Är Universum en del av någons fantasi? Samt ang. "upplevelsesjälen".

Jag har en tes/teser angående vårat liv och ursprung:

Vi människor kan ju tänka oss två bollar som är på ett visst avstånd från varandra, och som dras med en viss mängd gravitationskraft mot varandra. Men om vi släpper den tanken för en stund, och någon frågar oss en stund senare hur långt avståndet mellan bollarna är nu, då är det INTE så lätt för oss att svara på den frågan.

Vårat tänkande och minne är begränsat, och vi har därför väldigt svårt att hålla koll på så mycket information, och dessutom hålla koll på tiden, på en och samma gång. Och att hålla koll på allt som sker i ett helt universum likt vårat, det är förstås enormt mycket svårare.

Men en varelse med mycket större tankeförmåga och mycket bättre minne än oss, skulle troligen kunna hålla koll på så mycket på en gång.

Och därför undrar jag om det kan vara så, att vårat universum, och även vi själva, är en del av någon annan varelses fantasi? Det skulle i så fall förklara olika "mirakel" i vårat universum. Ett mirakel innebär ju då helt enkelt att varelsen ändrar i sin fantasi, ungefär som vi kan ändra färgen på en boll i våran fantasi.

Ovanstånde tes påminner en del (eller kanske helt?) om "datorsimulerat universum"-tesen, men i min tes är det varelsen själv som ÄR "datorn".

Jag tänker mig också att denna varelse kanske är en ren "superintelligens", utan behov av någon kropp. Ungefär som en "superhjärna" utan kropp, som lever helt i sin egen fantasi och sina drömmar.

Och jag tänker att drömmar för oss människor kanske är en slags fantasi, som är helt fokuserad enbart på fantasin, utan den störande omvärlden som vi upplever när vi är vakna. Och därför kan vi fantisera ihop sådana saker som gravitation, och uppleva det ungefär som när vi är vakna. Vi människor har alltså i så fall, en viss förmåga att skapa oss ett slags "universum" i våra drömmar, och vara i och uppleva detta universum.

Men till skillnad från vårat "verkliga" universum, så är vårat "drömuniversum" väldigt begränsat. Och det bygger INTE på någon egentlig vetskap om hur tex gravitation fungerar. Utan det bygger istället på våra minnen av hur det känns att tex hoppa ner från en höjd.



Men om ovanstående tes/teser stämmer, vad innebär det då för oss människor? Om den varelse som har fantiserat ihop vårat universum, skulle sluta fantisera/tänka/drömma om oss, eller om den skulle dö. Vad händer med oss då? Vi måste väl dö/försvinna då?

Först och främst. Kan denna varelse dö? Och hur har denna varelse uppstått? Om varelsen som har fantiserat ihop vårat universum, har skapats av någon annan varelse (antingen som en del av den andra varelsens fantasi, eller som en fysisk varelse/dator/robot, ungefär som vi kan skapa datorer/robotar), då måste ju den varelsen också ha skapats av någon annan varelse och så vidare och så vidare.

Ingenting kan ju uppstå ur ingenting. Det vore ologiskt. Men eftersom "ingenting" är lika med "rymd/tomrum/vakuum/utrymme/space", så ska jag omformulera mig:

"Varken TING (alltså föremål, materia, ljus etc.) eller RYMD (ingenting, tomrum) kan uppstå ur ingenting"

Både TING och RYMD, kan skapas, genom att man bygger en plastlåda med lock på, och skapar vakuum inne i lådan. Lådan innehåller då både TING (plast) och RYMD (vakuum). Och en sådan låda kan man förstås också "skapa" i sin fantasi (alltså genom att tänka sig den), och man kan även "radera" den ur sin fantasi om man vill.

Men min poäng är att någon måste ha skapat lådan, och allt annat som existerar. Eller så har skaparen INTE skapats av någon, och den måste då ALLTID HA FUNNITS, eftersom inget kan skapas ur ingenting. Och den skaparen är då den URSPRUNGLIGA SKAPAREN AV ALLT.

Det kan förstås kanske verka ologiskt att någon/något alltid har funnits. Men som jag ser det så har vi bara tre olika alternativ att välja mellan:

1. Den som skapade oss har i sin tur en skapare, och den skaparen har i sin tur en skapare och så vidare och så vidare, i all oändlighet.

2. Det finns en URSPRUNGLIG SKAPARE AV ALLT, och den har uppstått ur ingenting.

3. Det finns en URSPRUNGLIG SKAPARE AV ALLT, och den HAR ALLTID FUNNITS.


Alternativ 1 är det mest ologiska alternativet enligt mig, eftersom det bara skjuter frågan om vem som har skapat skaparen framåt, för att man inte har något bra svar.

