Hoppa av högskolan pga av social fobi?

Jag har väl mer eller mindre social fobi, och jag lyckades ta mig igenom en nollning och börjar snart mitt 5:e år på en utbildning.

Jag tycker du ska fortsätta. Även om det känns svårt är högskolan nog en mer förlåtande miljö att utmana dina rädslor i. Du har mer kontroll, vilket kan vara både gott och ont. Men jag har under mina år på högskolan fått möjligheter att utmana en del av mina rädslor på sätt som jag annars kanske inte hade fått. Samtidigt finns det många saker jag undvikit, och ibland tänker jag att det kanske hade varit bättre att jobbat ett tag efter gymnasiet och på så vis "chockats" in i en mer påtvingad social miljö.

Ärligt talat tror jag inte riktigt jag förstod vad jag faktiskt led av när jag började min utbildning, vilket jag är tacksam för. Om jag var mer medveten om det är jag inte säker på att jag hade försökt lika mycket.

Fråga dig själv detta: om du inte ska fortsätta nu, när ska det då ske? Ska du skita i högskolan helt o hållet? Ska du jobba istället? Tycker du det är lättare att jobba än att plugga med social fobi?
Det enklaste sättet att pusha dig igenom något är att inbilla dig själv att du inte har något alternativ.

Och inte för att göra dig nedslagen eller så, men vill också säga att även om du tar dig igenom en mottagning och några år på högskolan, så försvinner inte nödvändigtvis dina problem. Men du kommer att vänja dig i någon mån och känna dig trygg med fler människor, och kanske också få en vän. Men din sociala ängslighet kommer förmodligen inte att försvinna helt.

Jo, tack för tipsen har bestämt mig för att gå kvar nu i början alla fall sen får jag ser om jag kommer försätta eller inte. Jag har ju haft några kortvariga samt ett mer långvarit jobb tidigare och kan ju säga att det beror ju rätt stort på de arbetsplatserna.

Vissa går det lättare med, men andra känns det för jävliga på. Så kan nog hålla med om att det är lite jobbigare överlag på jobb än högskolan vad jag fått intryck av hittils. Däremot så måste jag ändå jobba för eller senare vare sig jag utbildar mig eller inte.

Att min fobi skulle helt försvinna har jag redan insett för flera år sen inte kommer hända. Däremot skulle det vara skönt om den skulle kunna minska betydligt eller vara mer lätthanterlig och att man kunde socialisera med människor som en vanlig människa. Är ju rädd att jag aldrig riktigt kommer kunna bli den där människan som alla tycker är trevlig och så.

Istället känns ju det bara som att folk kommer uppfatta en som stel, dryg, jobbig, osäker eller konstig vilket känns ju knappast något vidare. Egentligen bör jag ju skita i vad andra tycker. Men det är ju lättare sagt en gjort.

Har ju varit just skolan som jag alltid tyckt varit jobbig sen högstadiet vilket gör att jag automatiskt redan från början har en negativ inställning till den. Nu tycker jag ju såklart att folk känns mkt mognare och trevligare än då samt gymnasiet. Men jobbigt känns det ju fortfarande. Har ganska lätt att prata med en eller två personer men så fort det blir en större grupp blir det att man fryser till lite och blir en i bakgrunden.

Hur lyckades du få vänner samt att bli tryggare i gruppen med din fobi? Lyckades du redan bra från början eller blev det bättre med tiden?

Det är som sagt okej att skippa nollningen, eller "hoppa av" den. Hellre hoppa av nollningen än att hoppa av utbildningen.

Om du menar att du tar 10 mg Inderal per dag så är det en för låg dos tycker jag. 30-40 mg brukar vara en lämplig dos, för vissa räcker 20 mg.
Jag skulle inte ta mer än 40 mg vid samma tillfälle och inte mer än 60-80 mg per dygn om jag vore du. Högre doser än så ger inte bättre effekt men oftast mer biverkningar.
Ta helst Inderal vid behov, ca 2 timmar innan det behövs så att medicinen hinner få full effekt.

Vad gäller Sobril-knaprandet utan recept så är det ju inte optimalt att du tar det utan en läkare bakom dig, dessutom olagligt rent formellt, men om du nu gör det så är dosen som du anger ganska vettig. Det bästa vore ju att prata med en läkare och kanske få det på recept. Du kan ju prova att lägga korten på bordet och säga att du har provat det och att det fungerat (om det nu har fungerat).

Om du tar Inderal och Sobril samtidigt så behöver du nog inte ta lika mycket Sobril, kanske 40 mg Inderal och 10-15 mg Sobril inför en väldigt jobbig situation kan vara en fungerande kombination.

En variant du kan köra är Inderal som basbehandling, kanske 20-40 mg på morgonen när du vaknar. Sobrilen kan du använda kvällen innan stressande moment ifall du har svårt att sova. Då sover du bättre och är någorlunda utvilad på morgonen. Du har lite Sobril kvar i kroppen på morgonen men inte så mycket att hjärnan fungerar dåligt. Sen kan du, om det är någonting riktigt stressigt, ta lite mer Sobril på dagen inför det som du ska göra, även detta förslagsvis ca 2 h innan.

