__________________
Senast redigerad av Skogismyra 2018-07-12 kl. 19:55.
Senast redigerad av Skogismyra 2018-07-12 kl. 19:55.
Människan har alltid försökt fånga det oändliga och obegränsade universum i sina begränsade tankar och modeller.
Vi har olika fysikaliska modeller som var och en gäller i ett begränsat perspektiv och som i det specifika spektrumet tillåter oss att göra grova förutsägningar om framtiden.
Det är ju praktiskt användbart att utnyttja vad vi vet om gravitationskraften för att t.ex. kunna skicka en raket till månen. Så där tjänar en modell ett praktiskt syfte.
Människan trodde först att hon själv stod i centrum för hela skapelsen, att vår lilla jord var centrum för hela universum och att stjärnorna bara var vackert målad dekoration på insidan av en kupol för att behaga henne.
Vi har alltid varit mästare på att överskatta våra egna tankar/modeller och underskatta den obegränsade verkligheten.
När man lärde sig bygga maskiner så tänkte sig något ljushuvud att universum var en maskin.
Nu när vi kan göra simuleringar på en dator så dyker det fram teorier om att universum är en slags simulering.
Eftersom vi kan drömma så kan man tänka att vi är inuti en dröm.
Gemensamt för alla dessa olika tankar är att man försöker fånga och någonting obegränsat i sina egna begränsade tankar och modeller.
Man lurar sig tro att man kan skapa ett nät av något begränsat (tankar/modeller/drömmar) så kan man fånga den obegränsade verkligheten i det nätet och därigenom tror man sig ha förstått universum.
För vare sig vi pratar om modeller, drömmar, maskiner, simuleringar eller något annat i den stilen så pratar vi om någonting begränsat.
Modeller är grova förenklingar, drömmar bygger på sådant vi upplevt men har inte alls den tydlighet som verkligheten har, maskiner är skapade av människan efter hennes tankar, fantasier bygger på saker vi sett förut eller hört om och begränsas av vår egen tankeförmåga.
Man kan ju förstås tänka sig att vi är en del av en gudvarelses drömmar.
Då tänker man sig kanske en gudvarelse som drömmer som vi.
Man kan ju fråga sig om gudvarelsen i så fall har en egen äkta verklighet som gör att han då överhuvudtaget drömmer.
För det är ju så vi fungerar – vi är med om saker i verkligheten och sedan drömmer vi om dem. (Naturligtvis även blandat med lite fantasi som säkert bygger på saker vi varit med om i större eller mindre utsträckning).
Man kan ju också tänka sig att gudvarelsen liknar oss på fler sätt, att har ett nio-till-fem-jobb och varje natt kommer han hem och drömmer om det han upplevt under dagen men dessutom drömmer han om oss.
Eller att han nyss kommit till kontoret, slår på sin dator och på skoj startat en simulering där vi befinner oss.
Men det känns krystat och onödigt och långt från Ockhams rakkniv.
Varför inte den enklare hypotesen – att det här är verkligheten och ingen dröm, och inte heller något nio till 5 för gudvarelsen?
Tycker inte att dröm- eller simulerings-hypoteser tillför något utan snarare lägger på ett helt onödigt lager som bara ger upphov till nya frågor….
Vi har olika fysikaliska modeller som var och en gäller i ett begränsat perspektiv och som i det specifika spektrumet tillåter oss att göra grova förutsägningar om framtiden.
Det är ju praktiskt användbart att utnyttja vad vi vet om gravitationskraften för att t.ex. kunna skicka en raket till månen. Så där tjänar en modell ett praktiskt syfte.
Människan trodde först att hon själv stod i centrum för hela skapelsen, att vår lilla jord var centrum för hela universum och att stjärnorna bara var vackert målad dekoration på insidan av en kupol för att behaga henne.
Vi har alltid varit mästare på att överskatta våra egna tankar/modeller och underskatta den obegränsade verkligheten.
När man lärde sig bygga maskiner så tänkte sig något ljushuvud att universum var en maskin.
Nu när vi kan göra simuleringar på en dator så dyker det fram teorier om att universum är en slags simulering.
Eftersom vi kan drömma så kan man tänka att vi är inuti en dröm.
