Citat:
Ursprungligen postat av
Stehlitz
Nej som jag hört var det tvärt om att bup inte tyckte de kunde göra nåt för töserna.
Om allt går rätt till när denna diagnos ställs så utesluts ju då psykiatriska orsaker innan diagnosen ges.
Då blir BUPs agerande mer förståeligt, men patienter behöver få hjälp att hantera förlusten av sitt friska liv. Den KBT som gavs på ST:Göran var inriktad på att lära sig hantera sjukdomen för att inte göra som de flesta det vill säga hamna i en cirkel av Push - Krasch.
De bra dagarna kan de som har sjukdomen känna sig friska och ånga på. För att när de sedan varvar ned må väldigt dåligt, vilket håller i sig flera dagar. Kroppen kan också gå igång på adrenalin, och patienten känner sig hur frisk som helst, för att sedan krascha än värre.
Jag kan tänka mig att för flickor i tonåren som inte har så utvecklad hjärna, och därmed känner sig både oövervinnerliga och saknar konsekvenstänk har väldigt svårt att hantera den här sjukdomen.
De som inte har den har ingen förståelse alls för hur det här fungerar, och vet därför inte hur de skall stötta eller hantera den. Det lär sig bara de som haft den i ett tiotal år, med lite tur, alla lär sig inte.
Jag kan tänka mig att den äldsta som var i tonåren hade väldigt svårt med sina känslor för det här. I den åldern är känslor också väldigt starka och man är inte så bra på att hantera dem, humöret växlar också fort. Det är en påfrestning att ha friska tonåringar, en förtvivlad tonåring med ME som dessutom blir sjukare ju mer förtvivlad hon är (extertion= ansträngning och förtvivlan är en stark ansträngande känsla= och kroppen tål inte ansträngning = extersion intolerance) behöver stöttning i både att hantera situationen och sina känslor för dem.
Många har sagt till mig att de kan få panik eftersom de är fångna i sin egen kropp, som inte tillåter någonting utan att reagera kraftigt)
Nu vet jag inte hur illa det var, men det är en mental påfrestning när kroppen slutar fungera.
En annan tanke, eftersom det inte finns riktlinjer, och heller inte pengar till våra tonåringar som mår psykiskt dåligt av många andra skäl, så hamnade de väl längst ned på prioriteringslistan.
Det värsta med det hela är ju att så känsliga som barn är, så hade de ju fångat upp vibbar av att något var på gång, men nu hade de ingen att berätta för.