2018-02-12, 12:16
  #4045
Medlem
Gerbaniss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av GenesisP
En sak som jag älskar med Sopranos, och som kan kopplas till verkliga livet och i synnerhet bristen på i det offentliga svenska debattklimatet, är att de ber inte om ursäkt för vilka de är eller för sina åsikter. Det är brutal ärlighet, på gott och ont som gäller. Tony med Meadows pojkvänner och Vitos homosexualitet är två tydliga exempel. Jag säger inte att man nödvändigtvis måste uttrycka sitt hjärtas mening i varje uppkommen situation eller att man medvetet ska såra människor men det är befriande att se Tony och de andra alltid sätta sig själva och sina familjer främst och bry sig ner på en nivå där det blir oundvikligt att såra andra människors känslor till förmån för en viktigare sammanhållen helhet av traditioner och värderingar. Jag måste ha en respekt för det trots att hyckleriet och dysfunktionaliteten också är närvarande. Tony är ett bra exempel på människan med sin komplexitet, latent våldsamma natur och patetiska rationaliserande och rättfärdigande inför de egna handlingarna, hur vidrigt det än blir. Men trots allt som Tony företar sig känns det faktiskt aldrig som om han går över gränsen eller blir oåterkalleligt osympatisk.
Hade kunnat hålla med till och med sista säsongen. Att mörda en släkting i berått mod är verkligen raktigenom ondskefullt.

En drograttfylla gottgör eller ursäktar inte ett mord.
Citera
2018-02-12, 17:32
  #4046
Medlem
Stureplansstekarens avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Gerbanis
Hade kunnat hålla med till och med sista säsongen. Att mörda en släkting i berått mod är verkligen raktigenom ondskefullt.

En drograttfylla gottgör eller ursäktar inte ett mord.
Skälet till varför Tony tog bort Chris var inte rattfyllan i sig utan att Tony förstod att Chris aldrig skulle bli fri från sitt drogmissbruk och att Chris därmed skulle för alltid vara en enorm risk för Tony på flera olika sätt.

https://www.reddit.com/r/thesopranos/comments/5214sy/why_tony_really_killed_christheory/
Citera
2018-02-13, 11:36
  #4047
Medlem
FromAnotherPlaces avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Stureplansstekaren
Skälet till varför Tony tog bort Chris var inte rattfyllan i sig utan att Tony förstod att Chris aldrig skulle bli fri från sitt drogmissbruk och att Chris därmed skulle för alltid vara en enorm risk för Tony på flera olika sätt.

https://www.reddit.com/r/thesopranos/comments/5214sy/why_tony_really_killed_christheory/

Jag har nyligen sett om alla säsonger och det framgår så tydligt att Tony av sympati för Christopher gav honom oförtjänt många chanser. Till och med i situationen i säsong fem, där rykten sprids om att Adrianna har givit Tony en avsugning i samband med bilolyckan som de båda var med i och Christopher avfyrar hela sitt magasin i Tonys bil för att därefter storma in på Bada Bing och vifta med pistolen, så slutar det med att Tony förlåter honom. Redan i säsong ett antyds det att Chris Moltisanti är oberäknelig och opålitlig, men Tony ger honom chans på chans trots allehanda incidenter av olika allvarlighetsgrad. Jag tror att Tony såg Christopher som en enorm börda och att bilolyckan blev hans chans att göra sig av med honom på ett smidigt sätt. Den förstörda bilbarnstolen var bara ett svepskäl. Som framgår tydligt i drömmen som Tony har där han bekänner mordet för Dr. Melfi så är han lättad att bli av med Christopher.
Citera
2018-02-13, 23:01
  #4048
Medlem
Gerbaniss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Stureplansstekaren
Skälet till varför Tony tog bort Chris var inte rattfyllan i sig utan att Tony förstod att Chris aldrig skulle bli fri från sitt drogmissbruk och att Chris därmed skulle för alltid vara en enorm risk för Tony på flera olika sätt.

