Vilken film såg du senast?

Jag såg Valerian and the City of a Thousand Planets

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här filmen. Jag gillar den väldigt mycket men jag förstår att den inte är för alla. Det är en visuell fest i alla fall. Gillar man The Fifth Element så kommer man gilla det här. Fast med fördelen att karaktärerna inte är lika irriterande.
Storyn är förhållandevis lövtunn och huvudpersonerna saknar lite för ofta kemi men det är egentligen det enda jag har att klaga på.

Det är en blockbuster i samma stil som Star Wars, med allt vad det innebär.

Charlotte for Ever (1986)

Serge Gainsbourg regisserar sin underåriga dotter till att spela en underårig dotter vars far spelas av Serge Gainsbourg. Fadern är nedsupen författare på dekis, mamman är död i en bilolycka som dottern beskyller honom för. Fadern tänker osunt mycket på att ha sex med barn.

Mycket suspekta pedofil och incestteman dominerar på ett sätt som inte känns provokativt utan bara sunkigt och gubbsjukt på ett perverst sätt. Det blir liksom bara värre när han regisserar sin egen dotter till att vicka på rumpan i halvgenomskinliga kläder. Det är så tillgjort och konstlat som om det vore en teaterpjäs och inte en film. Töntiga "djupsinnig" dialoger och monologer som får Serge att framstå som killen du hade i din gymnasieklass som satt och citerade Schopenhauer och trodde han var förmer än andra för att han läst en(1) bok om filosofi. Inte ens musiken är särskilt bra, alldeles för cheesy 80-talskänsla.

Jag hittar inget av värde överhuvudtaget i den här filmen. Jag klarade inte ens att ta mig igenom den utan flitigt användande av snabbspolningsknappen. Gillar Serges musik som fan men nu fick hela min bild av honom sig en rejäl törn. Och då kände jag ändå till Lemon Incest, men jag trodde det var nån slags provokativt utslag av sjuk humor. Nu är jag inte så säker längre.

Street of Shame (1956)

Mizoguchis sista film hamnar någonstans mellan ett melodram och slice of life-drama om livet på en bordell. Man får följa fem kvinnors öden inom ramverket av politisk oro: Ännu en gång ska det beslutas huruvida prostitution ska tillåtas vara lagligt eller inte. Filmen är genomgående nedstämd och till och från berör den när kvinnorna stöter på missöden.

Formmässigt är det en mycket intressant film och det komplexa bildspråket hintar om en stor regissör bakom kameran. Hur Mizoguchi skapar djup och rörelse i academy ratio genom att placera skådespelare i olika höjdlägen och sprida ut rörelsen i bilden är minst sagt imponerande. Det görs i för det mesta statiska kompositioner och de få kamerarörelserna är mest till för att följa skådespelarna och inte behöva klippa så ofta. Gillar också hur musiken har ett spökliknande klang och går i kontrast mot bilderna. Skapar en viss distans till dramat som får en att även fokusera på den politiska vinkeln i berättelsen.

Det enda negativa är däremot påtagligt genom hela filmen. Dialogen är väldigt skriven och flera gånger känns det som skådespelarna läser pressmeddelanden till varandra. Det är som det är och jag vänjer mig efter en stund. Det är åtminstone välskrivna pressmeddelanden, så det är inte hela världen.

+3/5

The place beyond the pines

En polis och bankrånares liv korsas vilket som leder till en serie av händelser.


Filmen har sina nackdelar här och där men i sin helhet så är det en väldigt intressant och spännande berättelse.
Kemin mellan karaktärerna är också rätt ofta väldigt välskrivet.

Helt klart 7/10

The Score | Året var 2001
http://www.imdb.com/title/tt0227445/?ref_=nm_flmg_act_3

Oceans Eleven är en stjärnfylld, rätt snabb och bra "fredagsfilm". Inside Man (med Denzel) är en djupare och mer intensiv historia. Här har vi The Score som är en mer realistisk skildring av ungefär samma sak.

