Försvarsmaktens 100 år gamla kulsprutor

Ja, Jo, om man hade modifierat lavetten lite skulle det säkert funka jävligt mycket bättre än vad det gör idag.

Det bästa hade dock varit att ha ksp 94, för där är pipbytet nästan pornografiskt enkelt.

Hur fasen är det? Strf 9040 C har ksp 58 vet jag, men jag vill minnas att det är en helt annan lösning i den vagnen.

Är det tom så att kulsprutan sitter överlagrad på utsidan av tornet?

Den skapades väl innan den kvantitativa kapitalistiska millitärindustrin började skapa en massa skit som ska gå sönder så man måste köpa nytt. Det var tider av kvalitet, respekt för material och konsumtion.

Ksp39kännssom ett bra alternativ.
Stv 103 hade två ksp 58 fast monterade i chassit.
Tyvärr kunde man inte använda båda kulsprutorna samtidigt utan man sköt omväxlande med en spruta i taget (detta pga svårighet att kyla vapnen).
Tyvärr innebar detta att man kunde glömma allt vad inskjutning heter.

Syftar du på Hemvärnet då eller? Gjorde man lumpen 1975 så är man typ 60 år idag..
Men visst kan du delvis ha rätt i ditt påstående, manskapet kan Ksp39. Sedan rör det sig nog också om ekonomi, FM har inte direkt fått ordentliga resurser sedan kalla krigets dagar, man är helt enkelt tvingad att använda gamla grejor.

(Sedan kan ju gamla grejor funka, minns att bosnierna/bosniakerna tömde museer på antika pjäser från WWII under Jugoslaviens inbördeskrig på 90-talet för att öht. ha något att skjuta med. Bosnien finns fortfarande kvar än idag..)

9040 Bertil har 39:an monterad inuti tornet och Ceasar har en 58:a monterade ovanpå utsidan. 58:an är i grunden helt oskyddad och blir då såklart känslig för all skit som far runt.

Upplevde aldrig någon av dessa lösningar som optimal då båda verkade kärva en hel del men är som sagt bara från åskådarplats.

Tror knappast de nyproduceras idag, men innan 90-talet så gjordes kopiösa mängder av olika vapen. En hel del har nog förstörts, men jättemycket från denna tid när alla skulle göra värnplikten är nog kvar fortfarande. Fördelen med dessa gamla vapen är att de fungerade vid alla temperaturer och väderlekar. Kommer själv ihåg denna gamla kpisten som jag hade i lumpen som man flertal gånger svabbade av i handfatet efter någon jobbig övning och likväl fungerade de alldeles utmärkt, till skillnad från AK 5 som knappt fungerade några grader under noll. Nackdelen med de där gamla vapnen var att precisionen var verkligen sådär. Vi brukade skoja om att siktade man på huvudet så träffade man i foten på skyttebanan.

Smörknivar, stövlar, hantlar, såg också likadana ut för 100år sedan

Som erinil0905 beskrev så är inte pipbyte någon enkel historia på ksp 39.

Nu kommer jag skriva fritt ur min hjärna om militärhistoria med tillhörande teknikhistoria. Inga källor kommer anges.

Ormen långe med flera kommer säkert vilja komma med invändningar.

Mekanismen på KSP39 som sådan härstammar från en tid då kulsprutan var ett mer statiskt vapen, många gånger var de vätskekylda och kunde upprätta spärreld under timmar. Utmärkt för försvarsstrid.

Från slutet på första världskriget fram till efter andra världskriget hade man även kulsprutegevär. I Väinö Linnas böcker om Koskelasläkten var en av Akselis pojkar skytt på ett "snabbeldsgevär", jävligt cool, Finsk benämning för övrigt.

Kulsprutegevären var väl ofta att betrakta som en stor automatkarbin med benstöd och ett stort magasin. Typ ett enmans understödsvapen.

Kulsprutegevären gick att använda i anfallsstrid, men lämpade sig dåligt till försvarsstrid, för de kunde inte skjuta så mycket innan pipan blev överhettad.

Den första moderna kulsprutan som kunde användas offensivt av infanteri var MG 34. Tyskarnas grupptaktik under andra världskriget var, enligt mig, en vidareutveckling på deras framgångsrika infiltrationstaktik som de utvecklade i slutet på Första världskriget, där man lugnt och tyst framryckte med typ plutonstridsgrupper tills man körde fast och då slog taggarna utåt. För att bli framgångsrik med den taktiken behövde man hög momentan eldkraft.

