Läste precis i detta magazin
http://www.publicerat.habilitering.se/funktion-i-fokus-nr-2-2017
om operasångerskan Malena Ernman som berättar om sin äldsta dotter.
Det kändes en smula bekant... en del av texten
Citat:
När Greta gick i femman kom de första
allvarliga symtomen. Hon blev deprimerad,
hade ångest och slutade äta.
Citat:
NÄR GRETA BLEV sjuk vändes världen upp och
ned för hela familjen. De slussades mellan
barn- och ungdomspsykiatrin, vårdcentralen, ätstörningsenheten
och olika läkare. Det togs blodprover och Greta fick göra
flera olika tester. Hon ville inte gå i skolan
längre, utan bara vara hemma i trygghetsbubblan
med föräldrarna och hundvalpen.
Malena och maken Svante lade alla dygnets
24 timmar på att stötta sin dotter.
–Det var fruktansvärt, hon tynade ju
bort. Hon kände ett utanförskap som hon
inte kunde förklara, och hon hängde inte
med i det sociala på skolan. Innan hade hon
ju alltid smält in och haft vänner. För oss
var det brutalt, det blev som att lära känna
henne på nytt, berättar Malena Ernman.
Hon och Svante kände sig som om de
slogs mot väderkvarnarna när de kämpade
för att hitta en läkare som förstod och kunde ge hjälp.
Till slut kom diagnosen – det var
asperger. Något som Malena anat eftersom
hon kände igen en del symtom från sig själv
och sin egen pappa. Även familjens yngsta
dotter har senare fått en diagnos, adhd.
Malena Ernman är kulturell och ingen högpresterande akademiker,
inte hennes man heller.
I en sådan miljö tillåts nog barn lättare att få vara som de är.