Diskussioner om The Sopranos

Jag får väl bidra med mina egna tankar och funderingar, som vanligt.

Ett av mina absoluta favoritavsnitt är Long Term Parking, femte säsongens tolfte avsnitt. Det finns många intressanta aspekter av det här avsnittet, men den, uppenbarligen, mest uppseendeväckande händelsen är när FBI konfronterar Adriana La Cerva angående ett mord som hon har hjälpt till att dölja på nattklubben "Crazy Horse", som hon driver. Detta leder till att FBI får nog, ställer ultimatum och slutligen så går Adriana med på att erkänna sin kontakt med FBI för Christopher med förhoppningen att få honom att vända sig mot Tony (som han redan är missnöjd med, mycket på grund av dennes favorisering av Tony B). Christopher väljer dock Tonys sida och händelseutvecklingen leder till att Adriana avrättas i ett skogsområde av Silvio Dante. Det finns så många olika aspekter av den här händelseutvecklingen, som skulle kunna diskuteras, men den som jag finner mest intressant (och som även delvis belyses i kommentarfältet till det första Youtubeklippet, som jag kommer att länka till) är Adrianas mord på ett tydligt sätt belyser Tonys dubbelsidiga natur som en kall sociopat och mördare och en människa med kapaciteten att någonstans därinne samtidigt känna sorg och ånger över sina handlingar, i det här fallet Adrianas död.

THE SOPRANOS - Long term parking ending (SUBTITULOS). Vid ungefär 0.16 och framåt utbyter de tre FBI-agenterna blickar, som i tyst samförstånd avslöjar att de är övertygade om att hon har blivit mördad. Vid ungefär 0.46 avslutas avsnittet med att Tony och Carmela besöker en lövfylld skogstomt, en sådan som Adriana avrättades i tidigare, eftersom de planerar att köpa tomten (Carmela har ju i de senare säsongerna aspirationer om att bli lite av en affärskvinna och därmed säkra sin egen ekonomiska överlevnad genom dylika investeringar om Tony skulle dö). Men man kan verkligen se sorgen i Tonys ögon. Hur han liksom sjunker ihop inombords efter händelserna som ledde fram till Adrianas död. Han såg till att få henne mördad för att säkra sin och Carmelas livsstil i lyx och välfärd, men inser också - paradoxalt - det djupt sorgliga i sina handlingar. Han sjunker ihop på en stubbe, ser utmattad, frånvarande och sorgsen ut. Carmela frågar om han mår bra. "Yeah, yeah,. Me? Yeah. Absolutely", säger han föga övertygande, musiken börjar spela, kameran zoomar ut och eftertexterna följer.

Tony Beats Christopher - The Sopranos HD. I det här klippet har Christopher återfallit på heroin. "[...] I can't stand the pain. I loved her." Tony får ett utbrott, misshandlar Christopher, skriker "You think you're alone in this?". Jag tror att just ensam i sig själv, i sina inre konflikter, var vad Tony var. Som boss var han väldigt ensam i sina handlingar och hans yttersta ansvar låg i att försvara sig själv och människorna under sig själv och deras livsstil, även om det innebar att få en ung kvinna avrättad. När jag reflekterar över det här avsnittet och ser kopplingen mellan de här två scenerna, så blir jag övertygad om att Tony inte var en renodlad sociopat. Han var mänsklig på många sätt, men sedan tidig ålder djupt präglad av/in i och insyltad i maffians livsstil, vilket inte sällan krävde att han lade locket på sina mänskliga sidor och agerade kallblodigt. Han gjorde vad som måste göras. Som man fick se i en flashback i s. 6, så tog Tony på sig ansvaret att få Adriana avrättad, eftersom Christopher själv inte klarade av att göra det.

Mordet på Ralphie tycker jag är hysteriskt roligt. Först repliken Ralphie drar precis innan första smockan:


Och sen Tonys klagan, som låter så bisarr i situationen, när han dunkar Ralphies huvud i backen:



På ett sätt tror jag Christopher förtjänade sina chanser (som förvisso ändå var för många och för generösa) genom att vara en så duktig soldat, när han var på det humöret. Christopher måste ha knäppt halva Jersey. På tal om det, tror ni att det var sin fars mördare Christopher hämnades på, eller var det en lögn Tony drog för att inspirera lojalitet och tacksamhet?

Ärligt talat så har jag alltid varit på Ralphies sida i det bråket. Självklart ville jag inte att Tony skulle bli dödad av Ralphie, men oavsett om Ralphie faktiskt anlade branden eller ej, så var Tonys reaktion överdriven. Jag har skrivit tidigare i den här tråden om mina funderingar kring Tonys sentimentalitet för barn och djur, en fråga som dyker upp mot slutet av s. 6. Ralphie var ju spot on när han pekade på Tonys dubbelmoral och dessutom så visade han ju för första gången flera väldigt mänskliga sidor efter att hans son hamnade på sjukhus, i avsnittet "Whoever did this", samma avsnitt som slutar med att Tony tar Ralphies liv.

