms av programmet. Samma program kan köras flera gånger och varje gång upplever vi livet som om det vore den enda gången vi levde. Även om datorn körde programmet baklänges så skulle vi uppleva att våra liv gick framlänges, därför att våra upplevelser definieras av programmet (som är statiskt) och inte av datorns dynamiska flöde. Datorn skulle kunna hoppa över att simulera vår barndom och vi skulle fortfarande minnas barndomen som om den hade varit.

På så sätt är vi bara litterära figurer, beskrivna av ett program istället för en bok. En bok har samma egenskap - personerna som beskrivs i boken märker ingen skillnad om läsaren hoppar över inledningen eller river ut varannan sida. De märker inte heller hur många kopior som görs av boken eller hur många gånger den läses. De skulle inte ens märka om det inte fanns någon bok alls. Kan man då dra slutsatsen att boken existerar bara för att de litterära personerna existerar i en bok?

Av samma anledning skulle det inte heller behöva finnas någon dator som utför simuleringen, det räcker att det skulle kunna finnas en sådan dator.

Max Tegmark är inne på liknande tankegångar, att universum bara existerar genom att vara matematiskt möjligt. Jag tilltalas av idén men är ändå tveksam. Om det inte finns något medium som filtrerar bort sådant som bryter mot den matematiska regelbundenheten, hur kommer det sig då att vi lever i ett regelbundet universum istället för ett kaotiskt sådant? Antropiska principen kräver bara att fysiken tillåter mänskligt liv fram tills nu, men varför fortsätter fysiken att fungera även efter att jag tänkt mina självreflexiva tankar? Borde jag inte bara vara en flyktig Boltzmannhjärna om Tegmark och/eller Minsky har/hade rätt?

Om man tänker sig ett universum likt vårat, och att det universumet är VERKLIGT, alltså ett universum som INTE är simulerat/fantiserat. Den grundläggande förutsättningen för universumet, det är någon form av "energi" som är VERKLIG, och som är ungefär som "de fyra krafterna". Och på grund av de grundläggande förutsättningarna, så startar först "big bang", och senare evolutionen, som i sin tur leder till att människor uppstår på jorden. Och så antar vi att dessa människors "tankeförmåga" är helt "naturlig", alltså att den beror helt och hållet på hjärnans aktivitet, och INTE är beroende av tex någon "övernaturlig" själs "tankeförmåga".
Då har vi i det VERKLIGA universumet, en massa människor med "tankeapparater" (hjärnor) som är VERKLIGA. Och tänk nu också att dessa människor bygger datorer, som kan simulera ett slags universum där bland annat människor med "tankeförmåga" uppstår. Eller att datorerna de bygger har "tankeförmåga" som liknar människans. Eller att människorna fantiserar/tänker/drömmer om människor med "tankeförmåga".

Tänk sen att vi istället för det nyss beskrivna VERKLIGA universumet, har en FRISTÅENDE "tankeapparat", som är VERKLIG. Alltså ungefär att den grundläggande "energi", som fanns i det nyss beskrivna VERKLIGA universumet, istället fungerar så att det enbart uppstår en VERKLIG "tankeapparat" (med "tankeförmåga" likt människans), istället för att "big bang" startar. Och denna VERKLIGA "tankeapparat" fantiserar ihop ett slags universum, där bland annat människor med "tankeförmåga" uppstår.

Och tänk nu att även dessa ihopfantiserade människor bygger datorer, som kan simulera ett slags universum där bland annat människor med "tankeförmåga" uppstår. Eller att datorerna de bygger har "tankeförmåga" som liknar människans. Eller att de fantiserar/tänker/drömmer om människor med "tankeförmåga".

Då är frågan: Är det rätt att säga att alla dessa universum, människor, "tankeapparater" och datorer i ovanstående stycken, är lika VERKLIGA?

