Tråden för diskussioner om dissociativa störningar

C-PTSD är samma diagnos som jag själv har. Låter som att du bör bearbeta det som du har varit med om och försöka bygga en ny konstruktiv bekanskapskrets. Det är väl samma princip med ett barn som växer upp i en dysfunktionell hemmiljö; i brist på annat så vänder man sig inuti sig själv, man blir tyst, passiv, overklig, etc. Man gör så att man "inte existerar." Om de dysfunktionella relationerna fortsätter - som i ditt fall - långt upp i vuxen ålder, så kan jag tänka mig att det här beteendet kvarstår.

Jag gick i psykodynamisk terapi för ca 20 år sen. Jag bearbetade allt som hade hänt tills då. Sen fortsatte mobbningen och jag stod pall första tiden, tack vare terapin. Som tur är så har jag några bra vänner nu. Men jag undviker att prata om traumatiska händelser och mina känslor eftersom jag då mår mycket sämre. Jag upptäckte helt enkelt att det bästa sättet att gå vidare är att låta bli att prata/tänka på helvetet. Varje dag ser jag till att göra saker som känns bra och tar en dag i taget. Kram!

Jag minns inte om jag har nämnt eller länkat till information om det här tidigare, men eftersom jag känner ett behov av att hålla liv i den här tråden själv och att jag nyligen stötte på - och diskuterade - begreppet i en annan tråd, så nämner jag det här också:

Dissociative seizures. Artikel på epilepsy.org.

"Dissociative seizures are often mistaken for epilepsy. They can be difficult to diagnose. In fact it can take several years after someone starts having seizures for them to get an accurate diagnosis of dissociative seizures. Even experienced doctors can find diagnosing dissociative seizures a challenge.
It’s very important to get the right diagnosis. This is because if you’re given a wrong diagnosis of epilepsy, the doctor will probably prescribe you epilepsy medicines. These can have side-effects and will not control your seizures. Being on these medicines also means that the true cause of your seizures may never be investigated."

Psykogena icke-epileptiska anfall - inte att förväxla med epilepsi.

(Abstract) Sammanfattning av artikeln:

"Psykogena icke-epileptiska anfall förväxlas lätt med epileptiska anfall.

Patienter med psykogena icke-epileptiska anfall felbehandlas ofta med antiepileptika.Långvariga anfall kan misstas för status epilepticus, med risk för onödig intubationsnarkos och komplikationer till följd av intensivvård.

Video-EEG rekommenderas för diagnostik.

Hos många av dessa patienter förekommer samtidig utvecklings- eller personlighetsstörning eller psykiatrisk sjukdom, såsom posttraumatiskt stressyndrom, ångest eller depression.

God patientinformation är nödvändig för effektiv behandling. Patientens acceptans av diagnosen är en nyckelfaktor.

Behandlingen utgörs av patientinformation och utsättning av antiepileptika samt psykoterapi och psykofarmaka."

Ett intressant fenomen, som verkar ha en tydlig koppling till topic för den här tråden.

Jag har varit med om traumatiserade händelser under min uppväxt men tror inte att jag har fått några allvariga men utav det.
Känslomässigt trasig eventuellt.
Har mina egenheter för mig.
Tillitsbrist mm. Konstant redo att fightas.
Drar mig undan men är också förbannat duktig på att se vad människor går för.
Ett skydd eventuellt.
Men fungerar helt "normalt" ändå tycker jag själv.

Läst mycket om multipel personlighet. och dissocativa störningar och tycker att det är intressant.
Funderat mest på varför inte alla som växt upp i dysfunktionell miljö får dissocativa störningar.
Och funderat på om den som klarar sig bättre kanske är mer rustad för det eller tvärtom, är mer skadad än vad den förstår.
Avtrubbad totalt!

Obs! Jag blev den uttåtagerade och bråkiga rebelltjejen.
Inte den tyste inåtvända.
Nu då jag skrev det så tänkte jag på att jag nog eventuellt är både utåt och inåtvänd.
Beror på situation.
Kan vara livrädd i vissa situationer där andra inte är rädda men inte alls rädd när jag borde vara det.
Är nog sjutton mer påverkad av det än vad jag tror.