Alternativ 2 är också ologiskt, eftersom det inte ger något svar alls på frågan om vem som skapade skaparen.

Så då återstår alternativ 3, som förstås inte heller ger något svar på frågan om vem som skapade skaparen. Men det är det minst ologiska alternativet av de tre alternativen, och dessutom som sagt det enda alternativet som återstår. Så vad har vi att välja mellan?

Sen tänker jag att det kan vara så att vi människor tycker att det är ologiskt att något alltid har funnits, eftersom vi är vana vid och har lärt oss att allting har en skapare - människor, djur, föremål etc. Och den "bristen" hos oss, kan då förklara den ologik som kvarstår i alternativ 3. För den URSPRUNGLIGA SKAPAREN AV ALLT, så är alternativ 3 gissningsvis INTE ologiskt alls.


Men om vi utgår från alternativ 3 ovan, alltså att det finns en URSPRUNGLIG SKAPARE AV ALLT, och att den ALLTID HAR FUNNITS. Kommer denna URSPRUNGLIGA SKAPARE AV ALLT, då också ALLTID ATT FINNAS? Eller kan den dö?

Om den är som en "superhjärna" utan kropp, då kan det förstås bli svårt för den att dö. Den har då bara en enorm tankeförmåga, som den kan använda för att fantisera/drömma, men den har inga armar eller liknande, som den kan använda till att "stänga av" sig själv eller förstöra sig själv. Och den kan ju då inte heller skapa något som den kan använda för att förstöra sig själv, eftersom allt skapande sker i dess fantasi/drömmar. Vi människor kan ju tex INTE "drömma fram" en kniv, som vi kan döda oss själva med i verkligheten.

Dessutom kan man fråga sig vad denna varelse består av? Energi? I så fall räcker det nog knappast med en kniv för att förstöra denna varelse. Men det som eventuellt skulle kunna "stänga av"/förstöra denna varelse, det är tex om den är beroende av någon slags energi, och om den energin tar slut, till slut, någon gång i framtiden.

Men gissningsvis är den URSPRUNGLIGA VARELSEN SOM HAR SKAPAT ALLT, allsmäktig, allvetande och odödlig. Om varelsen är allvetande, då vet den troligen om eventuella sätt att döda sig själv. Men varför skulle den döda sig själv om den är allsmäktig? Den har ju då gissningsvis varken problem eller bekymmer, som skulle kunna få den att vilja dö.



Men vi människor i vårat universum då? Vad händer med oss om våran skapare skulle sluta fantisera/tänka/drömma om oss? Vi måste då förstås försvinna/dö, precis som de "fantasipersoner" som vi fantiserar/tänker/drömmer om försvinner, när vi slutar fantisera/tänka/drömma om dem. Men de personer som vi fantiserar/tänker/drömmer om, de lider ju INTE varken om vi förstör/dödar dem eller skadar dem. (eller?)

Visserligen är vi människor mycket mer avancerade än våra egna "fantasipersoner", och vi har förmåga att lida och förstå att vi finns etc., till skillnad från våra "fantasipersoner". Men det är ju för att vi är "programmerade" till detta, i överlevnadssyfte. Och vi "lider" INTE mer än en robot skulle kunna göra, om vi programmerade den till att kunna lida eller känna smärta. Vårat lidande är bara en illusion, och INGET VERKLIGT LIDANDE. Eller?

Den frågan har jag tänkt på. Om vi människor INTE VERKLIGEN kan varken lida eller njuta, då finns det ju INGEN VERKLIG mening med att vi fortsätter leva. Men jag har tänkt att det eventuellt skulle kunna vara så att det finns en slags "upplevelsesjäl", som "besitter" människokroppen. Och som VERKLIGEN UPPLEVER allt det som människan INTE VERKLIGEN upplever, alltså: syn, hörsel, smak, känsel, lukt.

Och om ovanstående stycket stämmer, då finns det trots allt ett viktigt skäl till att fortsätta leva för oss människor. Nämligen att hjälpa "upplevelsesjälen" att uppleva njutning istället för lidande. Utan oss så kanske "upplevelsesjälen" riskerar att bli fast för evigt i ett tillstånd av svårt lidande. Och jag tänker mig också att denna "upplevelsesjäl", INTE har någon förmåga att påverka den människokropp som den besitter. Utan den är HELT OSKYLDIG till alla våra handlingar.

