Tråden för diskussioner om dissociativa störningar

Känner igen mej, men hade allra mest problem som barn/tonåring. Vissa dagar tyckte jag köket var litet, andra dagar stort som en gympasal. Jag upplevde ofta att om jag sträckte ut handen så skulle jag kunna nudda väggen på andra sidan rummet, fastän det kanske var fem meter till andra sidan.
Jag hade svårt att känna vart jag själv slutade och vart luften började/hur bred jag var. Vissa dagar upplevde jag mej vara gigantisk och andra minimal. Det var jättejobbigt att gå på stan, då jag inte kunde bedöma avstånd och räkna ut när jag borde kliva åt sidan för att inte gå in i en människa/papperskorg. Jag gick konstant in i människor, vilket jag blev pikad för. På träslöjden var jag livrädd för alla verktyg utom sandpapper eftersom jag hade så värdelös kroppsuppfattning/rumsuppfattning. Jag tänkte att jag skulle kunna fastna i den elekteriska sågen fast den var stationerad på andra sidan rummet, men hade som sagt ingen avståndsbedömning. Ibland krympte och svällde träslöjdsalen som hjärtslag.

Fick röntga hjärnan i 10-årsåldern då det misstänktes hjärntumör, men inga fysiologiska avvikelser hittades. Första gången det beskrivs i journalen att jag dissocierar så är jag 13. (långa frånvaroattacker som jag innifrån sett bara tyckte kändes som 30 sekunder innan jag tex besvarade en fråga) i omvärldstid hade det dock kunnat gå 25 minuter, så jag hamnade konstant i osynk med min omvärld.
Och kunde tex svara "Ja" på en fråga som ställts för en kvart sedan och missat att en ytterligare fråga hunnit ställas sen dess o.s.v

Vaknade ofta upp på olika platser och visste inte hur jag hamnat där lr vad som skett de senaste 10 timmarna. Kände ingen samhörighet med min spegelbild och var tvungen att göra vissa rörelser för att försäkra mej om att dendär främlingen verkligen var jag. Upplevde ofta att det som fanns på sidorna av en själv, med träd, hus, människor och mojänger pågick en km bort i slutet av en tunnel, som en avlägsen film jag inte hade någon del i, därför spelade det inte så stor roll vad som hände i filmen. Så kände jag större delen av tiden från 12-26 års ålder. Minns som tonåring att enda gången jag kunde identifiera mej med andras känslor var när jag läste tripprapporter på flashback, trots att jag aldrig ens varit full. Ja det var en sorglig tid.
Jag känner inte av min depersonalisation längre, det var läskigt när den släppte, det var som att alla ljud och färger förstärktes, kunde tex höra knastret av mina egna fotsteg i gruset, känna vinden i ansiktet. Jag betraktade inte längre omvärlden på avstånd, jag blev en del av världen/plexiglasskivan var borta. Jag blev överväldigad av alla intryck. Blev lite som ett barn som plötsligt upplevde glädjen i olika texturer, hur trivsamt det känns att trycka ner handen i frasig mosa, att dra med naglarna över ett glas med bubblor på i en affär. Jag gick runt och klämde, tryckte och smekte på allt omkring mej likt en baby som stoppar allt i munnen för att undersöka. Det är mera plågsamt att leva när man inte har sitt skyddande plexiglas, men det är oxå mera njutningsfullt.

Att man kan uppleva omvärlden från så många olika perspektiv. Tidigare kände jag mej mest som en fartkamera monterad vid vägbanan som bara Registrerar sin omvärld utan att det man betraktar väcker någon som helst negativ lr positiv känsla. Men kameratillståndet kan även fylla en funktion och ge en distans.

Tack för ett intressant svar. Anledningen till att jag tog upp syndromet var att, även om det inte beskrivs som en form av dissociativ störning, så har symtomen många likheter med dissociativa symtom. Skönt att det släppte. Din mening "Det är mera plågsamt att leva när man inte har sitt skyddande plexiglas, men det är oxå mera njutningsfullt" sammanfattar väl en del av kärnan i den här sortens problematik: Att dissociation i grund och botten är en psykologisk försvarsmekanism. Jag tror att den här försvarsmekanismen blir till en kronisk störning när de negativa känslomässiga upplevelserna - särskilt om de har funnits där en lång tid - av omgivningen leder till en överbelastning. Nyckeln är alltså att lära sig att identifiera och hantera jobbiga känslor, istället för att bli så överväldigad att man stänger av. Häri finns också den potentiella kopplingen till PTSD/C-PTSD: Traumatiserande händelser skapar överväldigande känslor, som man inte vill eller kan hantera.