Gemensamt för alla dessa olika tankar är att man försöker fånga och någonting obegränsat i sina egna begränsade tankar och modeller.
Man lurar sig tro att man kan skapa ett nät av något begränsat (tankar/modeller/drömmar) så kan man fånga den obegränsade verkligheten i det nätet och därigenom tror man sig ha förstått universum.
För vare sig vi pratar om modeller, drömmar, maskiner, simuleringar eller något annat i den stilen så pratar vi om någonting begränsat.
Modeller är grova förenklingar, drömmar bygger på sådant vi upplevt men har inte alls den tydlighet som verkligheten har, maskiner är skapade av människan efter hennes tankar, fantasier bygger på saker vi sett förut eller hört om och begränsas av vår egen tankeförmåga.
Man kan ju förstås tänka sig att vi är en del av en gudvarelses drömmar.
Då tänker man sig kanske en gudvarelse som drömmer som vi.
Man kan ju fråga sig om gudvarelsen i så fall har en egen äkta verklighet som gör att han då överhuvudtaget drömmer.
För det är ju så vi fungerar – vi är med om saker i verkligheten och sedan drömmer vi om dem. (Naturligtvis även blandat med lite fantasi som säkert bygger på saker vi varit med om i större eller mindre utsträckning).
Man kan ju också tänka sig att gudvarelsen liknar oss på fler sätt, att har ett nio-till-fem-jobb och varje natt kommer han hem och drömmer om det han upplevt under dagen men dessutom drömmer han om oss.
Eller att han nyss kommit till kontoret, slår på sin dator och på skoj startat en simulering där vi befinner oss.
Men det känns krystat och onödigt och långt från Ockhams rakkniv.
Varför inte den enklare hypotesen – att det här är verkligheten och ingen dröm, och inte heller något nio till 5 för gudvarelsen?
Tycker inte att dröm- eller simulerings-hypoteser tillför något utan snarare lägger på ett helt onödigt lager som bara ger upphov till nya frågor….
Citat:
Jo så är det.Människan har alltid försökt fånga det oändliga och obegränsade universum i sina begränsade tankar och modeller.
Vi har olika fysikaliska modeller som var och en gäller i ett begränsat perspektiv och som i det specifika spektrumet tillåter oss att göra grova förutsägningar om framtiden.
Det är ju praktiskt användbart att utnyttja vad vi vet om gravitationskraften för att t.ex. kunna skicka en raket till månen. Så där tjänar en modell ett praktiskt syfte.
Människan trodde först att hon själv stod i centrum för hela skapelsen, att vår lilla jord var centrum för hela universum och att stjärnorna bara var vackert målad dekoration på insidan av en kupol för att behaga henne.
Vi har alltid varit mästare på att överskatta våra egna tankar/modeller och underskatta den obegränsade verkligheten.
När man lärde sig bygga maskiner så tänkte sig något ljushuvud att universum var en maskin.
Nu när vi kan göra simuleringar på en dator så dyker det fram teorier om att universum är en slags simulering.
Eftersom vi kan drömma så kan man tänka att vi är inuti en dröm.
Gemensamt för alla dessa olika tankar är att man försöker fånga och någonting obegränsat i sina egna begränsade tankar och modeller.
Man lurar sig tro att man kan skapa ett nät av något begränsat (tankar/modeller/drömmar) så kan man fånga den obegränsade verkligheten i det nätet och därigenom tror man sig ha förstått universum.
För vare sig vi pratar om modeller, drömmar, maskiner, simuleringar eller något annat i den stilen så pratar vi om någonting begränsat.
Modeller är grova förenklingar, drömmar bygger på sådant vi upplevt men har inte alls den tydlighet som verkligheten har, maskiner är skapade av människan efter hennes tankar, fantasier bygger på saker vi sett förut eller hört om och begränsas av vår egen tankeförmåga.
Man kan ju förstås tänka sig att vi är en del av en gudvarelses drömmar.
Då tänker man sig kanske en gudvarelse som drömmer som vi.
Man kan ju fråga sig om gudvarelsen i så fall har en egen äkta verklighet som gör att han då överhuvudtaget drömmer.
För det är ju så vi fungerar – vi är med om saker i verkligheten och sedan drömmer vi om dem. (Naturligtvis även blandat med lite fantasi som säkert bygger på saker vi varit med om i större eller mindre utsträckning).