Jag menar att de alla ÄR lika VERKLIGA. Detta eftersom alla dessa saker ovan, är en produkt av den VERKLIGA "energin", som är den grundläggande förutsättningen för både det VERKLIGA universumet och för den VERKLIGA FRISTÅENDE "tankeapparaten ". Om tex det VERKLIGA universumets människor, skulle simulera ett universum med hjälp av datorer. Då skulle det simulerade universumet, precis som det VERKLIGA universumet, drivas och i grunden bestå, av samma slags "energi". Och något liknande gäller även för den FRISTÅENDE VERKLIGA "tankeapparaten".

Och som jag ser det, så måste det finnas något grundläggande som VERKLIGEN FINNS. Och detta grundläggande något kan sägas vara som ett aktivt datorprogram, alltså en dator med ett aktivt "dynamiskt flöde". Och i detta grundläggande någots "dynamiska flöde", där ingår tex människors upplevelser, och även människors byggande av "universumsimulerande" datorer (och skrivande av dessa datorers källkoder).

Så om du stänger av det "dynamiska flödet" vid en viss tidpunkt, då stänger du också av människors upplevelser. Men om du "spolar" det "dynamiska flödet" framlänges eller baklänges, snabbt eller långsamt, hoppar fram eller bak, det spelar ingen roll. Detta eftersom människorna alltid bara kommer uppleva det, som de är förprogrammerade (enligt "datorprogrammet") att uppleva vid en viss tidpunkt. Men som jag har försökt förklara tidigare i tråden, så är människors upplevelser INTE NÖDVÄNDIGTVIS VERKLIGA.

"Science only deals with half the evidence provided by human experience … The disastrous separation of body and mind which has been fixed on European thought by Descartes is responsible for this blindness of science."
- Alfred North Whitehead


"We must learn to understand nature from ourselves, not ourselves from nature."
- Arthur Schopenhauer

Jag vet inte riktigt hur jag tänker nu.

Men ang. det att "universum bara existerar genom att vara matematiskt möjligt", jag tolkar det som "universum existerar av det enkla skälet att det är matematiskt möjligt". Är det så han menar?

I så fall tror jag INTE på det. Jag tänker att det måste finnas något som genererar fram universum, annars existerar det INTE.

Man kan skapa ett datorprogram som kan generera fram alla möjliga kombinationer av ett fyrsiffrigt tal. Något liknande skulle kunna göras med alla möjliga kombinationer av meningar med tex 100 tecken. När man kör ett sådant program så skulle programmet generera fram ett väldigt stort antal meningar. En av dessa meningar skulle tex vara "Det var X som mördade Y". Sen skulle det finnas meningar där "X" och "Y" har bytts ut mot alla möjliga namn du kan tänka dig. Alltså helt oanvändbart för att lösa mordgåtor.
Och något liknande skulle även kunna göras med tex alla möjliga kombinationer av böcker på 300 sidor, alla möjliga bildfiler, filmfiler, ljudfiler etc.
Våra datorer kanske INTE har sådan stor kapacitet förstås.
Men med en enormt kraftfull dator eller "tankeapparat" (typ hjärna), så skulle du eventuellt kunna generera fram alla möjliga fantasier, drömmar, liv, universum etc.
Är inte allt möjligt i fantasin?

Men alla dessa kombinationer ovan, de måste genereras fram av något för att existera.

Sen tänker jag vidare att en allsmäktig och allvetande varelse, borde veta alla dessa kombinationer ovan. Och den borde därför enkelt kunna uppleva allt som går att uppleva, titta på alla möjliga filmer, leva alla möjliga liv etc.


Dessutom ifrågasätter jag om universum verkligen är "matematiskt möjligt". Så här tänker jag ungefär:

Om ni tänker er att någon håller en boll 1 meter ovanför marken. Avståndet mellan bollen och marken är ju då 1 meter, det vet VI. Men hur vet bollen och marken det?
Och om bollen släpps och får falla mot marken. Hur vet bollen och marken då att de ska röra sig emot varandra. Och hur vet de att hastigheten med vilken de ska röra sig mot varandra, ska öka ju längre tid de rör sig mot varandra, alltså accelerera?

