Försvarsmaktens 100 år gamla kulsprutor

Tanken på MG42 är att en person byter bandlådan från vänster sida, samtidigt som en annan byter pipan. När den användes som gruppkulspruta, så byttes pipan antagligen av skytten, samtidigt som laddaren bytte bandlåda eller vice versa. När man använde kulsprutan som tung kulspruta, så hade man en laddare på varje sida.

Vad gäller konceptet med GPMG, så får vi nog betrakta Madsen, som de som var först där med sin M1902, som både hade pipbytessystem, tvåfotslavett och kunde placeras på trefotslavett. Även t.ex. ZB-26/LK vz. 26 var tänkt att kunna användas på samma sätt. Det tyskarna gjorde, var att man även utnyttjade bandmatning och helt övergav produktion av tunga kulsprutor, vilket inte t.ex. Storbritannien och Tjeckoslovakien gjorde.


Nja. Det är en luftkyld M1917, så tanken är att man vid ihållande eldgivning, ska byta pipa efter c.a. 10'000 skott/en timme. Med M1919 så måste pipan självfallet bytas mycket oftare och då blir pipbytet lite tråkigt. Inte sämre än något annat år 1919, men när vi började använda vapenfamiljen 1936, så var pipbytessystemet klart daterat och överlägsna lösningar för pipbyte fanns redan både på kommersiellt tillgängliga kulsprutor (ZB-53/TK vz. 37) och på kulsprutegevär (FN Mle D/kg m/37, samt ZB vz. 26/LK vz. 26).

Varför tog man sig inte an MG 34?

Pipbytet där är ju bra enklare/smidigare än MG42, något tyskarna föredrog till sina vagnar under hela produktionen ut.

(Jag är bara ytligt insatt, vänligen ge mig ett långt intressant lärorikt svar)

Skulle säga att i vissa applikationer så är Mg34:ans pipbyte lättare men inte alltid.

Se och jämför
Mg 42/Mg3/ ksp 94: https://youtu.be/GfJkU4Sah8I?t=333
Mg 34: https://www.youtube.com/watch?v=9QIrtSq8jPo

fördelen med 34:an är att den kommer rakt ut bakåt vilket är bra i fordons applikationer medans 42:ans går i sidan, det gör det lättare när man väl ligger i stridsställning då slipper rotera hela lådan på vapnet. men huvudanledningen till varför Mg34:an användes hela kriget var att dom använt den innan 42:an så alla infattningar och fästen fanns redan färdig konstruerade för att fästa den i en vagn. Men man sluta använda dom då det är betydligt dyrare att producera och att 42:an är en bättre Ksp för alla syften utom just co-ax montering (och prickskytte ^^).

Ksp 36/39 köptes inte in för att vara en stridsvagnskulspruta, utan för att användas som en tung infanterikulspruta, flygplanskulspruta och i absolut sista hand som en stridsvagnskulspruta. Nackdelen med MG34 var dels att den inte var tillgänglig i tid och dels att tyskarna i princip aldrig gick med på licensproduktion, vilket var ett svenskt krav.

Givet de alternativ som fanns disponibla, så var Brownings vapen, alternativt tjeckoslovakiska ZB-53 till armén och Browning till flygvapnet det enda rimliga. Efter kriget, så borde man dock ha fokuserat på FN MAG (Ksp 58) till alla manöverförband och fört över Ksp 39/39/42 till hemvärnet och lokalförsvaret.

Ombeväpning följde med utvecklandet av nya förbandstyper eller modifieringar av befintliga. Ex IB 49 hade en viss uppsättning kalibrar/vapentyper, IB 59 delvis annorlunda, IB 66 ytterligare förändringar etc.
Sen knuffades delvis de vapentyper som blev övertaliga inom brigader och fördelningsförband vidare till lokalförsvar och sen hemvärn. Det gjorde att ombeväpning tog tid, även om vapnen fanns producerade.

Med nya vapen följde förändrat taktiskt uppträdande, vilket gjorde att man inte ville gå händelserna i förväg utan avvaktade att de soldater som tilldelades de nya vapnen även hade fått utbildning på dem.

De flesta semesterfirare flyger än idag runt i maskiner designade på 60-talet.

Däremot så kan man undra varför staten funderar på att köpa in patriot istället för det franska.

Fast nu fick ju t.o.m. Hemvärnet Ksp 58 redan innan man valde att förse Strf 9040 med Ksp 39 och därmed öka mängden tygbandade vapen i NB och PB.

Det hade varit mera rimligt att se till att Strf 9040 fick en bra ksp med samma band som alla andra kulsprutor i förbanden hade och skicka vidare ksp 39 med trefotslavett till, t.ex. Hemvärnet, så att pansarbrigaderna skulle ha sluppit att använda ett skitvapen som Ksp 39. Och återigen. Priset av nya ksp 58 till Strf9040 var helt försumbart, jämfört med att återanvända den skit som man valde.

Problemet med ksp58 är att vapnet inte gick att dra in i vagnen vid behov, så man fick ta vad man hade.
Det skulle vara en bättre lösning att använda MG3 som i leopard (eller ännu hellre en 42:a i originalutförande [det vapen som i Sverige betecknas fm/57])

Efter att (6 st?) fullständiga IB77 brigader skickades till Baltikum så hade Sverige drygt 10.000 st KSP 58 i förråd. Dvs fler KSP än soldater.
Till det tillkommer KSP90, Tung KSP och MG3 på strv.

Så kostnadsfrågan borde vara ointressant, vapen finns( fanns)det i överflöd.

Det börjar väl inte dröja innan dom börjar plocka på museer o flygplanskyrgogårdar--Quick connect jet engines--make it fly-with asmile.

För er som förespråkar KSP58 istället för 39B som ksp i stridsfordon, hur hade ni tänkt att pipbytet skulle ske på den koaxialmonterade sprutan? Att byta ut torn-ksp mot en modernare är en sak, men för den koaxialmonterade måste pipbytet ske bakåt genom lådan, och då pratar vi andra, och dyrare, investeringar än KSP58 från förråden.

Tja. Du kan ju fråga de >1'000'000 soldater som har tjänstgjort på M1 Abrams, M2 Bradley, Chieftain, Challenger 1/2, Merkava I/II/III/IV, T-64/72/80/90, BMP-1/2/3, MT-LB, BMD-1/2/3, Leopard I, Leopard II, Marder m.fl. m.fl. hur de överlevde utan MG34 och M1919.

Förklaringen är att dels att pipbytet inte alls behöver ske bakåt genom lådan, utan det kan även ske åt sidan och bakåt och/eller genom att kulsprutan dras bakåt in i vagnen vid pipbyte.

För det andra så kan icke rekylomladdade ksp (d.v.s. inte M1919, men däremot Ksp58) förses med mycket tjockare pipa, vilket minskar behovet av pipbyte.

För det tredje så kan man utnyttja den gas som krutgasfläkten suger upp och frånluften i vagnens ventilationssystem, för att kyla vapnet, genom att blåsa ut den luften, mellan pipan och vapnets genomföring i pansaret.