https://www.reddit.com/r/thesopranos/comments/5214sy/why_tony_really_killed_christheory/
Jaha, och? Applicera situationen på en vanlig svenne för att inse hur godtyckligt du resonerar.
Citera
2018-02-14, 00:53
  #4049
Medlem
Stureplansstekarens avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Gerbanis
Jaha, och? Applicera situationen på en vanlig svenne för att inse hur godtyckligt du resonerar.
Nu är ju varken Tony Soprano en vanlig svenne och The Sopranos är inte verkligheten utan en fiktiv tv-serie.
Citera
2018-02-14, 01:01
  #4050
Medlem
Gerbaniss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Stureplansstekaren
Nu är ju varken Tony Soprano en vanlig svenne och The Sopranos är inte verkligheten utan en fiktiv tv-serie.
Dummaste svaret i tråden, än så länge. Osedvanligt korkade även för att vara på Flashback. Tror du någon här inne inte kände till detta innan du fick snilleblixten att skriva det?

Tony Soprano är en människa, men han kanske inte är det för att det är en tv-serie?

Du fattar väl att alla diskussioner om Sopranos rör fiktiva händelser, eller varför tittar du ens på det om det bara är på låtsas? Varför skriver du i en tråd om en fiktiv figur och en fiktiv berättelse?

Vi diskuterar väl utifrån de premisser som finns? Eller ska man lägga in en brasklapp lite här och där och verkligen visa att man vet att serien är på låtsas?

Drar tre exempel du kan köra när tillfälle ges (du ska alltså skriva de undre raderna som svar på de övre):

"Bobby Baccala var en rolig snubbe"
"Nej lol han va på låtsas!!!"

"Synd om Uncle Jun i slutet, ensam på dårhuset"
"Men idiot tror du det var en riktig psykakut eller?!"

"Varför mördade Tony Chris egentligen?"
"Nä du har missuppfattat, de bara skådespelade så det var låtsas. Han dog inte på riktigt.".
Citera
2018-02-14, 01:23
  #4051
Medlem
Stureplansstekarens avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Gerbanis

Tony Soprano är en människa, men han kanske inte är det för att det är en tv-serie?

Du fattar väl att alla diskussioner om Sopranos rör fiktiva händelser, eller varför tittar du ens på det om det bara är på låtsas? Varför skriver du i en tråd om en fiktiv figur och en fiktiv berättelse?
Min poäng var att
1) Tony Soprano är en känslokall gangster som inte agerar som en svenne
2) att det hela är en tv-serie vilket innebär att de inblandade ibland agerar ologiskt eller utanför ramarna av normalt beteende därför att det är fiktion och syftar till att underhålla tittarna
Citat:
Ursprungligen postat av Gerbanis
Vi diskuterar väl utifrån de premisser som finns? Eller ska man lägga in en brasklapp lite här och där och verkligen visa att man vet att serien är på låtsas?
Du fick ju mitt svar: Att Tony tyckte att Chris var oförbätterlig och skulle ställa till det förr eller senare på ett mycket allvarligt sätt. Du nöjde dig inte med mitt svar och jämförde hur Tony Soprano tänker med hur en "svenne" tänker.

Jag är knappast ensam om min uppfattning: https://tinyurl.com/whydidtonykillchris

Seriens skapare David Chase har sagt i en intervju:
Ett fan påstår att det i en raderad scen så framgick det att Chris skulle hämta Meadow dagen efter kraschen och Tony insåg att hade kraschen hänt dagen efter så hade Meadow kanske varit död. Tony tröttande helt enkelt, mina två cent, tyck vad du vill. Vi talar ändå om en man som var väldigt nära att impulsmörda Paulie på en båttur för sammanlagda klantigheter.
__________________
Senast redigerad av Stureplansstekaren 2018-02-14 kl. 01:33.
Citera
2018-02-14, 21:25
  #4052
Medlem
FromAnotherPlaces avatar
Det har, efter att ha sett serien många gånger, plötsligt blivit tydligt för mig vilket sinnessjukt skönt radarpar Chris och Paulie är. Alla upptåg som de är med om i serien. Från ryssen i skogen i s. 3 (Michael Imperioli har förövrigt jämfört deras hopplösa sökande efter honom med Becketts "I väntan på Godot", att allegorin kan tolkas på samma sätt eller att avsnittet illustrerar samma tema) till deras bråk i s. 5 över vem som skall betala notan till incidenten där Christopher kastar ut Paulie Germani genom ett fönster och Paulie Gaultieri hämnas genom att förstöra Chris trädgård med sin bil. Lägg till att Paulie hånar Chris nykterhet och mer eller mindre driver honom till att dricka vid ett tillfälle på Bada Bing.