Dessutom var tyskarna kloka rent industriellt och valde att utveckla en kulspruta som kunde lösa flera uppgifter, både vara lätt och bärbar som ett kulsprutegevär och kunna skjuta tusentals skott utan längre avbrott än några sekunder. Detta löstes genom att göra pipan lätt utbytbar. Lätt utbytbar pipa är dessa kulsprutors USP. (Unique Selling Point)

Jag har skjutit KSP 94, som är en MG42, fast med annan kaliber, och pipbytet är helt makalöst lätt genomförbart. Enda dumma är att pipan byts från höger och band läggs på från vänster, undra hur de tänkte där?

Åter till KSP39: Den är helt enkelt inte gjord för att byta pipa på. Strf 90-familjen är helt suveränt bra på så många sätt, ffa ur underhållssynpunkt, men att man valde KSP39 var en dum kompromiss och eftergift, särskilt med tanke på att ett pansarskyttefordon behöver en bra kulspruta för att kunna understödja skyttegruppens av och uppsittning.

Jag har bytt pipa på 39B många, många gånger och det är en sån där sak som man bara lär sig och sen gör man det med hjälp av muskelminnet på några korta ögonblick. Ramen i bakkanten av pipan är inte varm och tar man någon annanstans får man skylla sig själv. De lätta brännskador som kunde ske var när pipan skulle svängas runt och placeras i stället, men om man träffade något var det oftast uniformen. Det som kunde göra ont var om man tryckte upp fjädern på höger sida med handen i stället för med verktyget för att spara tid. Man kunde också slå i knogarna inne i lådan om man hade stora händer och var lite oförsiktig och vagnen skumpade. Men i stridsfordon får man alltid lite blåmärken här och där.

Alla vapen fungerar dåligt om de är skadade eller dåligt vårdade. Min erfarenhet av plutonens sprutor var att de bara gick och gick om de vårdades, om gastrycket (via pipjusteringen) ställdes rätt och om banden blev tvinnade och smorda innan användning. Patronerna kunde sitta lite hårt i banden, men om man tog upp de nya banden och vred ändarna åt var sitt håll tills det tog stopp så lossade de precis lagom. Detta plus en kort dusch 042 gjorde att eldavbrotten var mycket ovanliga. Och om det tog stopp var den första åtgärden ett rejält tag i manöverhandtaget, vilket löste det mesta utom någon extremt ovanlig snedmatning.

RENO på alla 90 i våra mekbat är beställda och dom kommer få KSP58 troligen takmonterad så som på C vagnarna. Hade själv tyckt att något liknande KSP94 hade varit bra då dom har bra system för pipbyte men det passar säkert inte in i tornet.

Var under ett tag helt slut på tygband för 39 sprutan.
Hade inte tillverkats på ett par årtionden.

Planen var att kassera 39 och ersätta den med 58 eller köpa in ny ksp med samma länkband som 58 och 94 vid nästa RENO plan för några år sen.

Sen kom en snål jävel på att man kan ta bandmaskiner från försvarsmuseerna och vips så kan 39 fortfarande funka.
Källa, fmv anställda och fmlog personal.

Egen erfarenhet med 39c är att den är aldrig funkade ordentligt i vårat kompani, lösningar var bla att VC fick dra ena bandänden genom sprutan samtidigt som skytten gav eld. Alternativ att VC gjorde gangsta eld med sin ak5 på sniskan ut genom tornluckan.

Nackdelen med Ksp 39 är dock att de är opålitliga oavsett temperatur och väderlek. I vilken mån detta beror på grundkonstruktionen, omkonstruktionen i Sverige, byggkvaliteten, slitage, eller ombyggnationen från 6,5x55 till 7,62x51 låter jag vara osagt, men fakta kvarstår att Ksp 39, aldrig kunde mäta sig med Ksp 58, på dessa områden. Och då hade Ksp 58 stora fördelar som vagnskulspruta, i.o.m. att skyttegruppen redan hade 2st och att en vagnsmonterad 58.a, använder samma band som skyttegruppens 58.or. Som det nu var, så kunde de båda vapnen, i praktiken lika gärna ha varit i två helt olika kalibrar. Eller ja. Man kunde ju alltid banda av från Ksp 39-banden och banda på dem i Ksp 58-banden.