Varför är narkotika skadligare och dödligare i Sverige än i andra europeiska länder?
I Sverige och Norge är det mindre bruk och lägre förekomst av narkotika än på kontinenten. Det beror antagligen på det geografiska läget i norra Europa, längre bort från narkotikaproducerande områden. Sedan spelar förstås annat in såsom folkmängd, kultur, historia, tradition, ekonomi, arbetslöshet, politik etc. Ändå är narkotikadödligheten, enligt EMCDDA:s statistik, högst i Sverige och tredje högst i Norge.
Både Sverige och Norge bedriver narkotikapolitik som är unik i Europa. Politiken grundas på ideologi om ett narkotikafritt samhälle. När det samhället eftersträvas råder nolltolerans mot droger. Det leder bl.a. till att sjuka missbrukare är kriminaliserade genom bruket och att skademinimerande åtgärder motarbetas. Sverige är det västeuropeiska land som har minst antal missbrukare i substitutionsbehandling och minst antal sprututbyten. Norge har däremot kommit till insikten att restriktiv narkotikapolitik med få inslag av skademinimering har motsatt effekt. Där tillämpas idag skademinimerande åtgärder i större utsträckning. Politiken kommer eventuellt förändras och inriktas på skademinimering där Portugal nämnts som förebild. Då Norge varit en av Sveriges få allierade att bedriva ideologisk narkotikapolitik blir Sverige ensamma i Europa om att fortsätta eftersträva det utopiska narkotikafria samhället.
Narkotikadödligheten i Sverige är högst EU. Den är fem ggr högre än genomsnittet. Fastän polisbrist och lägre narkotikaförekomst, anmäls fler narkotikabrott än i något annat europeiskt land. Enligt senaste statistik från EMCDDA anmäldes 94035 narkotikabrott. Antal anmälda narkotikabrott/miljon invånare är 15284. För Norge är motsvarande siffra 14164. Narkotikadödligheten i Sverige är 107,4 dödsfall/miljon invånare och i Norge 78,2.
Då den nerslående statistiken från Sverige och Norge jämförs med andra västeuropeiska länder skönjas ett samband mellan narkotikadödlighet och anmälda narkotikabrott. I t.ex. Tyskland och Nederländerna är narkotikadödligheten 22,9 respektive 17,8. Antal anmälda narkotikabrott/miljon invånare i Tyskland är 5470 och i Nederländerna 1853. Narkotikadödligheten i Sverige är sex ggr högre än i Nederländerna och det anmäls åtta ggr fler narkotikabrott. Jämförs Sveriges statistik med Portugal blir sambandet ännu mer tydligt. Sveriges narkotikapolitik är restriktiv och inriktad på kriminalisering. Nederländerna, Tyskland och Portugal samt andra västeuropeiska länder bedriver däremot narkotikapolitik som är inriktad på skademinimering.
Den svenska restriktiva narkotikapolitiken har motsatt verkan då det leder till ökad brottslighet, sjuklighet och dödlighet. Narkotikamissbruk är ofta symptom på bakomliggande sjukdom såsom psykisk ohälsa. Om missbrukare behandlas av sjukvården istället för att vara en uppgift för polis, förebyggs problem som orsakas av narkotikamissbruk. Så länge missbrukare förblir kriminaliserade går de under radar och många av dem fortsätter på den kriminella vägen. Brottsligheten minskar när missbrukare inte är kriminaliserade genom bruket och erbjuds t.ex. substitutionsbehandling som minskar behovet av illegal narkotika. Dessvärre är skademinimerande åtgärder inte förenliga med målet om ett narkotikafritt samhälle som fastställdes av Riksdagen 1978. Det narkotikafria samhället är ouppnåeligt. Skattemedel plöjs ner i en nolltoleranspolitik politik som är kontraproduktiv, ökar lidande och är enormt resurs- och kostnadskrävande.
Årligen anmäls ca 90000 ringa narkotikabrott i Sverige. Så stor del som 90% av alla anmälda narkotikabrott är ringa, dvs. bruk eller innehav för eget bruk, förseelser som brukare och missbrukare gör sig skyldiga till. Mindre än 10% av alla narkotikabrott är av normalgraden eller grova, t.ex. större innehav, försäljning och tillverkning. Inte i något annat europeiskt land anmäls fler ringa narkotikabrott än i Sverige. Det fokuseras alltför mycket på att jaga brukare och för lite på överlåtelse.
Beakta att t.ex. heroinmissbrukare som grips för innehav ofta döms för narkotikabrott av normalgraden istället för ringa då gränsen går vid 0,16 gram heroin. Med beaktande på dygnsdos döms alltså heroinmissbrukare, om de grips för innehav, oftast för narkotikabrott av normalgraden, fastän det är innehav för eget bruk. Samma gäller för kokain men gränsen för ringa narkotikabrott är då något högre. Ringa narkotikabrott är bruk eller innehav för eget bruk. I de här fallen straffas missbrukare hårdare än vad som är avsikten. Praxis bör ändras så att innehav för eget bruk alltid är ringa narkotikabrott.