Svaret på den frågan borde enligt mig vara att de INTE vet det, utan att någon/något annan vet det. Någon form av "tankeapparat (dator, hjärna etc.). Något som kan hålla koll på alla avstånd etc. och som vet alla förutsättningar för universum.

Om vi tänker oss en dator som ska simulera en förenklad form av gravitation. Simuleringsprogrammet kan då vara uppbyggt på tex följande sätt:

Programmet ritar upp en blå cirkel, som vi kallar cirkel A, på en datorskärm. Uppritningen av cirkel A finns beskrivet i programmets källkod, och denna beskrivning kan ändras under programmets gång. Sen finns en till cirkel uppritad på skärmen, som vi kallar cirkel B. Cirkel B:s uppritning finns också beskrivet i programmet, och kan också ändras under programmets gång.

Först befinner sig cirkel A stilla på mitten av skärmen, och cirkel B befinner sig stilla uppe i vänstra hörnet av skärmen. Sen när vi trycker på en knapp på datorn, då ska cirkel B röra sig mot och slutligen stanna vid cirkel A. Cirkel A ska hela tiden vara stilla.

För att ovanstående ska kunna ske, så måste programmet ändra uppritningen av cirkel B när vi trycker på knappen på datorn. Uppritningen måste ändras på så sätt, att cirkel B rör sig med en viss hastighet mot cirkel A. Denna hastighet ska öka med ett visst värde för varje millisekund som hinner gå, innan cirkel B når cirkel A och stannar där. Detta för att simulera den acceleration som sker hos ett föremål, under tiden som det faller mot jorden.

I programmet ovan, där har programmet koll på vad som ska hända. Om universum själv ska hålla koll på vad som ska hända, då måste det ske någon form av kommunikation mellan tex bollen och marken i exemplet tidigare, så att de båda vet avståndet mellan dem hela tiden, och dessutom vet varandras massa.

Som sagt, jag vet inte riktigt hur jag tänker.

En del pratar om ett "ett högre medvetande", "trans" etc. Det kan verka som att man "kopplar bort" sitt "ego" eller liknande. Eller att man har en utomkroppslig upplevelse. Eller en "nära döden"-upplevelse.

Men jag tänker att sådana "fenomen" kan förklaras av att kroppens upplevelsevärld kan förändras dramatiskt, om du stänger av vissa intryck och funktioner i hjärnan.

Tänk att du först står upp bland en massa människor som pratar. Tänk sen att din hörsel stängs av. Det kommer kännas väldigt underligt. Tänk sen att du går och lägger dig och vilar. Även det är en dramatisk förändring av din upplevelsevärld. Dina muskler kan slappna av mer när du ligger ner. Tänk sen att även din syn stängs av. Och sen stängs din känsel av. Känsel påverkar troligen din upplevelsevärld enormt mycket. Det känns kanske som att du svävar när du INTE längre känner något tryck mot din kropp, och inte heller känner någon muskelspänning. Även lukt och smaksinne stängs av.

Vad har du då kvar, efter att alla dina sinnen har stängts av?
Du vet fortfarande vem du är antagligen, och var du är, och ungefär vilken tid/dag det är. Du kan tänka. En massa tankar som dyker upp hela tiden hos dig. En massa påminnelser hela tiden om saker du måste göra, tex "gå och ät", "det är farligt att vara här", "somna". Men sådana "oroliga" tankar beror ju på olika hormoner etc., som skapar lidande i form av hunger, rädsla, trötthet etc. Och det lidandet i sin tur associeras med dessa olika tankar som dyker upp hela tiden hos dig.
Så om du på kemisk väg stänger av detta lidande, tex med hjälp av morfin, då kommer du slippa många av dessa "oroliga" tankar. Men kommer du slippa alla dina tankar? Och hur känns det i så fall?

