Diskussioner om The Sopranos

Den näsan är som en naturlig takhimmel.

Analys av innebörden av casinospel i Sopranos

Löpande genom seriens gång finns referenser till spelet Roulette och andra spel som förekommer på casinon. För att ta två tydliga exempel. I avsnitt 8, s. 4, så flyttar Nucci Gaultieri (Paulies mamma) in på Green Grove och en kväll anordnar boendet en casinoafton för de äldre. Nucci spelar kort och i bakgrunden snurrar någon ett hjul och utropar flertalet gånger: ''Round and round she goes, where she stops nobody knows [Place a bet, be a winner].'' Nucci chansar i kortspelet trots den uppenbara risken att förlora, vilket hon gör. ''For the love of god, Nucci'', säger en av de andra kvinnorna, ''How could you hit on 18?'' Slumpen är ett återkommande tema i The Sopranos. Tidigt i serien pratar Tony med Dr. Melfi om hur han ibland har funderat på hur hans liv hade sett ut om han inte - via sin far - hade hamnat i kriminalitetens värld och säger även någonting i stil med ''How come I'm not making pots in Peru?'' (Parafras) och att han lika gärna, under andra omständigheter (valda av slumpen), kunde ha sålt utemöbler i San Diego.

När Tony blir skjuten av Junior i början av säsong 6, så får man ingående följa hans komadrömmar, där hans identitet förväxlas med Kevin Finnerty, en vanlig alldaglig person, som Tony kunde ha varit om utfallet av det slumpmässiga spelet - livets spel - hade varit annorlunda. Efter Christophers död tar Tony peyote tillsammans med en gammal flickvän till Christopher och besöker sedan ett casino, där han tycker sig komma insikt till någonting under ett roulettespel: https://www.youtube.com/watch?v=4zFM00-rOMo. ''He's dead'', säger han och faller sedan ihop på golvet i ett skrattanfall. I nästa sekvens sitter de två och blickar ut över ett ökenlandskap. Det första gryningsljuset dyker upp bakom molnen, blinkar till, Tony reser sig och ropar: ''I get it!'' Han sträcker ut armarna och gråter sedan av lycka.

Det finns massvis med kopplingar i serien (som är för omfattande för att rada upp i det här inlägget) till ett visst budskap, som jag tror att Tony kom till insikt om. Det kan sammanfattas ungefär på följande sätt: Livet är som en croupier. Kortleken (genetik, uppväxt, omständigheter som man inte kan styra) blandas till synes slumpmässigt, men du väljer själv hur du vill lägga de kort som du har tilldelats. Liksom i det tidigare exemplet är Nucci Gaultieri inte medveten om hur spelet bör spelas, hon satsar för högt och förlorar. Det här avspeglar sig också i att hon blir utfryst på Green Grove, eftersom hon inte passar in och kan bete sig enligt gällande normer (detsamma gäller förövrigt för Paulie, man får ju i samma avsnitt möta en av hans barndomsvänner, som ''lyckades'' på ett konventionellt icke-brottsligt sätt i världen - detsamma gäller för Tony och de andra i gänget, eftersom de heller inte passar in i normen för hur en normal människa skall vara).

Det, som Tony gör i terapin med Dr. Melfi, är att han förfinar sina kunskaper i att lägga de kort som ''croupiern'' har tilldelat honom rätt.

Det finns en underliggande frustration i mig när det gäller Tony - hans ovilja att verkligen förändras trots att han ofta pratar om vad som kunde ha varit (med andra förutsättningar på flera plan). Då och då får jag en genuin känsla av att "nu händer det" (trots att jag vet vad som kommer att hända).

Jag kan inte avgöra om Tonys stillasittande(=ingen egentlig utveckling) personlighet och karaktär är bra eller dåligt. Ibland tänker jag: Genialt. För att senare känna den där frustrationen.

Sopranos ger oss tittare egentligen ingenting nytt eller ett unikt koncept. Ändå är det så jävla briljant att jag går och stör mig på JG:s död ur en Tony Soprano-synvinkel.
Jag vill inte ens börja se en annan maffiaserie, jag kommer ändå jämföra allt med Sopranos.

Faktiskt, en otroligt deprimerande tv-serie, med oändliga referenser till och prat om döden.

