Citat:
Ursprungligen postat av
Eaglesandshit
Det finns många yrkesverksamma som är beroende av sin bil, det är jag väl medveten om, framförallt hantverkare såklart, men även t ex minilivs ägaren som måste åka och handla varje dag. Men för en överväldigande majoritet är bilen bara något som är bekvämt att ha, det är inget beroende. Risken att råka ut för något när man åker kollektivt får också ses som relativt låg.
"Bilberoende" hänger väldigt mycket ihop med täthet, New York är ett ganska bra exempel på det.... och framförallt då Manhattan. 25% av hushållen på Manhattan äger en bil.
New York is the only city in the United States where over half of all households do not own a car (Manhattan's non-ownership is even higher, around 75%; nationally, the rate is 8%).
Bra kollektivtrafik och täthet = lågt bilberoende.
Taxi är givetvis också en tjänst man kan bruka.
Jag har för tillfället varken ekonomisk möjlighet att byta boplats, samt än så länge har jag inte heller barn. Men det finns likväl en rad saker att nämna om det du skriver:
1. Stockholms tunnelbana var för redan många år sedan en av de farligaste och mest brottsutsatta i världen. Risken att bli brottsoffer var betydligt större än t.ex. i New York City. Sedan dess har det blivit lite bättre i t.ex. NYC, medan det har blivit avsevärt sämre i Stockholm. Om några år kommer det vara ännu värre i Stockholm, det är då säkert. Det går alltid hävda att risken är "låg" att utsättas för något, då det beror på definitionen för vad som är "lågt". I förhållande till t.ex. att vistas i vissa krigszoner i tredje världen är det så klart lågt. Men det relevanta för om människor väljer att använda kollektivtrafiken eller inte beror på deras valmöjligheter och deras egna subjektiva uppfattning om risker och andra faktorer.
Jag har själv varit stockholmare i hela mitt liv och har inte ens brytt mig om att skaffa körkort. Men i år tänker jag skaffa både körkort och bil. Det handlar faktiskt inte i första hand ens om riskerna, utan den försämring jag har upplevt generellt, med allt värre trängsel (jag reser ofta med den mest passagerartätaste tunnelbanelinjen, där det ofta är extrem trängsel även utanför den värsta rusningstiden), horder av tiggare, gnisslande musikanter med ostämda instrument i vagnarna o.s.v.
Jag skulle även gissa att många trötta pendeltågsresenärer har bytt sina ständigt försenade tåg mot bil.
2. Värre är vägen till och från kollektivtrafiken i många förortscentrum. Jag har själv senaste par åren varit en hårsmån från allt från att hamna mitt i ett kulregn vid en automatgevärsattack till en regelrätt avrättning med pistol på öppen gata, förutom alla sprängningar, skjutningar, bränder och upplopp i förorterna runt min förort. Ibland har det brunnit och varit upplopp i de angränsade förorterna i tre av de fyra vädersträcken. I förlängningen är det problematiskt att bo i dessa förorter överhuvudtaget. I de värst drabbade förorterna stoppar man emellanåt kollektivtrafiken helt p.g.a. attackerna mot den. Det är inte heller oproblematiskt att skaffa sig bil istället, då även dessa bränns upp i allt större omfattning. Att skaffa barn och låta dem växa upp i dessa områden (som utgör allt fler av områdena i städerna) är inte ens att tänka på. Redan de havererade skolorna i dessa områdena sätter punkt för det, om inte den generella växande otryggheten gör det. Jag är inte den enda som senaste åren har börjat se det som nödvändigt att snarast möjligt finna boende utanför svenska städer överhuvudtaget (de lugna rikemansområden som fortfarande finns är utanför min budget och jag bedömer dem faktiskt inte ens som alltför attraktiva på sikt, då svenska städer börjar bli generellt allt mindre attraktiva som områden att leva i).
En sådan ökad utflyttning lär i så fall i allt högre grad kräva att man har bil. Dessutom lär många fortsätta att pendla till ett jobb i tätorterna, t.ex. Stockholm. Det är även värt att betänka att de som kan tänkas ha råd att flytta ut från städerna och äga bil lär i hög grad vara samma personer som dagligen pendlar till ett jobb.
Jag gissar försiktigt på att åtminstone önskan att skaffa bil kommer att öka i framtiden. I vilken mån det kommer att bli ett krav för fler hänger samtidigt ihop med andra faktorer, som hur många kommer att ha råd att flytta, tillgången till försörjning, tillgången till lämpliga bostäder o.s.v. Följs bostadsbubblan av en ekonomisk kris, så är det tänkbart att fler blir mer låsta vid eventuella anställningar, sitt nuvarande boende o.s.v. Har man inte råd att ha bil, har inte råd flytta till ett lugnare område, är bunden geografiskt för att få sin inkomst, så lär man fortsätta leva utan det, oavsett vad man egentligen skulle vilja ha.
I vilket fall kan vi redan se början på konsekvenserna av ovan, även om just det kanske inte ökar bilismen nämnvärt. Jag har t.ex. för första gången börjat se att man marknadsför boenden i Stockholm med att området är 'gated community'-liknande. 'White flight' från en rad bostadsområden är ett faktum, men antalet ställen att fly till i städerna minskar kontinuerligt. Det går envisa rykten om att många av de allra mest välbeställda börjar se efter boenden utanför städerna. Och så vidare. Det är värt att påminna att många amerikanska städer som är mer brottsdrabbade än NYC inte sällan under senaste halva århundradet har utvecklat s.k. 'suburbs', där bilburen medelklass bor för att slippa otryggheten och förslumningen i vissa innerstadsdelar.
Edit: För att ge lite perspektiv på var vi redan nu befinner oss redan idag i en utveckling som är uppenbart negativ: Det finns endast ett par städer i USA (nej, NYC är inte en av dem) som har fler skjutningar per capita än Järvaområdet har i Stockholm. När de har slagits, så är nästa jämförelsepunkt våldsdrabbade ställen/krigszoner i tredje världen. Skjutningar är något som ofta kopplas till storstäder, men en mellanstor stad (eller internationellt snarare småstad) som Malmö har tre gånger fler skjutningar per capita än en världsmetropol som NYC. När det gäller handgranatsattackerna och sprängningarna, så finns det inte ens några jämförbara städer i Västvärlden och resten av den industrialiserade världen, utan där ligger vi redan på en nivå som i vissa svårt våldsdrabbade områden i tredje världen. Och som sagt, så kommer det bara bli värre.