Vi kan troligen INTE veta om vi har en "upplevelsesjäl" som besitter vår kropp eller ej, hur mycket vi än tycker att vi VERKLIGEN lider. Detta eftersom vårat lidande bara är en illusion, enligt min tes. Och dessutom kanske flera "upplevelsesjälar" kan besitta samma människokropp.

Sen så har vi ju våran överlevnadsinstinkt, och hur mycket vi än tänker att vi EGENTLIGEN VERKLIGEN INTE LIDER/NJUTER, så är det väldigt svårt, eller omöjligt, för oss människor att ignorera vårat lidande/njutning. Så hur som helst, så finns det all anledning för oss människor att fortsätta leva, och att samtidigt försöka minska lidandet för alla i världen.


Sen avslutningsvis så tänker jag att det måste vara så att ALLT är förutbestämt. ALLT beror på sina förutsättningar. Detta gäller gissningsvis även den URSPRUNGLIGA VARELSEN SOM HAR SKAPAT ALLT. Men att vara allsmäktig, allvetande och odödlig, det låter som väldigt bra förutsättningar.


Som sagt, detta är bara mina teser.

Det låter som om du vill göra allt väldigt komplicerat. Skaparen är Gud, han har alltid funnits. Hans son är Jesus Kristus, som, om vi tror på honom, får evigt liv.

Svårare än så är det egentligen inte

Är väl så hinduerna ser på Vishnu?

Gäller det fetstilta allt jag skrev, eller vad exakt?

Så kan det va .

Brahman, världsjälen tänkte du på?

Universum är medvetandets fantasi. Saker som dyker upp i medvetandet innefattar alla upplevelser och intryck. Dina tankar dyker upp där. Allt du ser känner och hör dyker upp där. Tid och rum. Andra människor. Den här texten.

Utöver det som dyker upp som upplevelser i medvetandet så finns det inget annat. Ja det finns förstås hypoteser om nåt annat men såna ideer är också bara nåt som dyker upp i medvetandet och det kommer aldrig någonsin finnas något annat än det som dyker upp i medvetandet hur mycket vi än filosoferar eller vetenskapar.

Det går inte att säga så mycket om själva medvetandet eftersom koncept och egenskaper bara funkar som en upplevelse inuti medvetandet och inte som något som gäller för själva medvetandet. Det är helt onödigt att tänka sig att medvetandet kräver någonting som har med våra upplevelser att göra (typ som "varelser" eller "en boltzmannhjärna" eller vad det då kan vara). Det är tvärtom. Upplevelser kräver medvetande.

ologisk. Det skulle krävas enorm tankekraft för att föreställa sig något i stil med ett universum. Simulationsteorin är desto mer trovärdig och där krävs ju en dator i storlek av en planet t.ex.

Men det är kul att låtsas

Jag tänker så här:

Man måste INTE vara medveten för att kunna uppleva. Du måste existera för att kunna uppleva. Men du behöver INTE vara medveten och inte heller tänka, för att kunna uppleva.

Du upplever "på riktigt" när du tex sticker dig i fingret. Då behöver du INTE kunna tänka. Du bara upplever. Men du kan även uppleva genom att minnas tidigare sinnesintryck. När du tänker tex "vad är 1+1?", då består dessa tankar av minnen från hörselintryck, men också av minnen från andra sinnen, som du associerar med dessa hörselminnen (alltså orden) som du tänker på. Tankar är alltså minnen, och att tänka är att minnas. Men om du upplever "på riktigt", tex smärta, då upplever du "i nuet", och då behöver du inga tankar/minnen för att kunna uppleva. Du bara upplever.

Du kan tex sitta och äta en god måltid, och då uppleva matens goda smak, även om du inte tänker på något alls. Och om du inte tänker på något alls, då kan du inte heller "veta" något. Om någon då frågar dig "vad gör du?", då kanske du inte kan svara på det. Du kanske inte ens kan prata, och inte ens hör vad personen säger. Du är kanske helt förstummad och döv av njutning. Och du kanske glömmer tid och rum. Men du upplever ändå. Och ditt minne registrerar troligen vanligtvis allt som händer, även frågan du får. Men just då är du INTE medvetande om något alls. Du bara upplever.

"Du" (eller jaget) är någon samlande enhet i hjärnan som tar emot alla sinnesintryck, och som "behandlar" alla minnen. Gissningsvis någonstans i pannloben. (Och det är även där jag tänker mig att den oskyldiga "upplevelsesjälen" sitter.)