Det där är så motsägelsefullt. Genom hela seriens gång har Tony hyllat Dickie Moltisanti, Christophers far, som en hjälte, en legend, en av hans närmsta vänner. När han avslöjar polisen som mördade honom så frågar Christopher någonting i stil med: "Hur kommer det sig att han fortfarande är vid liv?" Tony säger att han har varit användbar. Även det är skumt; användbar som yrkesverksam polisman eller ej - om han mördade en made man, en nära vän till Tony så borde han ha fått en kula i huvudet redan när det hände. Att Tony använde "avslöjandet" av mördaren och lät Christopher få sin hämnd som ett sätt att knyta Christopher närmare sig är självklart. Men ja, jag tror faktiskt att polismannen var mördaren.

Den här scenen---->The Sopranos - Christopher gets revenge. Notera polismannens blick när Christopher frågar: "You remember Dickie Moltisanti?" Notera hur han tvekar innan han säger: "No." I den stunden förstår han vad det hela handlar om, att Christopher inte bara är där för att råna honom. När polismannen försöker fly, innan Chris skjuter honom, så säger han: "I'm sorry, sorry [...]." Han ber inte bara för sitt liv, han ber om förlåtelse också. Så ja, jag tror att polismannen faktiskt dödade Dickie Moltisanti. Men frågan kvarstår: Varför lät Tony honom leva i så många år? Tony tog sig ju an Christopher redan i unga år. Hade han detta - att genom att låta Christopher hämnas på sin fars mördare - i åtanke sedan länge, för att knyta Chris närmare sig?

Kanske inte kunde döda honom för att New York familjen använde honom eller Junior

Sant, det tänkte jag inte på. När Johnny Sack ville få Ralphie Cifaretto dödad för Ginny Sack-skämtet, så sa ju Carmine Lupertazzi Sr. nej med motiveringen att Ralphie var för viktig i esplanadprojektet, som både N.J. och N.Y. var inblandade i. Samtidigt så påpekades det från flera håll att "in the old days" så hade Ralphie fått sätta livet till för det skämtet, men i det här fallet stod ekonomisk vinst över hedersargumenten, vilket räddade Ralphies liv.

Att Vito kom tillbaka känns i efterhand som orealistiskt. Jag förstår att han saknade sitt gamla liv med alla förmåner, pengar och sin speciella umgängeskrets, men i verkligheten skulle nog de flesta bögar inom maffian som blev påkomna och lyckades fly, hellre stanna där. För en människa i hans situation blev han märkbart naiv om vilken organisation han tillhörde och reglerna som gällde. Han hade ju själv varit med och upprätthållit dem och säkerligen hört alla bögskämt och förstått vilket genuint böghat som fanns.

Lite trist, ändå, att ingen "kom undan" i Sopranos. Döden är alltid första valet för David Chase. Det måste vara en sjuhelsikes intressant och deprimerande snubbe att sitta och ta en långfika med.

Chase fokuserar ju mycket på att gestalta det slumpvisa och nyckfulla i tillvaron. Särskilt i en kriminell tillvaro där en machoattityd med (delvis) traditionella värderingar och hedersbegrepp råder och våldet som en konsekvens av dessa ligger där precis under ytan och kan bryta ut när som helst. Om man tänker på det så är många karaktärers död inte planerade, utan sker plötsligt - den kan drabba vem som helst, närsomhelst.

Jag tror att det är mycket enklare än så; det är arvet efter The Godfather - maffiafilm ska sluta i blodbad.

En del kom ju undan men Tony Sopranos säger det själv i et avsnitt, att för sådana som han så slutar det med att bli mördad eller fängelse.

Alltid tyckt att det är lite komiskt med Paulie och hans fobier för baciller, allmänna toaletter osv.
Men han har inga som helst problem att sätta sina skor på sängen när han ska packa.
(Avsnittet där Tony och Paulie ska åka på roadtrip när en Tony mördat hittas nergrävd i en källare)
Tänker på när han pratar om pissoarer och hur det flyter piss osv där inne osv i ett tidigare avsnitt.

Det är nåt med amerikanare och ha skor på inomhus. Uppmärksam notering.


Ja det är väl Paulie som gnäller på att nån ska knyta skorna precis innan de ska käka på strippklubben? Lägger i stort ut en rant om hur äckligt det är.

Jag ser om serien för tredje gången nu, men en sak jag inte riktigt begriper är hur ofta Tony och gänget offentligt kan bruka våld utan att någonting händer. Jag såg första avsnittet i förrgår, som innefattar scenen när Tony och Christopher på en folkfylld plats (utanför ett sjukhus väl?) jagar någon som är skyldig dem pengar, får fatt i honom, misshandlar honom, skriker på honom, mitt på blanka dagen. Det var ett tag sedan jag såg alla säsonger nu, förutom de två avsnitt jag sett hittills, men sådana scener finns det väl en del av? Ringer inte folk polisen, någonsin, när Tony eller någon annan i gänget begår uppseendeväckande illdåd mitt på blanka dagen? Är de inte lite vårdslösa med att kunna göra en sådan sak offentligt, ja menar de borde väl försöka minska tillfällena då de kan åka fast? Jag tycker det förtar på verklighetsförankringen lite, men jag har förstås ingen inblick i den världen, varför det kanske är fullt verklighetsförankrat med sådant beteende. Om nu Sopranosfamiljen är såpass kända i New Jersey (i första avsnittet känner ju doktor Melfis dejt igen Tony på en restaurang som just en känd brottsling), så borde det ju över tid alstras en jättemängd med vittnen som polisen kan begagna sig av och en åklagare införliva i ett åtal.