Det är ett intressant ämne och även jag har läst mycket om både traumatisering och dissociation. Anledningen till att jag startade den här tråden är för att den här sortens problematik är utbredd, men kunskapen är låg om den - även inom psykiatrin - och därför anser jag att det behövs en mer seriös diskussionstråd.

Jag har också funderat över det där med varför vissa människor kan överleva krig, fysiska och psykiska övergrepp, etc, men klara sig utan att utveckla traumarelaterade dissociativa störningar, samtidigt som andra kanske blir rejält "skadade" av sådana händelser. Det finns även människor som blir traumatiserade av betydligt mindre händelser och utvecklar bestående men för saker som är så "obetydliga" att andra människor kanske inte hade sett dem som en källa till trauma alls.

Det här är min sammanfattade uppfattning som svar på ovanstående funderingar utifrån personlig erfarenhet och vad jag har läst och hört andra människor berätta om ämnet:

- Traumatisering och bestående dissociativa störningar är nära sammankopplade. I nästan samtliga fall när en person lider av det sistnämnda finns en bakomliggande historik av det förstnämnda.
- I grund och botten är dissociation en psykologisk försvarsmekanism, som kan utvecklas till mer bestående störningar av olika allvarlighetsgrad.
- Inom det dissociativa spektrumet finns störningar som betraktas som mer allvarliga, exempelvis DID (Dissociativ Identitetsstörning) och sådana som betraktas som mindre allvarliga och funktionshindrande, exempelvis depersonalisationssyndrom (som dock orsakar mycket lidande för den drabbade, men kanske inte är lika förödande sett till hur personen fungerar i vardagen i samtliga fall). De allvarligare sorterna är förknippade med svårare trauman som fysiska (sexuella övergrepp, misshandel, etc) övergrepp och exempelvis depersonalisationssyndrom är oftare relaterat till en historik av känslomässig försummelse, psykisk misshandel eller kan vara en reaktion på långvarig stress.
- Vi har den komplexa formen av PTSD och den "vanliga" icke-komplexa formen. Den förstnämnda är kopplad till en lång tids pågående traumatisering (t. ex. att växa upp i en djupt dysfunktionell miljö där övergrepp av olika slag är någonting som sträcker sig över lång tid) och den vanliga formen är (grovt förenklat) oftare kopplad till mer enskilda händelser, som går att sätta fingret på. Jag själv är diagnosticerad med den komplexa formen, vilket är varför ämnet är intressant för mig (en av anledningarna).
- En distinktion måste göras när det kommer till tidpunkten i livet då traumatiseringen inträffade. Jag är av uppfattningen - jag kan ha fel, men det är min egen slutsats - att dissociativa störningar av bestående karaktär (de som finns i de diagnostiska manualerna) oftare utvecklas om traumatiseringen (-arna) har skett i barndomen/under uppväxten.

Verkar som det pratas mindre om dissociativ störning, vanligare här på forumet verkar vara borderline etc. så det kan vara så att dissociativ personlighetsstörning tas upp mindre inom vården.

Man säger att dissociativa störningar beror på ett trauma. Man skulle ju kunna tänka sig att det stämningsläge (sorg, vrede eller rädsla) som traumat förorsakar ligger som en dimma i psyket och när man upplever ett annat stämningsläge t.ex. kärlek eller lycka så drabbas man av en omedveten konflikt där dessa två stämningslägen i konflikt ger upphov till depersonalisation och derealisation. Alternativt upplever man t.ex. lycka och råkar omedvetet aktivera ett trauma av sorg som då ger nämnda problem.

Vad jag förstår så beror det hela på motstridiga stämningslägen.

Kan inte påstå jag kan speciellt mycket, råkade bara läsa lite av vad dom skrev på Wikipedia om det hela.

Ett exempel på hur derealisation kan uppstå är ju om allting som sänds på TV helt plötsligt inte är sant. Det som händer är att ett medium (TV) som vi litar på skall förmedla sanning helt plötsligt inte gör detta. Detta skapar en konflikt. Ett annat sätt som derealisation kan uppstå på är om TV från att ge en nyanserad bild av världen enbart fokuserar på ondska eller negativitet. Då uppstår också en konflikt mellan det förväntade och verkligheten.