Marlon Brando gör sin, så vitt jag vet, sista riktiga roll. Igår såg jag honom som ung i The Wild One (nästan 50 år mellan filmerna!) och hade jag inte vetat det skulle jag kanske inte se att det var han. Visst har han blivit större och äldre, det blir många.. Men man kan knappt se att det är samma man. Sedan har vi Robert De Niro som gör en äldre och mer grundad version av hans roll i "Brazil". Sist har vi Edvard Norton som var en stor stor stjärna när detta begav sig. Tycker alla sköter sina roller bra. Norton har nog den svåraste rollen och gör den bra.

Det finns några andra karaktärer som ger filmen en annan typ av känsla. Inte direkt "comic relifs", men nästan. I det stora är dom okej också.

Filmen är ganska lång och då den är mer realistisk än många andra i liknande genrer är den inte spännande hela tiden. Ibland blir allt kanske väl seg. Lite mer intensitet hade inte skadat. Annars är det en fullt godkänd rulle. Musik läggs in på ett snyggt sätt och tonen i filmen samt allt det tekniska är snyggt gjort.

Gillar du denna genre - Ett gäng som ska göra ett stort tillslag kanske detta är något för dig. Den är betydligt bättre än flera jag sett åtminstone!

Betyg?

Good Time En film om två bröder som utför ett bankrån. Den ena brodern blir haffad av snuten och den andra gör vad han kan för att styra upp den kaosartade situation som uppstår och som även blir lite värre efter ett besök på sjukhuset. Robert Pattinson gör en bra insats i denna film. Det enda som är värt att klaga på är att huvudpersonen stoppades i ett porrfilmsmoment a la ebony teen booty.

7/10

Du skulle ju kunna säga att seriealbumen den bygger på är bättre och mer politiska istället för allt det skjutandet som de stoppat in i filmen. Sedan skulle du kunna säga stt Dane DeHaan inte passar till att spela Valentin (Valerian).

Jag tycker att filmen på det stora hela är lika bra som albumen fast bara delvis av samma anledningar. Dessutom tycker jag faktiskt att DeHaan var helt okej. Det var uppfriskande att se någon som inte riktigt är en typisk actionhjälte. Så nej, det hade jag inte kunnat säga utan att ljuga.

Fint skrivet och kul att den gick hem. Kommer inte ihåg att jag själv tyckte den kändes skriven på det sättet men det kan säkert stämma.

Jag har sett två till Mizoguchi efter den, The Crucified Lovers och Miss Oyu, och det verkar tillhöra hans uttryck. Kan ju ha att göra med att översättningen är mer stel och förklarande än den faktiska dialogen är. Men av översättningen att döma är det ofta karaktärer för sig i ett språk som känns lite för analyserande för att sägas på någon form av ett realistiskt plan. I The Crucified Lovers sägs någonting i stil: I'm tired of your ways of living and your hedonistic lifestyle! mitt i en känslomässig situation. Det skär sig lite grann för mig. Dock går Mizoguchis stil hyfsat väl ihop med den typen av dialog, så det är ingen jättekritik från min sida.

Romanzo di una strage En rätt schysst och politisk film om terrorbombningen av en bank i Milano under tiden då anarkister och fascister var väldigt aktiva i Italien. Både polisen och folk inom regeringen undersöker händelsen för att reda ut om det verkligen var anarkister som låg bakom.

6/10

Jag såg den nyss och kan bara hålla med, jag tycker den var härligt charmig. Jag trodde ärligt inte att jag skulle dras med så mycket i den som jag gjorde. Den kanske var liiite onödigt lång men vafan det kan man leva med ibland.

Kan lägga till att det var rätt trevligt att det inte var några direkta politiska över- eller undertoner. Jag bryr mig sällan om vilken agenda det är som pushas, det störande är att det ens är en agenda som pushas. Det var skönt att slippa här. Annat än introt då men det är en agenda jag kan ställa mig bakom.