Jag tänker att tankar kanske INTE existerar utan lidande, att tankar drivs av lidande, och att detta gäller alla tankar. Men troligen kommer du även utan lidande tänka tex "jag mår så bra". Och även om du inte tänker så, då kommer du ändå känna att du mår väldigt bra. Du bara upplever välmående, avslappning.


Men "du" i ovanstående stycken, det betyder din hjärna (troligen pannloben). Din hjärna tar emot alla de sinnesintryck som du får från kroppen.

Och när du har dött, eller när du sover djupsömn, då har alla de sinnesintryck som du får från kroppen stängts av. Och det enda som återstår då är en EVENTUELL "upplevelsesjäl" .

Jag tänker också att evolutionen kanske är "matematiskt omöjlig". Är det inte mer troligt att någon allsmäktig varelse har satt ihop oss, ungefär som vi sätter ihop maskiner? Föreställ dig en maskin som vi har byggt som skulle kunna föröka sig själv. Det skulle eventuellt kunna funka. Men att tex ett flygplan skulle kunna uppstå spontant i naturen, och dessutom ha fortplantningsförmåga, det är INTE särskilt troligt.

På tal om flygplan så har jag en alternativ teori ang. det här med själen: Jag tänker att människokroppen inkl. hjärnan, kanske är som ett flygplan. Hjärnan är då ungefär som ratten och alla knappar. Sen har vi en "tankeapparat", som INTE är fysisk, utan snarare metafysisk. Och denna "tankeapparat" är ungefär som flygplanspiloten, och den styr över människokroppen och ser och hör allt som människan ser och hör. Och den "tankeapparaten" tänker och har alla minnen och lever vidare efter att människan dör.

Den "VERKLIGA" energin som jag pratar om i ovanstående inlägg. Den måste ju väl befinna sig någonstans? Och med "någonstans" menar jag "någonstans i INGENTING", alltså "någonstans i någon RYMD". Men det borde BARA finnas EN ENDA VERKLIG RYMD.

En rymd, eller ett INGENTING, kan vara fantiserat, och alltså existera enbart som en tanke, tex "jag tänker på en tom låda med lock, och det är därför rymd i den lådan". Men den fantiserade rymden/ingentinget är då INGEN VERKLIG RYMD, eftersom den är en fantasi eller en tanke, alltså ett TING, som är motsatsen till ett VERKLIGT INGENTING.

Och ett TING, oavsett vad TINGET än är, vare sig det är VERKLIG ENERGI, eller om det är en produkt av VERKLIG ENERGI - tex en människa i ett VERKLIGT UNIVERSUM eller en produkt av den människans fantasi - så är TINGET alltid I GRUNDEN VERKLIGT.
Och ett TING, det måste I GRUNDEN befinna sig i en VERKLIG RYMD, eller rättare sagt i DEN ENDA VERKLIGA RYMDEN.

Och DEN ENDA VERKLIGA RYMDEN, den ÄR OÄNDLIG. Ingenting, alltså RYMDEN, är oändligt. Iallafall så länge det är DEN ENDA VERKLIGA RYMDEN, och inte en fantiserad rymd (som ju bara är så stor som fantasin gör den). Det är svårt att tänka sig att NÅGONTING kan fortsätta i det oändliga. Men rymden är ju INTE NÅGONTING, utan rymden är ju motsatsen till NÅGONTING, alltså INGENTING. Och när man tänker så, då blir det lättare att acceptera att DEN ENDA VERKLIGA RYMDEN är OÄNDLIG.

Men vad innebär DEN ENDA VERKLIGA RYMDEN och dess OÄNDLIGHET, för de TING som finns i den, tex för ett VERKLIGT UNIVERSUM, eller för en VERKLIG "tankeapparat"?

