Deprimerade på Flashback, hur går det?

Jag skulle vilja säga att det går bra men då skulle jag ljuga. Om jag ska vara ärlig mot mig själv och se verkligheten för vad den är, så tror jag att detta blir det år jag dör.

Jag har alltid varit mer eller mindre deprimerad och det är möjligt att jag lider av någon diagnos.

Nu har jag sökt hjälp men det händer verkligen ingenting.
Jag vill verkligen inte såra någon men jag tror faktiskt inte att så många hade tagit illa vid sig, de flesta tror jag hade max tyckt att det var lite tråkigt och synd. Många hade inte ens märkt det.

När jag mår som sämst finner jag tröst i självmords tankarna, man får en slags acceptans med beslutet att genomföra ett nytt försök.

Jag har inga verktyg nu så blir svårt att försöka, då jag är feg så överdos som gäller.

Har beställt nya verktyg för jag vill ha det redo om jag mår dåligt eller tillfälle dyker upp.
Har tappat den heroin kontakt jag hade så vet inte hur jag ska styra upp det bara...

Men förhoppningsvis kommer det dyka upp nya tillfällen framöver.

Ifall någon har tips på lätta, smärtfria och lite fegare tillvägagångssätt får ni gärna skicka mig ett pm.

Min morfar tog livet av sig genom avgaser in i bilen. Detta är kanske ett milt tillvägagångssätt?

Att ta livet av sig via avgaser är extremt svårt med dagens bilar, baserat på många olika faktorer. Men har du en rejält gammal bil är det klart möjligt. Men annars kan det vara värt att försöka dränka sig själv, så länge det är rejält kallt i vattnet borde det vara ganska smärtfritt.

I övrigt, hur det är med mig. Sitter och funderar på varför man ska leva, samtidigt som jag gör mig redo för att jobba i morgon. Tror min kontaktperson från psyket ska ringa, och har helt ärligt lite ångest för vad man ska säga till henne. Antingen sanningen, eller hålla skenet uppe. Risken finns att de kanske ger upp om de hör att jag har gjort det.

Prova sanningen, av min erfarenhet så spelar det ingen större roll vad du säger, dom utgår ifrån att man är ute efter droger eller ljuger.

Men alltså om det är en begagnad bil från typ 2000, är det samma där, att de inte släpper ut tillräckligt med avgaser?

Hoppa i isvaken är för hardcore för någon som mig :-P
Men min heroin kontakt hörde av sig, han låg på sjukhus. Nu hade han blivit av med allt heroin men kunde styra nytt när han kommer ut, när nu det blir.

När det gäller mediciner vet sjukvården att jag inte är ute efter det. Den första läkaren jag hade fick övertala mig i en vecka innan jag gick med på att ta antidepp. Så det är jag inte så orolig över. Men sanningen sitter jäkligt hårt inne att säga ändå. Mest för att jag inte vet vad den andra ska göra efter att jag berättat läget. Alla bilar nyare än 80 är nog dessvärre för ny när det gäller detta användningsområde. Risken med droger är att vården lyckas väcka dig till liv igen, men att du har tagit skada av skiten.

Känns som depressionen börjar gå över till aggression. Kastat sönder två mobiltelefoner på 2 veckor pga skitsaker och nu sitter jag utan mobil helt och hållet. Bara att bege sig iväg och köpa ännu en ny

Tja, jag bestämde mig idag för att sluta helt med den här vidriga medicinen...
(FB) Totalt apatisk av Aripiprazol (Abilify)? Samt åter till Haldol.

Trots att läkaren sa att jag ska gå ner till 5 mg, så slutar jag helt! Fan vad den har fördärvat för mig!

Hoppas du fick en någorlunda okej kväll iaf, blir det värre när du blir ensam? Jag antar att det är olika, för mig blev det nästan värre när man var många, lättare och se sig själv utifrån som deprimerad och lättare att skuldbelägga sig själv som den som drar ner allt. Vilket naturligtvis inte är sant men tankarna är svåra att stoppa. Ta hand om dig!

På vilket sätt? Är det inte en bra idé att åtminstone låtadin läkare veta att du sätter ut medicinen helt. Det lär ju inte bli LPT för att du tar ett initiativ, men det är ju lurigt för din läkare om hen tror du står på en viss behandling, och sen gör du inte det.

Edit: såg att det rörde sig om apati.

Får släppa detta med bilen då, verkar inte funka som förr.. Man får ju se till att man är isolerad och ostörd i 24 timmar iallafall. Droger verkar vara det lättaste sättet om man inte har skjutvapen.

Dra sanningen, om du inte vågar så dra en halvsanning. Men vad är det värsta som du är rädd för som kan hända? Att du blir tvångsomhändertagen i ett par dagar? Dom kommer ju göra allt i sin makt för att skriva ut dig bara ändå, förstår inte din oro riktigt.

Min rädsla beror för det första på att jag inte vet vad de kommer göra efter att jag sagt det. Det är alltid något som ger mig ångest. Men för det andra, så är det väl att de ska ge upp. Tvångsvård eller inte skiter jag i, inläggning eller inte skiter jag också i. Men jag tog ju kontakt för att få hjälp, och ger de upp får jag ju ingen hjälp, och det är den största rädslan.