En dator är en form av tankekraft. Och när du ställer krav på datorn/hjärnans storlek, då utgår du ju från vårat universums lagar. Vårt universums skapare är INTE nödvändigtvis begränsad av dessa lagar, utan lagrar och behandlar kanske data på ett helt annat sätt. Man kan föreställa sig ett annat "universum" med andra lagar, och se hur långt man kommer med det.

Vad är en upplevelse som inte upplevs medvetet?

Tankar eller minnen behövs inte. Men medvetande behövs. Om det inte upplevs medvetet att man sticker sig i fingret så sticker man sig inte i fingret.

Ja så är det alltid. Man upplever precis bara det man upplever och allt annat är fantasi.

Medvetandet är ett krav för att hjärnor ska dyka upp. Det finns ingen modell som visar att hjärnor är ett krav för att medvetande ska dyka upp.

En upplevelse som INTE upplevs medvetet alls, det är tex en smärtimpuls som det INTE sker någon reaktion på alls. Man skriker inte, och man rycker tex inte undan den kroppsdel där smärtimpulsen börjar. Och man lägger inte ens smärtan på minnet. Man tar bara emot smärtimpulsen och upplever den.

"Man" eller "jag" i det här fallet, det är lika med "den/det som upplever smärta och allt annat som man upplever". Och som jag har sagt tidigare, så är "man" eller "jag" någon samlande enhet i hjärnan (gissningsvis i pannloben), som tar emot alla sinnesintryck, och som "behandlar" alla minnen. Och denna enhet är också den del som tar en människas alla viljemässiga beslut. Så det är därför också korrekt att säga att "jag" är "den som styr mig själv och min kropp".

Men om man sticker sig i fingret, då behöver man INTE tänka tex "aj, jag har så ont", för att man ska vara medveten om smärtan i fingret. Det räcker att man reagerar på smärtan på något sätt, tex att man skriker eller att man lägger den på minnet. Om man är helt medvetslös, då reagerar man ju INTE på smärta, och man minns inte heller i efterhand saker som har hänt med ens kropp när man var medvetslös.

Men det finns ju olika medvetandegrader. Och om man med "uppleva medvetet", menar att man tänker tex "aj, jag har så ont", då måste man för att kunna tänka så, först ha lärt sig (genom association) att ordet "jag" är lika med "den/det som upplever smärta och allt annat som man upplever". Så att när man sen tex känner smärta, då tänker man att "det är JAG som känner smärta", eller "det är JAG som har ont".

"Den/det som upplever smärta och allt annat som man upplever", alltså "jag", det är troligen för de allra flesta människor lika med hela kroppen. Detta eftersom man upplever smärta, och allt annat man upplever, i hela kroppen. Det är nog väldigt få som ser det så att "jag" är en viss del i hjärnan. Men så är det enligt mig. "Vi" är INTE våra kroppar, och "vi" behöver INTE tex våran högerarm för att kunna känna smärta i högerarmen. Det räcker att vi stimulerar rätt del i hjärnan, så känner vi smärta i högerarmen, vare sig högerarmen finns eller inte.

Så istället för att säga tex "jag är brunögd", så bör man säga "jag har bruna ögon", eller "mina ögon är bruna". Detta eftersom ögonen är en del av kroppen som "jag" äger/styr, och INTE en del av "jag". Däremot kan man fortsätta säga tex "jag är snäll", eftersom snällhet är en del av personligheten, och personligheten är en del av "jag".

Men exakt vad som är en del av "jag" och vad som bara tillhör "jag", det kan diskuteras. Och sen har vi det här med den oskyldiga "upplevelsesjälen" också.

För mer av mina tankar kring smärta/njutning, läs nedanstående inlägg/tråd:

(FB) Tankar/teser om "gott och ont", och om religion, psykologi etc.


Som jag skrivit ovan, så kräver medvetandet iallafall någon slags reaktion. Och för att skapa ett sådant medvetande som förstår tex ordet "jag", så krävs någon form av tankeförmåga. Så någon form av "hjärna", vare sig den är metafysisk eller fysisk, krävs alltså då för att ett medvetande ska "dyka upp".

Och den "hjärnan", skulle då eventuellt kunna fantisera ihop ett helt universum. Inte på så sätt att man tänker sig en miniräknare från sitt minne, och sen tänker att man trycker på knapparna på den. Då skulle den INTE fungera som en verklig miniräknare och skulle INTE kunna räkna ut mattetal. Men om man istället har hela miniräknarens konstruktion och instruktion i tankarna, och har koll på miniräknarens beräkningsprocess, då kan den eventuellt fungera som en verklig miniräknare.