Depersonalisation kan givet vis uppstå på samma sätt om t.ex. människor i ens omgivning helt plötsligt börjar bete sig på ett annat vis än det förväntade.

Jag tror att du delvis har rätt, men när jag tänker på begreppet derealisation som det beskrivs i de diagnostiska manualerna (inom spektrumet av dissociativa störningar ryms det inom ramen för depersonalisationssyndrom eller om derealisation är ett symtom utan depersonalisation inom den ospecificerade typen), så resonerar jag på följande sätt:

Som jag ser det är derealisation i den här kontexten en störning i perceptionen som gör att man (i många fall rent visuellt) uppfattar omgivningen som overklig; blek, diffus, avlägsen. För en person som lider av en dissociativ störning kan de här perceptuella störningarna ta sig skrämmande, om än ofarliga, proportioner (notera att det inte handlar om psykos). Det är den aspekten av derealisationssymtomet(-en) som jag ser som mest avgörande, men eftersom det här symtomet nästan alltid ackompanjeras av depersonalisation och därmed ryms inom ramen för vad som i dagligt tal brukar kalls för DP/DR (depersonalisationssyndrom), så går de ofta inte att skilja åt utan flyter ihop i varandra. Depersonalisation är en defragmentering i känslan av kropp och identitet, vilket - eftersom ens "jag" är utgångspunkten för hur du betraktar verkligheten - nästan alltid har derealisation som ett samexisterande symtom, så uppstår känslan av derealisation som ett resultat av en störning, en defragmentering i känslan av identitet. När det inre bryter samman bryter också upplevelsen av det yttre samman.

Din sista mening berör någonting väsentligt: Hur andra människor beter sig. Här återanknyter begreppen ovan till själva grundorsaken: Traumatisering. För en person som, exempelvis, har växt upp i en dysfunktionell hemmiljö, så är själva oberäkneligheten - enligt min teori - i hur människor beter sig och bemöter dig ----> ex: fysiskt och psykiskt våld som bryter in i den "normala" tillvaron under uppväxten skapar en underliggande atmosfär av förväntad hotfullhet som kan bryta ut närsomhelst. Jämför med någon som har växt upp i ett stabilt hem med trygga människor, som beter sig enligt ett förväntat mönster (i positiv bemärkelse), omkring sig. Det är under uppväxten som vår känsla av identitet formas i grunden och jag tror att den här kan bli rejält störd och defragmenterad om det inte finns någon känsla av värme, stöd, kärlek och trygghet i omgivningen, som i motsats till vad alla barn kanske förväntar sig i hög grad är just oberäknelig.

Att gå igenom en rebellisk fas där man ifrågasätter vad som är sant och osant, sett till vad exempelvis media förmedlar när det kommer till information, drabbar de flesta: Den perioden kallas för tonåren och det här ifrågasättandet av konventionella sanningar är nog någonting som egentligen pågår resten av livet i någon mån, även om de flesta blir mer bestämda i sina åsikter med tiden. I den här fasen tror jag att många människor - särskilt yngre - kan drabbas av någonting som kan liknas vid derealisation; ett ständigt ifrågasättande, grubblande och ältande av det konventionella. Jag har sett det hos många vänner i mina yngre dagar och inte sällan finns där inslag av existentiella och filosofiska tankegångar och även i många fall ångest.

Vad tror ni om det här begreppets ( https://en.wikipedia.org/wiki/Alice_in_Wonderland_syndrome ) koppling till topic för den här tråden? Från artikeln:

"Alice in Wonderland syndrome is a disorienting neuropsychological condition that affects perception. People experience size distortion such as micropsia, macropsia, pelopsia, or teleopsia. Size distortion may occur of other sensory modalities."

Däremot:

"It is often associated with migraines, brain tumors, and the use of psychoactive drugs. It can also be the initial symptom of the Epstein–Barr virus (see mononucleosis). AiWS can be caused by abnormal amounts of electrical activity causing abnormal blood flow in the parts of the brain that process visual perception and texture."