Det är något mycket grundläggande du behöver känna till om relationer och det är att allting är manipulation. Manipulation kan vara avsiktlig eller oavsiktlig. Den som är avsiktlig är i 99% av fallen negativ eller av ondo, man skall överhuvudtaget inte bry sig om att reagera på dylik manipulation. När manipulationen är oavsiktlig skall man vara glad och engagera sig i meningsutbyte.

Jag har haft känslan av overklighet i folksamlingar sedan en specifik våldsam händelse i barndomen som blev negligerad av vuxen världen. De kallar mig idag AVPD, men jag är inte säker på att det stämmer.

Jag fick googla AVPD. Avoidant Personality Disorder, fobisk personlighetsstörning. Från engelska Wiki:

" As the name suggests, the main coping mechanism of those with avoidant personality disorder is avoidance of feared stimuli. Both childhood emotional neglect (in particular, the rejection of a child by one or both parents) and peer group rejection are associated with an increased risk for its development; however, it is possible for AvPD to occur without any notable history of abuse or neglect. While some scientists claim the exact causes for the disorder are unknown, others found that parents of avoidant children seemed to have difficulty with their own negative emotions."

https://en.wikipedia.org/wiki/Avoida...ality_disorder

Flera olika bidragande faktorer nämns, men kopplingen mellan upplevelser i barndomen/någon sorts försummelse (vilket i vissa fall kan vara orsaken till PTSD/C-PTSD, som står i nära samband med dissociativa störningar) verkar vara stark. Jag kan se drag av AVDP hos mig själv, men i vilket fall som helst så känns det lite som ett sätt att klassificera en människa utan att gå på djupet av problematiken. AVDP känns symtomatiskt. Overklighetskänslor, som du upplever i folksamlingar, kan tolkas som en effekt av ångest och - lekmannamässig spekulation, förresten - att ångest/overklighetskänslor triggas i miljöer som påminner om ett tidigare trauma pekar i riktningen mot någonting som ligger djupare än AVDP och som dessutom relaterar till topic för den här tråden. Traumat(-n) i fråga är sannolikt viktiga att fokusera på i det här fallet för att komma till bukt med grundorsaken till problematiken.

Det är mina spontana tankar. Overklighetskänslorna i folksamlingar kan dock tolkas som ett ångestsymtom (utan att behöva inordnas under en specifik dissociativ störning) och symtomen är, i min mening, enbart intressanta i det här fallet eftersom de pekar mot grundorsaken, som du hintar åt själv.

Jag är ju själv ganska övertygad om C-PTSD efter ett flertal barndomstrauman, men jag orkar inte bråka med läkare. De har after all svart på vitt på papper. Jag har krigat med mig själv och i samhället tillräckligt för en plats, och det finns ingen för mig.

Nu ska jag skaffa mig ett liv.
För första gången i MITT liv 😊

Provar att blåsa liv i den här gamla tråden. Tänkte skapa en egen först men fegade ur.

Jag undrar finns det någon här som har haft någon av de mer genomgripande dissociativa störningarna, då tänker jag på Dissociativt syndrom, ospecificerat eller dissociativ identitetsstörning som har lyckats få hjälp att ta sig ur det och inte har det längre?
Det skulle vara jätteintressant att veta vilken hjälp ni fick.

Om det är någon som har ett supertips, snälla dela med er.

Edit: Alltså, allmän fråga, finns det bra hjälp att få i Sverige och går det att bli av med det?

Jag har dissociativ personlighetsstörning. Är fortfarande som i början av Fightclub. Skulle med vara intresserad av vilken hjälp ni har fått och tagit sig loss.

Ville bara skriva att jag tycker att detta stämmer fortfarande fler år senare. Det är hemskt, det är inte hoppfullt.

Har man dissociativ personlighetsstörning om man ger svar som man tror passar personen? Tappar personer med denna störning bort sig själv i konversationer och glömmer vad de själva tycker?

Nej alltså att man gör så kan ju bero på 100 andra saker, så det behöver man inte ha.
Men visst, det är nog vanligt att det blir så när man har det. Man vet inte riktigt vem man är samtidigt som man ska försöka leva och passa in.

Det är inte en personlighetsstörning förresten, dock vet jag inte skillnaden på de begreppen. Det kanske någon annan vet.