Som exempel dömdes Mikael Persbrandt 2014 för narkotikabrott av normalgraden fastän det var innehav för eget bruk. Han borde således dömts för ringa narkotikabrott. I t.ex. Belgien hade han dömts för ringa narkotikabrott. Antagligen skulle han aldrig gripits i Belgien eller i något annat västeuropeiskt land, då resurser inte läggs på att döma brukare retroaktivt för innehav när beslag saknas. I Portugal hade han inte dömts alls då innehav är avkriminaliserat. Då beslag inte fanns borde han faktiskt inte blivit dömd. Det var retroaktiva innehav som fastställdes genom telefontrafik. Det misstänktes att han köpt kokain men om han blivit lurad och köpt mjöl istället kunde han ändå dömts till fem månaders fängelse. Det är svårt att förstå sådan bevisning är tillräcklig för att döma brukare retroaktivt. Rättssäkerheten i Sverige är inte hög i narkotikabrottmål. Narkotikabrott är artbrott som tas på största allvar men paradoxalt är beviskraven låga. När det narkotikafria samhället eftersträvas får ändamålen helga medlen. När misstänkta narkotikabrott utreds råder inte resursbrist inom polis och rättsväsende. Beakta att det i Sverige anmäls flest narkotikabrott i hela Europa.
https://www.expressen.se/noje/hemlig...de-persbrandt/
Sedan bruket kriminaliserades 1988 har hundratusentals brukare och missbrukare lagförts för ett brott som tydligt saknar brottsoffer, om inte missbrukaren anses vara offret. Narkotikabruk är inte kriminaliserat i flertalet europeiska länder. Till följd av kriminaliseringen döljs narkotikabruk vilket resulterar i att missbrukare fångas upp alltför sent av samhället. När de grips av polis är missbruket ofta långt framskridet, deras hälsa är därefter och kriminaliteten är långt gången. Missbrukare ställer till med problem och elände som samhället betalar. Det här kan förebyggas och leda till lägre kostnader för samhället och lägre narkotikadödlighet om missbrukare är en uppgift för sjukvården istället för polisen.
Med provtagningar och straff följer misstänksamhet och förakt mot polis. Om bruket inte är kriminaliserat underlättas kontakt och dialog mellan missbrukare, kriminella och polis vilket är av stor vikt för polisens brottsförebyggande arbete. Polis ska inte jaga missbrukare och rättsväsende ska inte straffa dem. Istället ska deras fokus vara på att bekämpa narkotikaförsäljning. Missbrukare, unga som gamla, är en uppgift för sjukvården. Det tåls att upprepas att narkotikamissbruk ofta är symptom på bakomliggande sjukdom, t.ex. psykisk ohälsa. För att minska narkotikaproblemen ska missbrukare kunna vända sig till vårdcentral, psykiatrisk öppenvård, sprututbyte, övervakade konsumtionsrum etc. utan att vara kriminaliserade och stigmatiserade.
Narkotikapolitik ska inte grundas på ideologi och påverkas av känslor och rädslor. Kriminaliserande narkotikapolitik minskar inte narkotikaproblemen. För att minska narkotikaproblemen måste politiken bygga på kunskap, vetenskap och beprövade erfarenheter. Svenska politiker kan studera valfritt västeuropeiskt land för att få den insikten.
Idag finns kunskaper och erfarenheter om narkotikamissbruk och missbruksvård som inte fanns 1961 då första narkotikakonventionen skrevs. Om narkotikakonventionen skrivits idag hade den inriktats på skademinimering och inte kriminalisering. Efter att narkotikakonventionen skrivits och därefter ratificerats av flertalet länder har narkotikaproblemen i världen förvärrats. Däremot minskar narkotikaproblemen eller är under kontroll i Västeuropa vilket beror på att skademinimerande åtgärder tillämpas i stor utsträckning. Sverige har mycket att lära av västeuropeiska länder som bedriver skademinimerande narkotikapolitik.
Tids nog kommer skademinimering vara självklart inom narkotikapolitiken. Med skademinimering kommer situationen på sikt bli en annan. Problem som idag finns med narkotika minskar förhoppningsvis till och med nästa generation. Framöver när den skademinimerande narkotikapolitiken är rådande kommer det vara uppenbart att den kriminaliserande narkotikapolitiken förvärrade narkotikaproblemen.
Förbudsförespråkande politiker som står bakom restriktiv politik, vilken leder till mer lidande, får fundera på sin skuld när nolltoleranspolitiken döms ut. Få kan antas vilja bli ihågkomna för att eftersträvat och bedrivit politik som bidragit till att öka brottslighet, sjuklighet och dödlighet samt ödslat resurser då bruk av narkotika är faktum i ett samhälle som aldrig blir narkotikafritt.