Det finns en stor komik över dynamiken mellan Chris och Paulie och även en sorts hat/kärlek-relation.
Citera
2018-02-14, 23:50
  #4053
Avslutad
Haha, tänk att sitta och ha sådan sympati och förståelse för iskalla mördare och i många fall rena psykopater.

Men det är svårt att göra annat än att älska The Sopranos berättelse.

Avsnitten är ofta längre och fylligare på ett sätt olikt andra tv-serier, men ändå är känslan när det är slut att det var alldeles för kort.
Om jag jämför med en annan HBO-serie, Oz, så kändes avsnitten där emellanåt både utdragna och för snabbt betättade, tempot var i otakt. Jag slutade bry mig helt om vissa karaktärers öden. Den känslan fick jag egentligen bara en gång i TS, när Uncle Jun var på mentalsjukhuset. Jag hade önskat ett annat slut för honom, han var långt ifrån den värsta mafioson.

Jag tänkte på Tony tidigare i dag när jag slängde sopor, det kom en man uppifrån backen bakom sopkärlen och i mörkret var han på pricken lik Tony, för en snabb sekund trodde jag att mina dagar var räknade. Det måste vara en läskig känsla att tillhöra maffian på riktigt, aldrig veta när eller om en "Vito" vaggar upp bakom dig och sätter en kula i huvudet. Eller hoppa in i en bil som tusen gånger innan, och det är din sista färd.

Som Al Pacino säger i Donnie Brasco: "....And it's your best friend that does it".
__________________
Senast redigerad av GenesisP 2018-02-14 kl. 23:53.
Citera
2018-02-25, 10:04
  #4054
Medlem
FromAnotherPlaces avatar
Citat:
Ursprungligen postat av GenesisP
Haha, tänk att sitta och ha sådan sympati och förståelse för iskalla mördare och i många fall rena psykopater.

Men det är svårt att göra annat än att älska The Sopranos berättelse.

Avsnitten är ofta längre och fylligare på ett sätt olikt andra tv-serier, men ändå är känslan när det är slut att det var alldeles för kort.
Om jag jämför med en annan HBO-serie, Oz, så kändes avsnitten där emellanåt både utdragna och för snabbt betättade, tempot var i otakt. Jag slutade bry mig helt om vissa karaktärers öden. Den känslan fick jag egentligen bara en gång i TS, när Uncle Jun var på mentalsjukhuset. Jag hade önskat ett annat slut för honom, han var långt ifrån den värsta mafioson.

Jag tänkte på Tony tidigare i dag när jag slängde sopor, det kom en man uppifrån backen bakom sopkärlen och i mörkret var han på pricken lik Tony, för en snabb sekund trodde jag att mina dagar var räknade. Det måste vara en läskig känsla att tillhöra maffian på riktigt, aldrig veta när eller om en "Vito" vaggar upp bakom dig och sätter en kula i huvudet. Eller hoppa in i en bil som tusen gånger innan, och det är din sista färd.

Som Al Pacino säger i Donnie Brasco: "....And it's your best friend that does it".

