Tråden för diskussioner om dissociativa störningar

Några begrepp inom spektrumet för dissociativa störningar som bör redas ut:

- Det räcker med att titta in i underforumet ''Psykisk hälsa'' för att se att användare som en regel snarare än ett undantag använder begreppen ''Depersonalisation'' och ''Derealisation'' på fel sätt. Det vanligaste är att de använder det senare ordet när de syftar på det förra, men det omvända förekommer också. Båda begreppen är en del av symtombilden i flertalet av de dissociativa störningar, som listas i trådstarten, men ryms (om dessa är de huvudsakliga symtomen) samexisterande inom ramen för vad som på svenska kallas för ''depersonalisationssyndrom'' (Eng: Depersonalization disorder). Engelska Wikipedia (som har hämtat informationen från American Psychiatric Association (2013). Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders DSM-5. American Psychiatric Association. ISBN 9780890425541.) har en bra beskrivning av det förstnämnda begreppet: ''Depersonalization can consist of a detachment within the self regarding one's mind or body, or being a detached observer of oneself. Subjects feel they have changed and that the world has become vague, dreamlike, less real, or lacking in significance.''

Det andra begreppet beskrivs av engelska Wikipedia (informationen är hämtad från American Psychiatric Association (2004) Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders DSM-IV-TR (Text Revision). American Psychiatric Association. ISBN 0-89042-024-6.) på följande sätt: ''Derealization (sometimes abbreviated as DR) is an alteration in the perception or experience of the external world so that it seems unreal. Other symptoms include feeling as though one's environment is lacking in spontaneity, emotional colouring, and depth.'' https://en.wikipedia.org/wiki/Derealization

Även begreppen schizofreni, multipel personlighetsstörning och dissociativ identitetsstörning bör redas ut. Återkommer till dessa senare.

Jag har depersonalisering eller dissociativ identitetsstörning. Det har kommit och gått genom livet, känns det som. På senare år, efter en massa trauman och enorm stress, känner jag mig väldigt overklig. Oftast kan jag hantera det men jag upplever det jobbigt att umgås med folk. De märker ju inget (tror jag) men det gör ju jag! Usch

Du är välkommen att berätta lite om dina erfarenheter av din problematik, hur symtomen yttrar sig och vilken hjälp du eventuellt har fått eller inte fått. Om du vill. Jag försöker själv hålla liv i den här tråden genom att bumpa den med relevant information, men mycket till diskussion har det inte blivit hittills.

Kanske skulle folk se tråden om det var en annan rubrik? Overklighetskänslor istället för dissociativa störningar möjligtvis? Bara en tanke Det yttrar sig som att jag inte vet vem jag är alls. Jag kommer inte ut ur mig själv, bottnar inte och känner mig suddig och otydlig. Som om jag inte finns.
Jag har blivit mobbad på alla tänkbara sätt i hela mitt liv. Först av mina föräldrar och sen mina syskon. Som vuxen har jag haft två samboförhållanden, en gång som gift, och har då upplevt samma mobbning från de männen. Man söker sig omedvetet till det man känner igen..... Jag gick i psykodynamisk terapi i ca 4 år, det är nu ungefär 20 år sen. Det var mäktigt och smärtsamt eftersom jag fick gå till botten med mitt liv och titta på alla svåra minnen.

Det var väldigt helande och välgörande. Jag började att tycka om mig själv och blev en bättre människa, om du förstår vad jag menar. Men mobbningen blev än värre. Mina anhöriga märkte ju att jag var förändrad till det bättre och att jag kändes trygg och säker i relationerna. De vände successivt mina tre barn emot mig och jag sjönk långt ner i självmordstankar. För några år sen fick jag flera olika kroppsliga sjukdomar, troligen utlösta av psykisk press. Den allvarligaste är hjärtsvikt som förmodligen gör att jag avlider inom kanske några år. Jag säger som det är, det känns som en lättnad att veta att döden närmar sig. Jag har förlorat precis allt i alla fall.

Tanken med rubriken är att detta ska vara en seriös diskussionstråd om ämnet och att begreppen skall benämnas vid sina rätta namn och redas ut. Det finns redan alltför många trådar i ''Psykisk hälsa'', som handlar om DP/DR (som något sorts allmänt vedertaget amatörpsykologiskt begrepp) eller overklighetskänslor. Människor har en alltför dålig uppfattning om den här sortens problematik. Med det som utgångspunkt, så kanske vi tillsammans kan bringa lite klarhet i begreppen.

Tidigare i tråden kommer jag med ett antal boktips som handlar om trauma/dissociation och som belyser kopplingen mellan de två. Dessa kanske kan vara av intresse för dig med tanke på din livshistoria.

Det du beskriver i början av ditt inlägg stämmer in på depersonalisationssyndrom. Men du nämnde även dissociativ identitetsstörning i ditt tidigare inlägg. Har du blivit formellt diagnosticerad med något av de här syndromen/störningarna?

Jag har dissociativ störning ( depersonalisering ). Jag föredrar att vara i ensamhet och undrar om nån känner igen sig i det.

Depersonalisationssyndrom bör vara den korrekta benämningen. Liksom vid många psykiska ohälsotillstånd finns även vid den här sortens problematik en tendens att isolera sig, särskilt eftersom det mer som en regel än ett undantag finns ångestproblematik, depression, m.m., med i bilden. Eftersom det finns (se tidigare länkade artiklar) en koppling mellan olika störningar inom det dissociativa spektrumet och känslomässiga trauman som har uppstått i relationer tidigare i livet, så är - enligt min uppfattning - tendensen till att ha problem med relationer även i vuxen ålder och en benägenhet att undvika relationer genom att mer eller mindre medvetet välja social isolering vanlig.

Tack för ditt svar! Det är exakt så här för mig. Jag vet inte vem jag är och det känns väldigt konstigt att umgås med folk. Paradoxalt nog så är jag ganska utåtriktad, gillar att skämta och diskutera politik mm. Utom när jag är depressiv då......

Har du någon annan diagnos (om man får fråga)? Jag känner igen mig i det där med saknaden av en känsla av identitet, en känsla av tomhet, ihålighet. Stundtals kan man fungera på det yttre planet, men när den där känslan är som starkast så drar man sig tillbaka till ensamheten. Jag tror att det i grund och botten handlar om en väldigt skadad/defekt/defragmenterad självbild och att någon form av traumatisering (vilket jag nämnde tidigare) ofta finns i botten.