Säger ni "Ni" ?

Jag är född i början av 70-talet, inte 60-talet

Första gången jag hörde någon nia någon var nog i Göteborg på 90-talet. Sedan dess har jag hört det lite varstans. Det är vanligen någon mellan övre tonåren och 35 som niar. Personal på dyrare restauranger och kaféer eller i affärer för finkläder känns som typen som niar ofta.

Ajdå, förlåt...

Men vi kan väl säga att du framstår som en så pass vis man att du tycks vara 10 år äldre än du är. Skämt åsido, men jag hade för mig att jag läst något av dina tidigare inlägg där du nämnde att du var född under tidigt 60-tal.

Att jag inte kan låta bli att gå i polemik mot niandet är en yrkesskada från mina tyskastudier, som ju tvingar en att reflektera kring hur tilltalsnormer skiljer sig åt i svenskan och tyskan, där niande är artigt och duande mycket personligt, och vad dessa skillnader säger om samtiden. Du får ha överseende. Inte hade du klandrat en gammal flyttgubbe för hans ryggskott

Insikter från studierna, i kombination med erfarenheter från arbeten inom servicesektorn, har i alla fall gjort mig övertygad om att niandet är en klassmarkör för lågt kulturellt kapital, betydligt mindre talande än cigarettrökning och väggord men likväl en tydlig fingervisning. Nämnas bör att det inte ens inom servicesektorn (i Stockholm, för att vara mer specifik) är särskilt vanligt att nia folk.

Den evighetsdiskussionen håller jag mig utanför. Jag bara nöjer mig med att konstatera att det ständigt ältade "man niade bara neråt" år ganska lätt att motbevisa.

Det faller ju för övrigt också på sin egen orimlighet. Antag att två jämngamla länsrättsnotarier (om det nu fanns sådana) som aldrig träffats hade anledning att sitta och föra ett längre samtal i tjänsten. Ska de då tilltala varandra "länsrättsnotarien" och låta som två papegojor? Ska de säga "herrn/min herre" och låta som kypare? Ska de vända in och ut på sig och försöka konstruera varje mening i passiv?

Jag tror att "ni" fallit sig både praktiskt och naturligt inledningsvis och inte det minsta nedlåtande.
Tyskans Sie-ande uppfattades säkert som ett niande. Det är väl ingen som grubblar över pronominets egentliga betydelse? Det enda väsentliga är att det skiljer sig från "du".

När tyskan (där man använder "du" och "ni") tappade sitt inflytande över svenska språket, efter krigen, till förmån för engelskan (där man bara använder "ni") så kanske du befann dig i Tyskland och förfasades över att det fanns sådana som ibland använde ordet "ni". Samtidigt fortsatte engelsmännen ihärdigt att förneka alla tilltal utom just "ni". I vårt land verkar det gå upp och ner med niandet. Jag struntar i vad som händer, jag har inga problem med något av orden. Det är bara ord som Frank Zappa uttryckte det.

Visst, det är svårt -- kanske omöjligt -- att förutse hur utvecklingen kommer gå, men det är intressant att spekulera. Dessutom är det ju så att säga en utveckling man kan bidra till själv, genom hur man själv agerar.

Som sagt: de som niar kan självklart hävda att de gör detta av respekt, att de är i sin fulla rätt att göra det, och att det är "löjligt" att reta upp sig på detta. Men: förhärdar man i att nia folk och märker sedan att folk stöter sig på detta, ja, då tror jag det är mycket möjligt att man efter hand ändrar den vanan. Som du väl noterade är det rätt vanligt att ens sätt att tala förändras med stigande ålder.

Själv har jag självklart markerat mycket tydligt de få gånger jag blivit niad att detta inte är ett acceptabelt beteende. Det var nån ung bankanställd som gjorde det. Jag har svårt att tro hon kommer fortsätta med dessa dumheter när hon efter hand märker att vissa kunder alls inte uppskattar det.

Visst, vi som säger till kanske tillhör en minoritet. Men det är ändå klart att människor med bildning och klass inte använder "ni". Det är trots allt "regeln" i svenska, på samma sätt nästan som att man bör göra skillnad på "de" och "dem".

Dylikt språkligt motstånd utövar jag även vad gäller "hen", för övrigt. Har förvisso bara hänt en gång att jag hört det ordet, men jag är tydlig med att markera att jag inte vill höra det. Eller "mansplaining".

(Tror förresten jag sett "ni" i en del textning på TV, vilket jag inte riktigt vet vad man ska tänka om.)

Hur yttrade sig den?

Tror det varit i franska och tyska serier/filmer, där "vous" och "Sie" översatts med "ni". Vilket man väl kan förstå. Kanske tom ska ses som "rätt", så att säga. "Sind Sie krank?" -- "Är ni sjuk?". Typ.

Kan dock inte ta gift på det, då jag ser mycket lite på TV. Men jag är rätt säker.

Kanske tom i nån översättning från engelska, men det vore ju i så fall betydligt värre.

Jag tycker verkligen att det här inlägget är värt att lyfta. Det här är väldigt väsentligt i hela den här diskussionen.

Att säga ni till någon du är på samma nivå som eller som du är väldigt närstående till är mer oförskämt än att säga du till denna. Till okända, ytligt bekanta eller i yrkessyfte är ni bättre, i en familj bör man säga du, då det är ett mer personligt tilltal.

Ok, jag fick för mig att du skrev »Text-TV«.

Ja, det har jag å andra sidan heller aldrig påstått, se t ex (FB) Säger ni "Ni" ?

Länsrätterna infördes först 1971. Innan dess låg förvaltningsmål i första instans antingen på de allmänna domstolarna eller eller på Kammarrätten, så länsrättsnotarierna existerade tyvärr inte innan du-reformen genomfördes mer allmänt. Men tingsnotarier har funnits i de allmänna domstolarna i mer än hundra år, så vi kan ta dem i stället.

Det normala för unga akademiskt utbildade kollegor på likställd fot var nog faktiskt att lägga bort titlarna. Tingsnotarierna hade ju bedrivit juridikstudier ungefär samtidigt, och var alltså i stor utsträckning redan du och bror med varandra om de hade läst vid samma lärosäte - och under den tid vi pratar om här, studerade klart mer än hälften av Sveriges juridikstuderande i Uppsala. Det föll sig således naturligt att tillämpa samma tilltal också med notariekollegor från andra lärosäten - om inte annat, så som ett tecken på solidaritet olycksbröder emellan. (Notarier under en samvetslös häradshövding på en häradsrätt med högt målflöde kunde ha arbetstider som översteg sjuttio timmar i veckan.) Det normala tilltalet tingsnotarier emellan var alltså efternamn och du.

Ja, nu var kanske notarie inte det mest lyckade valet, men min poäng var att det går att tänka sig situationer där ett ständigt omtragglande av likvärdiga och redan välkända titlar skulle vara ineffektivt och omständligt samtidigt som ett "du" fortfarande skulle kännas lite för "hejsan svejsan".