Ja, jag har själv funderat på om jag skulle vara lagd på rätt sätt för att vara involverad i den världen. Men samtidigt, när jag såg om serien senast alldeles nyligen, så insåg jag vilken brutal, smutsig och oberäknelig värld de måste leva i och hur man ständigt måste vara på sin vakt. Jag skulle inte klara av att leva ett sådant liv. Notera de många fall där någon har släppt garden för en kort stund och hur det har lett till deras död. Som Jackie Jr. som gick på en promenad i en park utan att se sig omkring, trots att han visste att det sannolikt fanns personer som ville se honom död, och pang, så dyker Vito i all sin 200 kilos prakt upp bakom honom och sätter en kula i bakhuvudet. Eller när Jimmy Altieri, som jag uppfattar som en naiv och lite väl pratsam/halvdum person, missar alla tecken på att han är misstänkt tjallare och följer med Christopher till rummet där Silvio sätter en kula i bakhuvudet på honom. Eller när Phil Leotardo, som gömmer sig (!) från Tony och hans crew, vinkar hej då till sin fru och sina barnbarn ("Say bye bye, grandpa") och även här, på grund av att han hade garden nere och inte såg Walden Belfiore närma sig, fick en kula i tinningen. Eller Gerry Torcianos död och Silvios analys efteråt ("The scary thing was that I didn't realize what happened until after the shot was fired"). När de dödande skotten avfyras har både Silvio och Gerry garden nere och är involverade i ett mer alldagligt samtal. (Notera att de två citaten ovan är tagna fritt ur minnet, så de kanske inte är 100% korrekta)

Vilket ögonblick som helst kan vara det sista, det är ofta någon som du känner som klämmer på avtryckaren och det bästa du kan göra i en sådan värld är att spela spelets regler och alltid vara på din vakt.

Men det var inte för den här analysen som jag tittade in i tråden. David Chase gör ju en välkänd cameoroll vid 0:55 och framåt i det här klippet----->Paulie's Trip to Italy. Men när jag såg om serien senast så hittade jag en till cameo av Chase i ett av de allra sista avsnitten. Näst sista avsnittet, The Blue Comet. Vid 2.09 i det här klippet---->Carlo Guiliano on The Sopranos. Notera vem som sitter och läser i en tidning i bakgrunden.
Citera
2018-03-01, 21:01
  #4055
Medlem
FromAnotherPlaces avatar
Citat:
Ursprungligen postat av FromAnotherPlace
Men det var inte för den här analysen som jag tittade in i tråden. David Chase gör ju en välkänd cameoroll vid 0:55 och framåt i det här klippet----->Paulie's Trip to Italy. Men när jag såg om serien senast så hittade jag en till cameo av Chase i ett av de allra sista avsnitten. Näst sista avsnittet, The Blue Comet. Vid 2.09 i det här klippet---->Carlo Guiliano on The Sopranos. Notera vem som sitter och läser i en tidning i bakgrunden.

Det finns, förutom cameos av Chase (han placerar sig själv i bakgrunden som en anonym alldaglig person, men jag tror att i ovanstående exempel så är det samma karaktär i båda klippen - första gången på en uteservering i Neapel, andra gång flera år senare på ett flygplan från N.Y. till Neapel). Jag tror att beslutet att med flera säsongers mellanrum ta in Joseph R. Gannascoli både som bagerikunden Gino i det här klippet från s. 1 och senare som Vito Spatafore var helt medvetet på Chases sida, för att illustrera det slumpmässiga och nyckfulla i vår känsla av mening och identitet - två teman som återkommer i samtliga sex säsonger och som - vilket vi ser tydliga exempel på - även Paulie och Tony brottas med.

I den länkade scenen brottas Christopher med känslan av att vara obetydlig, att inte ha någon identitet, (parafras) "Even Brendan Filone's got an identity and he's dead". Jag skulle kunna utveckla min argumentation för detta mycket mer ingående och koppla det till mina tidigare inlägg om handlingens tydliga hintar till existentialismen (om ni har läst Camus så föreslår jag att ni kopplar hans verk till TV-serien, om inte - läs in er på hans filosofi åtminstone övergripande), men eftersom det skulle bli väldigt långrandigt så avslutar jag med ett exempel till på hur skådespelare har "återanvänts" med flera säsongers mellanrum och en uppmaning till alla att - när ni ser om serien - notera hur dessa saker återkommer om och om igen på fler sätt än jag kan räkna upp. Här har vi ett till exempel:

Mannen som säljer fisk till Christopher spelas av samma person som misshandlas av Butch och Coco fyra säsonger senare.
Citera
2018-03-07, 10:18
  #4056
Medlem
FromAnotherPlaces avatar
Varför tror ni att Dr. Melfi bröt med Tony?

