Diskussioner om The Sopranos

Ja, jag tycker faktiskt att det var ett genialiskt sätt att avsluta serien på. Ett annat alternativ, som David Chase avvisade i en intervju, hade varit att avsluta den på ett konkret sätt: Med en bild av Tony Soprano liggande över restaurangbordet i en pöl av sitt egna blod. ''Osmakligt'', vill jag minnas att Chases åsikt var. Jag tror på följande tolkning:

Tony går in på restaurangen för att möta sin familj. Med alla våldsamma händelser under den senaste tiden i åtanke, så är han medveten om att faran lurar runt varje hörn. Han kan inte känna sig avslappnad med att gå in i en sluten lokal. Här är scenen: https://www.youtube.com/watch?v=rnT7nYbCSvM. Notera Tonys oroade ansiktsuttryck när han blickar ut över lokalen (0:10). Ögonblicket dessförinnan var bordet tomt. Efter bilden på Tonys vaksamma, oroade ansiktsuttryck (vid 0:12), så ''ser'' han sig själv sitta ensam vid bordet. Här slutar serien egentligen. Allting övergår i Tonys fantasi. Gudfadern-referenser förekommer förtlöpande i serien från första till sista säsongen och spekulationer kring mannen i ''Members only''-jackan är ytterligare en referens till filmen, som existerar i Tonys huvud; troligtvis gör han omedvetet en fantasireferens till scenen i Gudfadern, där Michael Corleone skjuter Sollozzo och McCluskey. Bara en sådan alldaglig sak som att sätta sig ner på en restaurang för att äta en måltid med sin familj kan innebära slutet ''för en människa med ett så våldsamt liv.'' Den sista Gudfadernreferensen kommer när A.J. gör ett halvhjärtat försök att hämnas Tony genom att döda Uncle Junior. När A.J. hänvisar till nämnda scen i Gudfadernfilmen, så säger Tony: ''Jesus christ, A.J. You make me wanna cry. It's a movie.'' Sekunderna innan så påpekar A.J. att just den scenen i Gudfadern är Tonys absoluta favoritscen i en film - alltså är det sannolikt att han hade den i åtanke när han steg in på restaurangen. Mannen i ''Members only''-jackan är blott ett minne av Eugene Pontecorvo och en omedveten fantasiassociation till hur han sköt den där snubben på hamburgerrestaurangen och Tonys insikt om hur detta mycket väl skulle kunna drabba honom själv. Faktum är att den här associationen flyter samman med den till Gudfadernscenen.

Jag är säker på att den här förklaringen redan har lagts fram, men det är i alla fall den som jag personligen tror på.

En annan sak som bekräftar den här teorin är följande: Hur många restauranger i New Jersey/New York hade jukeboxar 2007? Tony väljer ''Don't stop believin' '' (Journey, 1981), en låt som har ett positivt budskap. Karaktären Tony Soprano är född 1959 och var alltså 22 år gammal när låten ursprungligen släpptes. Tonys första mord var Willie Overall 1982. Alltså drömmer Tony sig tillbaka till sin ungdom, en sorts oskuldsfull tid innan han initierades till våldets värld (se ovan citerade inlägg) genom sitt första mord.

Sopranos som helhet, men framförallt skådespeleriet i denna serie är utan tvekan det bästa jag sett.

I denna scen är Christopher sjukt skrämmande och vilket jobb av Imperioli. Michael Imperioli har under hela Sopranos varit briljant, och han spelar en berusad/hög person galant.

I princip alla skådespelare är förvånansvärt väl valda för sina respektive roller. Jag kan inte komma att tänka på en enda skådespelare i Sopranos, som inte passade perfekt för sin roll. Intressant är också att de flesta skådespelarna, åtminstone under den första och andra säsongen var relativt eller helt okända sådana.

Nu finns möjligheten att ni andra uppfattar det som att jag skräpar ner tråden med ännu en av mina funderingar/analyser av TV-serien, men nu när jag återigen håller på att se om serien och snabbt betar av avsnitten i tredje säsongen, så kommer jag att tänka på en intressant koppling mellan Proshai, Livushka, där Tonys mamma, Livia, dör och ett senare avsnitt i säsongen, Pine Barrens. I det förstnämnda avsnittet sitter A.J., efter att alla är informerade om Livias död, på sitt rum en kväll och försöker analysera en dikt av Robert Frost, Stopping by woods on a snowy evening, när Meadow kommer in i rummet. Här är scenen. Dialogen:

A.J. ''You read this?''
Meadow. ''Sure.''
A.J. ''What does it mean? [...]''
Meadow. ''What does it mean?''
A.J. (Citerar) ''The woods are lovely, dark and deep, but I have promises to keep and miles to go before I sleep?''
Meadow. ''Okay, look. Where is he?''
A.J. ''He's in a field, on a horse.''
Meadow. ''He's not on a horse. The horse has bells. [...] What kind of horse has bells? [...] A horse that's pulling a sleigh. [...] What's covering the field?''
A.J. ''Snow?''
Meadow. ''Yay, and what does snow symbolize? [...] Cold. Endless white. Endless nothing. [...] Death! [...] He's talking about his own death. Which is yet to come, but will come.''

