”Men man måste ju ändå ta Lisbet Palmes uppgifter som riktiga”, sa spaningsledaren. ”Hon har ju ingen anledning att ljuga.”
”Vad vet du om det?” frågade Borgnäs, varpå Ölvebro efter en lång menande paus, följd av sarkastiska ljudillustrationer och ett minspel ägnat att visa hur outsägligt dum frågan var, fåraktigt yttrade:
”Jag blir svarslös.”
”Det märker vi”, kontrade Borgnäs. ”Men har ni undersökt om det finns anledningar för henne att inte ge en riktig version av vad som hände?”
Detta utspelade sig i ”Norra Magasinet” i Sveriges television 1992 (finns på Youtube), där Lars Borgnäs och Olle Stenholm utfrågade de högsta juristerna och poliserna i fallet, framkallande en kavalkad av minnesluckor, vaghet, bortförklaringar och undanglidningar.
Episoden med spaningsledaren är mycket talande. I ett land där chefen för spaningarna efter en statministermördare är så helt i avsaknad av föreställningsförmåga rörande statshemligheter, partihemligheter, andra hemligheter och människolivets realiteter, att han tror att det visar på moralisk resning att bli svarslös vid tanken på att statsministerns änka kan undanhålla fakta, är det inte förvånande att mordet förblivit olöst.
Mordutredarna koncentrerar sig nu på skeendet på mordplatsen, berättade han, inte på teorier, motiv eller spår.
Statens högsta tjänare har alltid saker att dölja, allt annat vore underligt. Just därför måste polisen äga människokunskap nog att genomskåda det.
I veckan som gått har den nya Palmeåklagaren Krister Petersson uttalat sig i flera medier, och uttryckt optimism om utgången. Mordutredarna koncentrerar sig nu på skeendet på mordplatsen, berättade han, inte på teorier, motiv eller spår.
För en lekman låter det lovande, eftersom det är där gåtans nyckel hela tiden har legat. Ändå har den tidiga utredningen, liksom domstolarna, verkat negligera frågan om hur mordet gick till, exakt och ned på detaljen. Är man diffus på den punkten går sanningen inte att få fram.
Ett stort antal vittnen befann sig nära mordplatsen den där sena februarikvällen 1986 i city när biografernas nioföreställningar nyss var slut. Flera av dem gjorde mycket precisa observationer. Sammantaget ger de vid handen att förloppet var ett annat än det Lisbet Palme har återgett: att statsministerparet överrumplades av en man som osedd lösgjorde sig ur husfasaden bakom dem.
Enligt flera vittnen föregicks skottet snarare av en tydlig kontakt ansikte mot ansikte mellan mördaren och paret Palme. Detta har påtalats åtskilliga gånger genom åren, men då Lisbet Palme aldrig nämnt det har man förmodat att det inte inträffade, och av vördnad för hennes person och svåra belägenhet undvikit ämnet. Med undantag för mordnatten har hon aldrig fått någon dokumenterad fråga om saken.
Två ögonvittnen uppger i förhör under de första timmarna att de strax före dådet noterade ett utbyte mellan gärningsman och offer som av allt att döma var i form av ett samtal. Minst två andra vittnen stöder uppgiften.
Sakligt sett förhåller det sig alltså så, att fyra välplacerade vittnen måste ha bedömt sina intryck helt fel för att Lisbet Palmes utsaga ska kunna vara rätt, medan det räcker att ett av de fyra vittnena har bedömt läget korrekt för att hon ska ha fel.
Då kan man antingen, som förre spaningsledaren Hans Ölvebro, utgå från att övriga ögonvittnen har misstagit sig. Eller så kan man sluta sig till det mer rimliga, att den påstådda verbala kontakten under en kort tidsrymd mellan Olof Palme och hans baneman var av ett sådant slag att statsministerns hustru inte berättade om den.
Det är förvisso sant att vittnen tar fel ibland, men att alla tar fel på samma sätt, i samma ögonblick och om samma iakttagelse är mindre troligt. Slutsatsen att det snarare pågick något som inte tålde allmänhetens kännedom ligger närmare till hands."
https://www.dn.se/ledare/kolumner/lena-andersson-forr-eller-senare-kommer-sanningen-om-palmemordet-fram/