Syndromet - det finns en hel del material om det på Youtube, om ni söker - har slående likheter med symtom på dissociativa störningar, men här förefaller det som att perceptionsrubbningarna har andra orsaker än psykologiska: "Alice in Wonderland syndrome is a disturbance of perception rather than a specific physiological change to the body's systems. The diagnosis can be presumed when other causes have been ruled out and if the patient presents symptoms along with migraines and complains of onset during the day (although it can also occur at night)."

Jag tänkte gå in lite mer på det där du skrev ovanför mig om människor runt om en och deras agerande och även hur
det påverkar mig och kanske påverkar fler än mig.
Obs! Måste se det utifrån mig. Inte av egoistiska själ utan mer dela med mig av min egna iakttagelse.

Jag har blivit extremt känslig på att läsa av människor och kan snabbt avgöra om en individ tillhör " förövaren"
I negativ bemärkelse så ser jag även det naturliga spelet, det jag kallar "falskhet"
Ofarlig falskhet...
Just den falskheten ger mig enorm ångest.
Och jag har blivit översann i min framtolkning och det skrämmer många i min omgivning.
Jag blir för närgången och frågar saker människor kanske försöker dölja.
Och jag tvivlar på om jag ser rätt.
Det syns inte utanpå mig att jag bär enorm ångest inom mig när jag umgås med människor.
En ständigt pågående kamp inom mig.
Ständigt beredd.
Förbannat jobbigt.

Vad tror du om den iakttagelsen FromAnotherPlanet?
Känner du igen det jag beskrivit???

Notera att jag är lite av en amatörexpert på det här ämnet - jag har alltså ingen yrkesmässig kompetens, men gott om egeninhämtad kunskap och erfarenhet.

Det är omöjligt att diagnosticera någon utifrån så lite information, även om jag hade haft en professionell expertis att sätta diagnoser. Spontant så dyker en rad olika diagnoser och personlighetsstörningar upp när jag läser din text. Men om vi begränsar oss till topic för tråden och försöker att klämma in dina symtom inom ramen för traumarelaterad dissociation, så ser jag följande:

Huruvida du är bra på att läsa av andra eller ej kan jag inte svara på, men det som jag utläser i vad du beskriver av din relation till andra är:
- En misstänksamhet mot andra. Möjligtvis har negativa erfarenheter av människor gjort att du har garden uppe och delar in människor i svart och vitt. Du har tidigare själv varit ett offer och ser lätt tecken på att människor kan vara potentiella förövare. Det här kan vara ett tecken på någon form av PTSD.
- Du ser det sociala samspelet människor emellan som en form av falskhet. Det här är inte ovanligt, egentligen. Många människor är så fast i det "naturliga" i det sociala samspelet att de inte ser att det innehåller en hel del oäkthet och falskhet. Men det kan också återanknytas till punkt 1 och betraktas som en form av misstänksamhet mot andra. För människor med trauma(n) i bagaget så är förmågan att känna tillit, att känna att man inte riktigt kan lita på andra människor, skadad.
- Du känner (ha i åtanke punkt 1 och 2) en stor ångest relaterad till kontakten med andra människor. Du har svårt att passa in, samspela med, anknyta till människor på ett sätt som anses "normalt" eller "äkta". Du beskriver din interaktion med andra som att vara "ständigt beredd" (förberedd?) och att som att det är en ständig kamp inom dig själv när du interagerar med andra.

Allt det här kan vara tecken på någon form av traumatisering och/eller desorganiserad anknytning i grunden. Om du har en kontakt inom psykiatrin, en psykolog eller psykiater, så bör du ta diskussionen om ovanstående punkter med denne och eventuellt föreslå en utredning för PTSD.

Jag ser inga tydliga tecken på dissociativa symtom i vad du beskriver. Men, utifrån min amatörmässiga kunskap, så är den här texten vad jag kan bidra med. Du bör definitivt ta diskussionen med en kontakt inom psykiatrin. Ofta får man läsa på själv och pusha på för den här sortens diskussioner och utredningar, eftersom kunskapen även inom psykiatrin är låg inom ämnet.