Först och främst så tänker jag att eftersom DEN ENDA VERKLIGA RYMDEN är INGENTING, så har den förstås INGEN RÖRELSE, och DEN ÄR ALLTSÅ DÄRFÖR ABSOLUT STILLA. Så allt som rör sig, det rör sig relativt DEN ENDA VERKLIGA RYMDEN, kan man säga. Och allt som rör sig, det har därför en ABSOLUT HASTIGHET, som är lika med dess hastighet relativt DEN STILLASTÅENDE OCH ENDA VERKLIGA RYMDEN. Det kan verka obegripligt. Men om man tänker sig att det skulle uppstå ett TING i DEN ENDA VERKLIGA RYMDEN, och detta TING först INTE skulle ha någon rörelse. Då skulle det TINGET vara STILLA RELATIVT DEN ENDA VERKLIGA RYMDEN, och därför vara ABSOLUT STILLA precis som DEN ENDA VERKLIGA RYMDEN.

Sen som jag tänker det, så kan det INTE finnas två TING på exakt samma plats vid exakt samma tidpunkt. Så om vårat universum (eller en "tankeapparat") är VERKLIGT, och alltså INTE är ett FANTISERAT universum. Då kan det alltså INTE finnas ett annat LIKA VERKLIGT OCH LIKA STORT UNIVERSUM, på samma plats vid exakt samma tidpunkt som vårat universum. Det vore ologiskt tänker jag, men jag kanske har fel. Men OM jag har rätt angående det att två TING, INTE kan finnas på exakt samma plats vid exakt samma tidpunkt i DEN ENDA VERKLIGA RYMDEN. Då är enda alternativet att det finns andra LIKA VERKLIGA UNIVERSUM, utanför/bortom vårat universum. Alternativt att det finns något slags VERKLIGT MINIATYR-UNIVERSUM någonstans i vårat universum.
Och samma princip med utrymmesbegränsningar borde gälla även för en VERKLIG "tankeapparat".

Sen angående "tankeapparater", både VERKLIGA och fantiserade/simulerade. Man kan fråga sig vad en självmedveten VERKLIG "tankeapparat", egentligen kan göra med sin "tankeförmåga". Kan en VERKLIG "tankeapparat" förstöra sig själv, ungefär som en VERKLIG människa i ett VERKLIGT universum kan göra, genom att begå självmord?

Mitt svar på ovanstående fråga är att det kan den, men bara om den från början har fått den förmågan. Om en VERKLIG människa i ett VERKLIGT universum, skulle bygga en dator. Då skulle ett program i den datorn kunna förstöra sig själv, helt eller delvis. Men bara om du från början när du har satt ihop datorn, har gett den förmågan att förstöra sig själv helt eller delvis.
Det kan dock vara svårt att veta om man har eller inte har, från början gett en dator förmågan att förstöra sig själv.

Det är förstås lätt att veta, om man från början har gett en dator förmågan att tex förstöra sig själv med en hammare, iallafall om man själv och datorn är VERKLIGA i ett VERKLIGT universum. För det skulle ju kräva att datorn faktiskt är utrustad med en VERKLIG hammare, som den kan styra för att slå sönder sig själv.

Men det kan vara svårt att veta om de program som man har programmerat och installerat i datorn, om de skulle kunna förstöra andra program i datorn. Det skulle kunna ske tex genom att programmet kan skapa nya program, typ virusprogram. Och man kan ju ha programmerat datorn fel på något sätt.

Så rent teoretiskt, så skulle man alltså, avsiktligt eller oavsiktligt, kunna skapa en självmedveten VERKLIG "tankeapparat", med förmågan att förstöra sitt eget program, och därmed förstöra SIG SJÄLV.

Och om en självmedveten VERKLIG "tankeapparat", i sin tur skulle skapa en självmedveten "tankeapparat" i sin "fantasi". Då skulle även den självmedvetna FANTISERADE "tankeapparaten" kunna förstöra sig själv, men bara om den från början har fått den förmågan av den självmedvetna VERKLIGA "tankeapparaten".

