Citat:
Efter att jag blev utredd och diagnosticerad med högpresterade autism har åtminstone de sociala myndigheterna slutat att försöka ha sex med mig. Några jobb finns det såklart inte, för alla kräver social kompetens och det spelar ingen roll att jag kan lära mig ett nytt programmeringsspråk på ett par dagar eller ofta direkt ser mönster och samband som andra missar, inte för att de är mindre intelligenta utan för att de är ointresserade.
Jag har lätt för att förstå men svårt för att uttrycka mig. Inte uttrycka mig korrekt, men hitta de där speciella orden som ger andra en mysig, ullig känsla. Jag sitter inte sällan i en timme och formulerar ett inlägg, eller gör det i två omgångar, och tycker att varje ord är viktigt. Och det är det väl?
Den osäkra gångstilen beror i mitt fall på att jag saknar en egen, stabil personlighet. Ofta kommer jag på mig själv med att härma andras gångstil, personer som jag känner, och mycket av det jag skriver är också härmande av andra. Jag känner mig som ett strå i vinden, om man ska uttrycka det poetiskt.
Jag är känslig för beröring och ligger och sparkar och arrangerar täcket i tio minuter tills det känns bekvämt. Men jag förstår ironi och sarkasm ganska bra. Jag tror att min medicinska situation egentligen är självvald, och att jag skulle kunna skilja på t.ex. formuleringen "några jobb finns det såklart inte" och "naturligtvis existerar inga arbeten" om jag bara ville.
Men jag vill helt enkelt inte "vara bra" på det. På samma sätt skulle alla kunna lära sig den allmänna relativitetsteorin om de valde att öppna den delen av sin hjärna, och sitt hjärta.
Var det bara jag som uppfattade det här som extremt roligt? Det här var ett av de inlägg som gjorde att jag orkade fortsätta läsa tråden.
Jag har lätt för att förstå men svårt för att uttrycka mig. Inte uttrycka mig korrekt, men hitta de där speciella orden som ger andra en mysig, ullig känsla. Jag sitter inte sällan i en timme och formulerar ett inlägg, eller gör det i två omgångar, och tycker att varje ord är viktigt. Och det är det väl?
Den osäkra gångstilen beror i mitt fall på att jag saknar en egen, stabil personlighet. Ofta kommer jag på mig själv med att härma andras gångstil, personer som jag känner, och mycket av det jag skriver är också härmande av andra. Jag känner mig som ett strå i vinden, om man ska uttrycka det poetiskt.
Jag är känslig för beröring och ligger och sparkar och arrangerar täcket i tio minuter tills det känns bekvämt. Men jag förstår ironi och sarkasm ganska bra. Jag tror att min medicinska situation egentligen är självvald, och att jag skulle kunna skilja på t.ex. formuleringen "några jobb finns det såklart inte" och "naturligtvis existerar inga arbeten" om jag bara ville.
Men jag vill helt enkelt inte "vara bra" på det. På samma sätt skulle alla kunna lära sig den allmänna relativitetsteorin om de valde att öppna den delen av sin hjärna, och sitt hjärta.
Var det bara jag som uppfattade det här som extremt roligt? Det här var ett av de inlägg som gjorde att jag orkade fortsätta läsa tråden.
Om du är intresserad av att skaffa ett jobb som passar dig så kan du ju isåfall start ett företag eller liknande med en god vän som har social kompetens. Denne jobbar front end och du jobbar back end. Om din vän har god koll på dina talanger och brister lär nog inga större problem poppa upp även i framtiden.