Här är deras allra första terapisamtal: The Sopranos - ''What line of work are you in''
Här är deras sista terapisamtal i sin helhet: The Sopranos - Tony's final session with Dr melfi

Det finns ju den uppenbara förklaringen, som har sin orsak i den här scenen THE SOPRANOS - MELFI discovers the truth about criminals, där Dr. Melfi är på middag med kollegor/bekanta och Dr. Kupferberg outar Tony Soprano som hennes patient. De andra reagerar med "Wow" och "That's pretty cool". Precis innan har de diskuterat att sociopater inte går att bota, att de tvärtom använder terapin för att slipa sina skills och att de imiterar känslor som empati, samt anspelar på frågor som handlar om exempelvis familjerelationer. De pratar också om en bekant som har en relation med en kriminell fånge och spånar om orsaken till människors fascination för kriminella sociopater ("Rescue fantasies").

Men faktum är att Dr. Melfi själv under 6 säsonger kämpar både med sin professionella relation till Tony Soprano - hon har extremt svårt att släppa honom som patient och trots händelseutvecklingen i s. 1, så är det hon som ringer upp Tony och ber honom återvända till terapin i s. 2 - och sina personliga känslor av (sexuell) attraktion till honom (vilka hon visserligen aldrig agerar på, förresten). När Tony stöter ihärdigt på henne i s. 5, så hänvisar hon både till sin yrkesetik och personliga moral som motivering till att hon avfärdade honom, men det framgår också i en dröms om Dr. Melfi har att hon faktiskt är attraherad av honom (i drömmen har hon sex med Tony).

Jag har svårt att sätta fingret på Dr. Melfis egna avsikter med att ha Tony Soprano som patient. Jag tror att yrkesetiken (hon säger vid flera tillfällen att hon har honom som patient för att det är hennes etiska skyldighet som läkare att behandla honom, men ironiskt nog så går hon själv i terapi bland annat för att hantera sin relation till Tony) bara är ett ytligt skydd mot den verkliga avsikten: Hon betraktar Tony Soprano med samma fascination som hennes kollegor. Det här är ett sätt för David Chase att belysa det paradoxala i att vi betraktar människor som Tony Soprano, kriminella sociopater, med en sorts skräckblandad förtjusning. Vi upphöjer T till en celebritet och ställer oss ofta på hans sida, sympatiserar med honom, trots att vi borde göra motsatsen. Melfis avvisande av Tony beror på att hon själv insåg de här avsikterna hos sig själv, dessutom hade de blivit avslöjade för en stor grupp andra människor. På det här viset blev deras sista terapisamtal ett sätt att via Melfi tilltala tittarnas moraliska sida och få dem att inse varför de har följt serien under så lång tid. Detta relaterar ytterligare till slutscenen och följande uttalande av Chase:

"There was so much more to say than could have been conveyed by an image of Tony facedown in a bowl of onion rings with a bullet in his head. Or, on the other side, taking over the New York mob. The way I see it is that Tony Soprano had been people's alter ego. They had gleefully watched him rob, kill, pillage, lie, and cheat. They had cheered him on. And then, all of a sudden, they wanted to see him punished for all that. They wanted "justice." They wanted to see his brains splattered on the wall. I thought that was disgusting, frankly. [...] The pathetic thing—to me—was how much they wanted his blood, after cheering him on for eight years."

Melfi är inte den enda som bör utvärdera och komma till insikt om sin relation till den fiktiva celebriteten Tony Soprano (faktum är att Gandolfini var så välkänd för den rollen att folk kom fram till honom och kallade honom för "Tony" istället för "James" eller "Mr. Gandolfini"). Detta är ytterligare någonting som gör den svartnande bildrutan innan slutscenens eftertexter logisk.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in