Man kan ju också tänka sig att gudvarelsen liknar oss på fler sätt, att har ett nio-till-fem-jobb och varje natt kommer han hem och drömmer om det han upplevt under dagen men dessutom drömmer han om oss.
Eller att han nyss kommit till kontoret, slår på sin dator och på skoj startat en simulering där vi befinner oss.
Men det känns krystat och onödigt och långt från Ockhams rakkniv.
Varför inte den enklare hypotesen – att det här är verkligheten och ingen dröm, och inte heller något nio till 5 för gudvarelsen?
Tycker inte att dröm- eller simulerings-hypoteser tillför något utan snarare lägger på ett helt onödigt lager som bara ger upphov till nya frågor….
Vi har olika fysikaliska modeller som var och en gäller i ett begränsat perspektiv och som i det specifika spektrumet tillåter oss att göra grova förutsägningar om framtiden.
Det är ju praktiskt användbart att utnyttja vad vi vet om gravitationskraften för att t.ex. kunna skicka en raket till månen. Så där tjänar en modell ett praktiskt syfte.
Människan trodde först att hon själv stod i centrum för hela skapelsen, att vår lilla jord var centrum för hela universum och att stjärnorna bara var vackert målad dekoration på insidan av en kupol för att behaga henne.
Vi har alltid varit mästare på att överskatta våra egna tankar/modeller och underskatta den obegränsade verkligheten.
När man lärde sig bygga maskiner så tänkte sig något ljushuvud att universum var en maskin.
Nu när vi kan göra simuleringar på en dator så dyker det fram teorier om att universum är en slags simulering.
Eftersom vi kan drömma så kan man tänka att vi är inuti en dröm.
Gemensamt för alla dessa olika tankar är att man försöker fånga och någonting obegränsat i sina egna begränsade tankar och modeller.
Man lurar sig tro att man kan skapa ett nät av något begränsat (tankar/modeller/drömmar) så kan man fånga den obegränsade verkligheten i det nätet och därigenom tror man sig ha förstått universum.
För vare sig vi pratar om modeller, drömmar, maskiner, simuleringar eller något annat i den stilen så pratar vi om någonting begränsat.
Modeller är grova förenklingar, drömmar bygger på sådant vi upplevt men har inte alls den tydlighet som verkligheten har, maskiner är skapade av människan efter hennes tankar, fantasier bygger på saker vi sett förut eller hört om och begränsas av vår egen tankeförmåga.
Man kan ju förstås tänka sig att vi är en del av en gudvarelses drömmar.
Då tänker man sig kanske en gudvarelse som drömmer som vi.
Man kan ju fråga sig om gudvarelsen i så fall har en egen äkta verklighet som gör att han då överhuvudtaget drömmer.
För det är ju så vi fungerar – vi är med om saker i verkligheten och sedan drömmer vi om dem. (Naturligtvis även blandat med lite fantasi som säkert bygger på saker vi varit med om i större eller mindre utsträckning).
Man kan ju också tänka sig att gudvarelsen liknar oss på fler sätt, att har ett nio-till-fem-jobb och varje natt kommer han hem och drömmer om det han upplevt under dagen men dessutom drömmer han om oss.
Eller att han nyss kommit till kontoret, slår på sin dator och på skoj startat en simulering där vi befinner oss.
Men det känns krystat och onödigt och långt från Ockhams rakkniv.
Varför inte den enklare hypotesen – att det här är verkligheten och ingen dröm, och inte heller något nio till 5 för gudvarelsen?
Tycker inte att dröm- eller simulerings-hypoteser tillför något utan snarare lägger på ett helt onödigt lager som bara ger upphov till nya frågor….
Men även om man säger" "Detta är verkligheten." så är ju även det en enorm begränsning. Vad vet vi om verkligheten? Knappast mycket. Vi har bara fem sinnen (påstås det), och sen utifrån det (+lite vetenskap vilket även det är begränsat) säger vi "Ok så hela verkligheten måste vara detta".
Detta är snarare en fruktansvärt liten del av verkligheten.
Angående dröm hypoteser, Gud, och sånt så ska man inte ta det så jävla bokstavligt hela tiden. Se det mer som ungefärliga pointers/metaforer.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
