Citat:
Ja man får lära sig mycket olika saker här, väldig otrevliga insikter får man också - och i det ovissa är ju dessutom allt möjligt. Och man lär sig också att ibland bli överbevisad, och ibland lite skamset inse att något man behårt trott på, inte alls stämt. Vi lär oss mycket nytt här och vi får helt ändra våra ”sanningar” när ny fakta framkommer. En bra träning av vår ödmjukhet också, kanske. Sen har ju var och en olika intresseområden (tekniska detaljer, barndom, psykologi, psykiatri, sågklingor, nyheter t ex) och får vi försöka respektera det. I avsaknad av nya fakta är det ju intressant att läsa om folks olika teorier och tankar.
Alltid lär man sig något här på FB efter alla dessa år.. Som i detta fall en ny infallsvinkel.
Själv tänkte jag att det vore svårt att sticka kniven i en annan människa om man inte var rasande av någon anledning.
Men nu inser jag att det kanske för Madsen inte handlade om raseri utan smärtforskning. Han hade ju tittat på filmerna och teaterföreställningarna och hyste ev en önskan att skrida till verket och testa gränserna i verkligheten. Hur mycket smärta tål en människa innan hon dör? Hur många knivhugg innan hon förlorar medvetandet och inte reagerar på smärta längre?
Ubåten var hans ”smärtlaboratorium” där ingen skulle komma med pekpinnar om ”forskningens etiska regler”..
Jag måste erkänna att det känns svårare att tänka som så. Kanske för att KW då förvandlas endast till ett redskap i en galen människas ”forskning” - ungefär som en mus som efter testet kastas i soporna.
Sen hoppas jag att alla hans ”likasinnade konstnärskompisar” som har spelat med och haft dessa smärtföreställningar får sig en rejäl tankeställare. Samt alla andra åskådare.
För de flesta (hoppas jag) är det en lek. Men att det i samma lokal med dem har funnits – och kanske även idag finns – människor som skulle vilja stycka och ”smärtexperimentera” med levande människor..
Själv tänkte jag att det vore svårt att sticka kniven i en annan människa om man inte var rasande av någon anledning.
Men nu inser jag att det kanske för Madsen inte handlade om raseri utan smärtforskning. Han hade ju tittat på filmerna och teaterföreställningarna och hyste ev en önskan att skrida till verket och testa gränserna i verkligheten. Hur mycket smärta tål en människa innan hon dör? Hur många knivhugg innan hon förlorar medvetandet och inte reagerar på smärta längre?
Ubåten var hans ”smärtlaboratorium” där ingen skulle komma med pekpinnar om ”forskningens etiska regler”..
Jag måste erkänna att det känns svårare att tänka som så. Kanske för att KW då förvandlas endast till ett redskap i en galen människas ”forskning” - ungefär som en mus som efter testet kastas i soporna.
Sen hoppas jag att alla hans ”likasinnade konstnärskompisar” som har spelat med och haft dessa smärtföreställningar får sig en rejäl tankeställare. Samt alla andra åskådare.
För de flesta (hoppas jag) är det en lek. Men att det i samma lokal med dem har funnits – och kanske även idag finns – människor som skulle vilja stycka och ”smärtexperimentera” med levande människor..
. Säkert blir vi besparade de allra värsta detaljerna. För KW:s familjs skull hoppas jag att även de blir det. I vilket fall som helst så måste hon ha lidit något fruktansvärt och den dödsångest och fysiska smärta hon måste ha känt är näst intill omöjlig att ta in.