Citat:
Ursprungligen postat av
Stockholmskisen
Nej. Jag tror han tänkte att detta var det perfekta brottet för sina lustar han bar på. Dom skulle ALDRIG kunna hitta hennes kropp tänkte han nog.
Jag tror han nu är riktigt förvånad att man fann hennes kvarlevor och att han nu åkt dit. Det var inte alls som han tänkt sig nämligen.
Ja, att försöka begå "det perfekta brottet" kan man nog utgå från att det handlar om - man har
ju här i åtanke det han dryftat om just dylikt med somligt folk i sin omgivning - samtidigt som
han då får förverkliga en fantasi han länge gått och burit på; att få utföra ett grymt
sexualsadistiskt mord på nån kvinna (och även denna fantasi har han ju bjudit somliga inblick i).
Han utmanar sig själv härvid riktigt ordentligt; låter folk öppet se honom tillsammans med sitt
blivande offer. Vilken förövare av hans typ har tidigare "kostat på sig" något sånt?
Knappast någon, han tar risker som heter duga och han torde älska det.
Han vill inte vara vilken dussinmördare som helst; han vill skilja ut sig markant.
Planen är så väl utarbetad i hans störda och urspårade hjärna: "Hon blev avsläppt och sen vet
han inte alls vart hon tog vägen vad hon nu hette för något. Bara det inte har hänt henne något."

" Det tyckte han säkert var lysande när han kom på just den biten.
Styckningen sen sker säkerligen både av ren lust och för att han tänker att en hel kropp
bör vara lättare att påträffa än delar av densamma.
(I gårdagskvällens andra och avslutande del av dokumentären om ubåtsfallet framträdde
förresten en av de svenska hundförarna som deltog i sökarbetet och lät oss förstå vilken
oerhört knepig uppgift man stod inför. Att hitta nåt i detta stora Öresund, betydligt värre än att
påträffa den där berömda nålen i den lika berömda höstacken. Så visst är det helt otroligt att
det gick som det gjorde. Fantastiska hundar vi har!

)
Försvinnandet skulle i Madsens värld förbli ett evigt mysterium och många skulle säkert vara
övertygade om han måste ha tagit livet av KW, men det blev omöjligt att bevisa så han
kunde sen gå omkring och känna sig just som "den perfekte mördaren". Så stolt så.
Så visst måste han ha blivit förvånad inte så lite när man ändå hittade allt av KW och man
kunde nagla fast honom vid sitt illdåd. Nej, så var det ju verkligen inte meningen att det
skulle sluta. Synd på en så bra plan, tänker Peterponken och är genast i behov av lite tröst.
Men här finns visst ingen som kan trösta längre. Inte ens en fröken King finns där att tillgå.
Från att ha varit en person med visioner som var med och byggde upp saker, gav liv åt,
(ubåtar och raketer och diverse andra konstruktioner) gick han och blev en man som istället
valde att riva ner och förgöra (en mänsklig varelse plus ögonstenen själv: Nautilus).
Från ljus till mörker över en dag (även om en del av bloggskrivandet och annat skickat
ut sina oroande signaler och låtit ana att här var det inte riktigt friskt och sunt ställt).
I ett skede av livet då motgångarna hopade sig runt honom med skuldsättning upp över
öronen, konflikter med diverse folk, en konkurrent i raketbranschen som var klart
framgångsrikare med mera, då tog han det här oerhörda steget, då skedde tvärvändningen.
Nu skulle han ge sig hän. Nu gav han fritt spelrum åt den sida inom sig som han undertryckt
och som åstundade något helt annat än det uppbyggliga, det goda, det ljusa och det visionära.
Tid för en helvetisk Peter att göra entré. En solig, skön och ljummen augustikväll då allt
andades frid och harmoni.
Då.