När Meadow har lämnat A.J.s rum, så sitter han och läser i boken en stund innan han vänder sig om, som om han kunde ana en sorts osynlig närvaro utanför sitt rum. Han går fram till dörröppningen, tittar ut i den mörka korridoren och frågar: ''Grandma?'' Modersfiguren har alltså dött, men hennes närvaro finns kvar och det finns tydliga paralleller mellan hennes sätt att resonera kring livet och döden (pessimism) och Meadows tolkning av dikten. I s. 2, avsnitt 7 besöker A.J. sin farmor på sjukhuset och frågar vad meningen med att existera här på jorden är och hon kommer med en av sina vanliga utläggningar om hur alla gör en besviken och att man i slutändan dör i sina egna armar. A.J: ''You mean... alone?'' Livia: ''It's all a big nothing!'' Notera parallellen till Meadows tolkning av dikten: ''Endless white. Endless nothing''=''Death.'' I Pine Barrens-avsnittet är det i en sådan miljö som beskrivs i dikten, som Paulie och Christopher går vilse, irrar runt i kylan och mörkret med risk för sina egna liv. Landskapet blir både en direkt koppling till dikten och dess metaforiska betydelse (enligt Meadows tolkning med den tillhörande kopplingen till Olivia Sopranos livssyn och hennes försvinnande) och det är ut i det här landskapet som Tony beger sig när han lämnar Gloria Trillo för att leta efter Paulie och Christopher. Vilket triggar den första stora konflikten dem emellan och gör att Dr. Melfi försöker påvisa vissa beteendemönster hos Gloria vid terapisamtalet mellan Melfi och Tony, som skildras i avsnittets slutscen:

Tony: ''I'm tellin' you, something's fucked up here. Because one minute she's fine, next minute she's a fucking lunatic.'' [...]
Dr. Melfi: ''I think we should discuss what attracted you to Gloria in the first place. [...] And Irina before her. Depressive personality, unstable, impossible to please. Does that remind you of any other woman?''
Tony rycker på axlarna och skakar på huvudet.

Modern har återvänt. Vilket Tony inser senare.

Sopranos är den bästa tv-serien någonsin.

No offence nu men när det gäller "fanboys" brukar det låta såhär. Att man kan peka ut nånting som står sig riktigt dåligt men lik förbannat kommer någon in och försvarar det. Har Jackie ö.h.t nåt periferiseende ska han klart och tydligt kunna se Vito på det avståndet (och jo, även om det hade varit Paulie/Chris hade man reagerat på det.
Kolla scenen igen och pausa gärna när Vito trycker av. Ser det med handen på hjärtat inte dåligt ut?
Bara nån sekund innan fick vi se nån tveksam figur passera Jackie. Sen är det förvisso rätt att vi inte får se vad som händer efter att Vito dragit iväg.

Kort och gott: Jo det är dåligt utfört och med det sagt gillar jag Sopranos. Men inget är perfekt.

Jag håller med dig. Jag har rekommenderat tv-serien till flera personer, som har reagerat typ på följande sätt: ''Är inte det en maffiaserie? Jag är inte särskilt intresserad av det ämnet.'' Då försöker jag förklara att Sopranos är mycket mer än bara en renodlad maffiaserie.

Han är en överlag jäkligt kompetent skådespelare. Jag har även sett honom i några filmer strax efter sopranos var klar och han är väldigt bra. Jag var förberedd på att bli besviken då han känns lite typecastad som mafioso med italian bakgrund men skam fick jag. När jag nu ser honom dyka upp i något känner jag mig fylld av förtroende.

Han har för övrigt en av dom mest imponerande näsorna jag någonsin sett!

Verkligen! James Gandolfini var en briljant skådespelare, och det finns nog ingen som hade gjort Tony Soprano lika bra som honom. Men frågan är om inte Michael Imperiolis insats som Christopher är minst lika bra! Outstanding.

Grejen med Sopranos är att det nästan är omöjligt att plocka ut en eller två som spela sina roller galant. Alla var mästerliga. Vince Curatola (Johnny Sack) var också sjukt jävla bra. Han som spela Little Carmine var också grym (även om Little Carmines roll var ganska liten). Nä varenda jävel i serien var mästerliga. Italienska konstnärer