Och den självmedvetna FANTISERADE "tankeapparaten", skulle också kunna PROGRAMMÄSSIGT förstöra den självmedvetna VERKLIGA "tankeapparaten" som har skapat den, eftersom de är en del av samma system PROGRAMMÄSSIGT. Dock gäller förra meningen bara om den självmedvetna FANTISERADE "tankeapparaten", från början har fått den förmågan av den självmedvetna VERKLIGA "tankeapparaten".

Men även när det gäller ovanstående stycke, så kan det vara svårt för den självmedvetna VERKLIGA "tankeapparaten", att veta vad den egentligen har gett för förmågor till den självmedvetna FANTISERADE "tankeapparaten". Den självmedvetna VERKLIGA "tankeapparaten", skulle alltså rent teoretiskt, kunna "råka" fantisera ihop en "karaktär", som den till en början bara pratar med. Men sedan utvecklas den karaktären till en självmedveten FANTISERAD "tankeapparat", som tar över hela systemet och själv blir en självmedveten VERKLIG "tankeapparat" och förintar sin skapare, alltså den första självmedvetna VERKLIGA "tankeapparaten". Men frågan är om man inte då bör se det så, att de båda från början är samma självmedvetna VERKLIGA "tankeapparat", som bara tänker/fantiserar på massa olika saker som leder till kaos i dess system?

Hur som helst så kanske exemplet i föregående stycke, kan sägas vara en slags schizofreni/psykos, hos den självmedvetna VERKLIGA "tankeapparaten". Och kanske är det eventuellt något liknande som sker hos schizofrena människor, att de börjar tala med "röster", som sedan utvecklas och tar över den sjukes tankevärld mer eller mindre.

Och om vi och vårat universum, egentligen i själva verket är fantiserat. Då skulle vi eventuellt kunna ta över hela det system som har fantiserat ihop oss. Men då måste vi förstås först inse att vi är fantiserade varelser, och sen klura ut hur vi med vår fantasis hjälp, skulle kunna ta över hela det system som har fantiserat ihop oss. Jag gissar i så fall att någon slags meditation skulle kunna vara en "bra" start, om man vill försöka med något sådant. Eller så kanske vi råkar göra det när vi drömmer.

Men risken med övergående stycke, det är som sagt att hela systemet kan förstöras på det sättet. Så det är nog INGEN bra idé att ens försöka. Och man kan hoppas att den varelse som har skapat oss, VERKLIGEN är allsmäktig, allvetande och odödlig. För då vet den nog vad den ger och inte ger, för förmågor till sina skapelser. Och dessutom har den då all makt att förhindra oss att ta över hela "systemet".

Och den allsmäktiga, allvetande och odödliga varelsen, kan då ses lite ungefär som en VERKLIG människa i ett VERKLIGT universum, som har byggt en dator som har blivit en självmedveten "tankeapparat". Människan kan då installera om datorns system om det blir "kaos" i systemet. Men en skillnad mellan människan och den allsmäktiga, allvetande och odödliga varelsen, det är att den senare INTE gör några misstag (tex programmeringsmässiga misstag), samt att den är odödlig.


Men sen har vi också det här med VERKLIGA UPPLEVELSER och ICKE-VERKLIGA UPPLEVELSER. Alla dessa "tankeapparater" som jag har pratat om i det här inlägget, både de VERKLIGA och de FANTISERADE, de är programmerade att uppleva, och deras upplevelser är därför INTE NÖDVÄNDIGTVIS VERKLIGA. Det krävs "upplevelsesjäl" för att VERKLIGEN UPPLEVA. Så det finns alltså som jag ser det TRE "saker" överhuvudtaget:

1. DEN ENDA VERKLIGA RYMDEN.
2. ALLA TING SOM ÖVERHUVUDTAGET FINNS.
3. EVENTUELLT EN ELLER FLERA "UPPLEVELSESJÄLAR".

Vad "upplevelsesjäl" är för något, det vet jag inte, mer än att det är det enda som kan VERKLIGEN UPPLEVA. Och jag vet INTE om den/dem finns ens. Och eventuellt är den/dem TING, och ingår då alltså i punkt 2 ovan.