Skräcken: Mittmedias journalister tvingas ringa f d läsare som slutat prenumerera

Tror det här är lite typiskt för många äldre som inte vill ha "besvärande" arbetsuppgifter men hellre lägger detta på unga desperata jobbsökare. Kan tänka mig att rätt så många inmöglade journalister inte gärna går utanför sin comfortzone och man är ju mer van att kunna slänga skit och granska andra än att vara den utsatta i andra ändan av negativa fd tidningsprenumeranter.

Det är vattentäta skott mellan prenumerations- och annat säljfolk på ena sidan och journalister på den andra.
Journalister vägrar att fika ihop med säljare. Otänkbart att lyssna på vad säljarna får höra om tidningen och vad som står i den.
Vd får nog veta, fast då filtrerat genom mellanchefer som får stryka de värsta svordomarna.


Helt klart är det långt utanför deras komfortzon. För att ringa upp och ställa frågan så måste man själv sätta sig på samma nivå som läsaren och öppna sig för att denne ska ha något viktigt att säga om bland annat sitt eget arbete.
Men nyckeln till framgång som journalist är att kunna känna av vad som rör sig i folkdjupen. Tror att det skulle kunna lära sig en hjl del om hur läsarna tar emot tidningen - och avvisar den.

Fast det har ju mer att göra med någon gammal föreställning om att journalister och sälj ska hållas åtskilda för att annonsförsäljningen inte ska kunna påverka journalistiken. Sedan att det är gammalmodigt, särskilt i dessa nativetider, är en annan femma.

När jag jobbade som journalist både fikade vi och gick på AW med annonsavdelningen, i alla fall.

Fd. läsarna är det väl i och för sig. I grund och botten handlar det förmodligen om att journalisterna är fega stackare som inte ens vågar ringa ett hederligt, säljinriktat "win-back"-samtal.

Tack till Kumlabjorn för extremt intressant inblick. Såna är sällsynta och guld värda.


Stämmer med mitt intryck, som också inkluderar samtal med en och annan journalist. Tuppkammen växte alldeles för mycket när mediernas inflytande och image sköt i rymden från 60-talet och framåt.


Den attityden har ju varit extremt kontraproduktiv eftersom den irriterar folk till max samtidigt som den är lätt att genomskåda. Är det nåt folk avskyr är det hyckleri: varför ska alla andra be om ursäkt utom journalisterna?

Vad uppfattar du som orsaken? Arrogans eller låsningar kring att någon enskild ska utpekas som den som gjort fel?


Det är komiskt hur NYT och BBC hela tiden framhålls som föredömen när det passar, men att båda har tvingats till omfattande granskning och självkritik de sista tio åren hoppar man över. Den biten vill man inte emulera.

Reportrarna har stor frihet att välja vinkling och upplägg om man väljer "rätt" upplägg och vinkling. Vid ett tillfälle under min tid i mediebranschen föreslog jag till exempel vid något tillfälle att vi i stället för att skriva en generisk snyftartikel om "barnfattigdomen" kunde förklara vad "barnfattigdomen" (i Sverige) bestod av(för det visste naturligtvis de flesta att det är en enda stor statistisk konstruktion). Jag fick medhåll av några reportrar, men inte av nyhetscheferna, som tyckte att det gamla hederliga upptrampade spåret om att "den ökar"(undrar varför?...) var mer bekvämt.

Kul övning i amatörpsykologi att spekulera i vad journalisterna tycker är obekvämt med uppgiften. De är ju vana och tränade i att ringa upp folk de inte känner, så det är alltså den biten, utan det är någonting med att behöva få återkoppling på den produkt de skapat.

Du har helt rätt. Har själv jobbat i en näraliggande bransch med ungefär samma åsiktsprofil och känner igen hur ögonen rullas eller ser oförstående ut när man föreslår något utanför den mentala boxen.

Vad jag reagerade på var egentligen att du skrev chefredaktörer och ansvariga utgivare, som väl inte styr det dagliga arbetet. Givetvis har nyhetschefer och andra underbossar mer direkt inflytande.

Så är det nog också. Det är väl under en journalists värdighet att ägna sig åt detta "skitgöra".
I värsta fall kan ju bubblan de lever i spricka!
"Rubba inte mina cirklar!"

haha underbart, DDR-media krälar i stoftet, och har sig som valfri tjeckoslovakisk dockteater från 1974.

Det enda som håller dom levande just nu är att dom tar in pengar från spelbolagen, vilket är förbjudet, men regeringen skiter i det.

Hycklande vänsterliberala svinpälsar.

Inför en artikel träffade jag en av deras journalister, en 50-55-årig snubbe.

Seriöst, han verkade i stort behov av hjälp med att klara sig själv.

Vi kunde knappt stämma träff, för han verkade inte kunna klara av att ex. mötas vid T-bana XXX.

Han fick mitt namn fel. Dessutom fel namn två gånger i artikeln. Hur lyckas man? Passade mig iofs fint, då det inte blir googlingsbart.

Han upprepade flera gånger "chefredaktören vill ha den här approachen". Så om ni undrar om dagens tidningar är vinklade...?

Men artikeln blev bra, en riktig partsinlaga för min sak.

Cherry-picking. Förekommer överallt, inget att förvånas över när det gäller pressen. Sorry att jag inte har lärt mig hantera mer avancerad citatsteknik. Uppvuxen med IBM Selectric.

Det nya medielandskapet har inneburit en svår omställning och jag tror att MM:s ledning här vill hjälpa journalisterna förstå vad det är som sker genom att ringa upp de som avslutat sina prenumerationer. Jag är väl en blåögd idealist men jag tror fortfarande att folk är villiga att betala för kvalitativt god journalistik. Jag bor inte i Sverige längre, men vad kan en tidning kosta? 15 kronor för ett exemplar? Räknar vi då både morgon och kvällstidning (som ju gällde på 70- och 80-talet, så är konsumenten beredd att lägga 30 kr/dag, 350 nummer om året innebär således en mediekonsumtion på 10 000:-/år. Halvera det och säg att du betalar det till en mediesajt som ger dig rätt att plocka ut 15 skribenter du har förtroende för (konsumenten får äntligen kontroll över sitt eget medieutbud/konsumtion) de 15 för dela på 4500:- eller 300:-/person.

Med tvåtusen prenumeranter erhåller du lön och budget för olika uppdrag. Konsumenten har möjlighet att byta skribenter under resans gång, med resultat att pengarna omfördelas en månad senare. Är du då en riktigt durkdriven skicklig journalist som vill läsas av 200 000 svenskar så har du 60 millar att röra dig med, tillräckligt för att betala researchers, korreläsare, faktcheckers osv.

Men som sagt, jag är nog en blåögd idealist.