Och slutligen, håll nere konsumtionen av kaffe och annat som innehåller koffein.

Ja, det är bra att du har jobbat, det gjorde jag knappt något innan jag började plugga. Började plugga direkt efter gymnasiet.

Ja, jag kan ju definitivt förstå det där med större grupper. För mig funkar det nog okej om det liksom är klasskamrater. Sen har jag nog inte blivit så jättemycket mer social under åren, men jag har nog lärt mig att bara stå ut med situationerna. Jag har nog bara fått 1 vän under min studietid, iaf om man tänker på folk som jag hänger med ofta på fritiden. Vi passade väl bra ihop antar jag, känns nästan mest som det var tur.

Sorry, blev inga särskilt bra tips här annat än att utsätta sig för det och försöka stå ut...vilket jag själv såklart har problem med från o till. Men grejen är väl att högskolemiljön som sagt både är lite mer uppmuntrande och förlåtande. Dels så tvingas man lite naturligt in i en mängd olika situationer (på ett jobb är det ju nästan samma varje dag) men dels så kan man själv ta pauser osv.

Ta penna och papper och skriv upp fördelar/nackdelar med att gå kvar på utbildningen och samma med att hoppa av utbildningen så välj det alternativ som får mest fördelar.

Gå kvar på utbildningen, du är där för att utbilda dig i första hand.
Själv har jag inte social fobi, jag hälsar på och pratar med alla och ställer ofta frågor på föreläsningarna, men jag känner inget behov av att vara djupare social med den övervägande majoriteten av mina kursare eller andra programstudenter.

På nollningen dricker jag ytterst måttligt eller inget alls när jag är med och kan snacka ändå och sjunger högt i de patetiska spexsångarna, då jag lärt mig att inte ta åt mig av vad andra tycker om de tycker negativt. De som tror att de är sociala bara för att de per automatik börjar ragga på varenda brud efter 10 bärs eller tror att de är kompisar för att de gapar botten upp och känner på sin studiekamrats ölburk när de spelar ölspel är inte sociala rent mentalt.

Jag var blygare förr, framförallt när jag kom till gymnasiet och det var i den större grannstaden. Sen har jag lärt mig att jag är som jag är, jag är unik och vill folk döma mig får de göra det, varför skulle jag bry mig. När du har kommit till insikten att du skiter i vad andra tycker om dig så släpper blygheten. Ställ en dum eller töntig fråga till någon om du är intresserad av ett svar, om någon skulle döma dig är det fel på dem.

Visst är det kul om man hittar folk att prata med, initialt kan de flesta människor framstå som intressanta men efter ett tag tröttnar man på de flesta och sitter för sig själv ändå. När jag har jobbat exempelvis har jag alltid varit med på rasterna i början och hållit låda, sen har jag jobbat på rasten och tagit en egen rast i ensamhet då jag inte orkar vara social. Bilden i vår facebookinspirerade värld är att ju mer social man är ju lyckligare är man. Det underlättar att ha social kompetens men det sociala behovet är överskattat, det är i ensamhet jag utvecklas eller bland väl utvalda människor, inte bland den stora massan som gillar meningslösa bilder på instagram, diskuterar bearnaisesås eller som har att följa Premier League eller kolla Netflix som huvudmål i livet. Och framförallt inte de före detta nykteristnördarna (inget fel med att vara det) som helt plötsligt tycker det är skittufft att dricka öööööl och älska öööööl bara för att de blir studenter, och som vågar vara sociala när de drar på sig overall, sjunger om snoppar och känner att de verkligen är en i gemenskapen. Det är de osociala ensamvargarna som sitter för sig själva i ett hörn på föreläsningarna som är intressanta att föra ett samtal med på rasten, inte the wild and crazy skäggiga studentmähät som hyllar gårdagens öl på sittningen.

Om du vågar vara likadan i verkligheten och står bakom Dina ord så skall du ha ett stort beröm.
Inte många med stort självförtroende som vågar använda det på rätt sak. Om jag tolkar din person rätt från texten.

Ja det kommer säkert bli bättre med din sociala fobi om du undviker såna situationer

Man behöver inte vara så social för att gå på högskola det är ok att vara lite underlig och inte prata så mycket med andra.

Du kommer få extrema problem i livet om du inte tar tag i det här nu, och då menar jag inte pga att du saknar högskoleutbildning.

Nu är sista chansen du har att träna på sånt utan att det blir allvarliga konsekvenser av att du är osocial om du inte hade tänkt jobba med nåt riktigt osocialt

Tack jo jag vet att det låter otroligt i landet lagom, men min egen förändring kom inte över en natt. En nackdel med att inte vara flockdjur längre är att man blir ostimulerad av det mesta oväsentliga, och på gott och ont sållas falska vänner bort. De vännerna jag trivs bäst med tänker som jag fast vi kanske lever olikt i övrigt, vi kan ryta åt varandra men vi är ärliga och accepterar varandras olikheter. Jag lever ut betydligt mer nu jämfört med när jag var rädd att sticka ut.