En sak som de gott kunde ha skippat var Juniors demens, det blev för mycket för mig. Junior var en intressant karaktär som hade en hatkärleks-relation med Tony, som sade mycket om båda två. Den relationen kunde fått vara intakt till slutet med en Junior vid sina sinnes fulla bruk.

Jag tror att David Chase ville göra en poäng av Juniors situation. Det talas i serien om att för många blir fängelse eller döden slutet på maffialivet. Junior visar hur det kan gå, han tynar långsamt bort utan egna barn och utan pengar på ett ålderdomshem. Oerhört sorgligt.

Ja, det är nog en av de mest sorgliga scenerna i TV- och filmhistoria, någonsin. Det enda fragment av den gamle Junior som finns kvar visas när Tony säger "this thing of ours" och Jun' tycks vakna till liv och frågar om han var "involverad i det". Helt ensam, utan att ha lämnat något egentligt avtryck i världen - det enda som finns kvar är mörker, tomhet ... ingen familj, inga vänner, inga pengar, inget hem ... bara ett tomt membran som liknar det som en gång var Corrado Jr. Soprano.

Scenen: https://www.youtube.com/watch?v=1o34mnI2Az4

Ja, Sopranos är en sorglig TV-serie. Mot slutet känns det mörkare än någonsin.
Jag tycker att det mot slutet stundtals blev lite för mycket fokus på Uncle Juniors tillvaro på mentalsjukhusinrättningen. Men det är också intressant att se hur han även i en miljö, där han är omgiven av svårt psykiskt sjuka/störda människor, till en början försöker bibehålla sin gamla identitet; han anordnar bland annat ett kortspel med de intagna och gör deals med en svart mentalskötare. I en tidigare säsong, nr 4 tror jag, försöker Junior fejka demens för att slippa undan rättsliga påföljder och när Tony eller Bobby Baccalieri skämtsamt föreslår att han skall torka sig i röven med frågeformuläret (som syftar till att utreda om hans demens är verkligen eller ej), så påpekar Jr hur förnedrande det hela är, att han (parafras) ''har levt hela mitt liv med värdighet.'' Mot slutet så drabbas han faktiskt av demens och med honom - den sista av den äldre generationen -, så tynar minnet av cosa nostrans ''glory days'' i New Jersey bort. Uncle Jr dör utan värdighet, utan minnen, ensam.

Tycker dom kunde kortat ner bitarna med Junior på mentalsjukan. Det händer egentligen inte särskilt mycket. Asiaten blir väl sur när Junior tar sina piller men inte mer än så. Det utvecklas inte särskilt mycket. Lite då och då hade väl varit okej att visa men det tog alldeles för mycket plats. Men jag måste säga att Tony´s och Juiors sista scen ihop är jävligt gripande.

Junior känner inte ens igen Tony. Och när Tony lämnar ser han ut att vara på väg att börja gråta.

Jag tycker att de kunde ha uteslutit asiaten som karaktär helt och hållet. Tycker inte att han var särskilt intressant eller tillförde särskilt mycket. Junior och han umgås, till slut flippar han ur på Junior och misshandlar honom. Tanken med handlingsutvecklngen i s. 6 är ju att Corrado ''Junior'' Soprano ska uteslutas ur familjegemenskapen efter att han sköt sin brorsson Tony. Därmed tycker jag att hans karaktär kunde ha givits ett minimum av utrymme i sista säsongen och varit begränsad till hans ankomst till mentalvårdsinrättningen, besöken av bland andra Bobby Baccala och Janice och den sista scenen, som du nämner, där Tony har ett sista förvirrat och sorgligt samtal med sin farbror. Möjligtvis kunde vi som tittare ha fått någon kortare uppdatering däremellan om Uncle Juniors tillvaro på inrättningen och hur han försöker anpassa sig där, men inte mer än så.

Tony har alltid varit svag för djur och barn. När han såg den trasiga barnstolen, och tänkte att Chris dotter kunde suttit i bilen med honom när han var hög, så var det droppen för Tony.

Jag håller på att kolla igenom s. 5 igen. Den här scenen är underbar. Georgie slänger ur sig en oskyldig kommentar: ''That's why you gotta live for today'', Tony flippar ur på honom en gång för mycket och Georgie får slutligen nog och säger upp sig från Bada Bing. Efter att ha agerat slagpåse åt Tony i fem säsonger.

Jag vill tycka synd om Georgie, det vill jag verkligen, men han är så urbota korkad att det går inte.