Steven Avery (Making a Murderer) hade hela sin familj som alibi i det våldtäktsmål han dömdes för.
Polisen bortsåg från samtliga vittnen för att "de var för samstämmiga och för nära familjeband".
Han satt sen 18 år i fängelse innan DNA bevis friade honom.
Man ska inte förkasta alibin bara för att de kommer från närstående.
Nära kompisar till familjen, alibit stämmer ju inte då låtsasmamman tittat ut och ej sett pojkarna.
Fast styvmammans ord ska vi nog inte lita på, det har ju framkommit att hon sagt saker under press som hon idag inte står för, det gäller nog alibit också.
Nära kompisar till familjen, alibit stämmer ju inte då låtsasmamman tittat ut och ej sett pojkarna.
Du klänger dig fast som en blodigel som vägrar släppa taget. Varför skulle familjen efter 14 förhör fortfarande lämna samma version, medan Eva till slut inte visste vad hon hette.
Sedan blir det jobbigt för "Roffes vänner" när polisen nu helt kommer att bortse från alla förhör, eftersom dom är värdelösa som bevis. Så släpp taget
Du klänger dig fast som en blodigel som vägrar släppa taget. Varför skulle familjen efter 14 förhör fortfarande lämna samma version, medan Eva till slut inte visste vad hon hette.
Sedan blir det jobbigt för "Roffes vänner" när polisen nu helt kommer att bortse från alla förhör, eftersom dom är värdelösa som bevis. Så släpp taget
Varken du eller jag har läst de 14 förhören. Och skylla hela tiden man va under press ja jisses. Så alla förhör med de vuxna människor är värdelösa? De kan ju inte gått på "tunga narkotikaklassade läkemedel" hela tiden, eller?
Behöver inte vara föräldrarna, kan vara syskon också, "medlemmar av familjen" säger GW. Men jag håller med, rätt vagt alibi.
Om det nu är samma gm som 9 månader senare förgrep sig på en 3-åring, så var det i alla fall så att hans mamma gav honom alibi för tiden vid våldtäkten på 3-åringen - har jag hört.
(Dock hade 3-åringens mamma hittat honom tillsammans med 3-åringen den gången.)
Varken du eller jag har läst de 14 förhören. Och skylla hela tiden man va under press ja jisses. Så alla förhör med de vuxna människor är värdelösa? De kan ju inte gått på "tunga narkotikaklassade läkemedel" hela tiden, eller?
Alla förhör är värdelösa eftersom man använt den s k SÅC doktrinen, så man kommer att helt strunta i dom. Du, SÅC och Lambertz är ensamma kvar
Nära kompisar till familjen, alibit stämmer ju inte då låtsasmamman tittat ut och ej sett pojkarna.
Att plastmorsan inte sett bröderna precis hela tiden betyder inte att 10 åringen inte hade koll på dem som han ju vidhållit i 10+ förhör. Dom kan ju varit "runt knuten" eller tillfälligt skymda. I vilket fall så förefaller barnens alibi, måhända vara från en tioåring tiopotenser mer solitt jämfört med det "erkännande" man pressat fram efter timmar av förhör.
Att plastmorsan inte sett bröderna precis hela tiden betyder inte att 10 åringen inte hade koll på dem som han ju vidhållit i 10+ förhör. Dom kan ju varit "runt knuten" eller tillfälligt skymda. I vilket fall så förefaller barnens alibi, måhända vara från en tioåring tiopotenser mer solitt jämfört med det "erkännande" man pressat fram efter timmar av förhör.
Tioåringen ska ha cyklat lite med pojkarna men inte kommit längre än till gungparken, tioåringen visste att de var för unga för att vara vid vattnet, alla var med när de återvände hem enligt tioåringen. Kevin var dessutom rädd för vatten, så någon "fiskelek" låter konstigt. Ingen har sett pojkarna med Kevin under morddagen, det här var ju sista dagen innan sommarlovet var slut, mängder med barn i olika åldrar var ute och borde pekat ut pojkarna tycker man.
Vilken hjälte den här tioåringen är, som stod emot kräken Sandberg och Harrysson! Även mamman förtjänar en eloge.
Mamman, som beskriver sig själv som en hönsmamma, hade ständig uppsikt över barnen. Så också under timmarna familjen besökte de fem- och sjuåriga bröderna i Dottevik, eftermiddagen då Kevin dog.
Ingen i familjen vill i dag framträda med namn, men de står fast vid uppgifterna de gav i polisförhören 1998.
Familjens då tioårige son förhördes av polisen den 24 augusti 1998. Han berättade att han hela tiden lekt med sina småsystrar och de två bröderna. Pojken förhörs ytterligare en gång, då om observationer av äldre barn i området, innan polisen åter försöker få honom att säga att pojkarna var nere vid sjön, denna gång 14 oktober. 10-åringen ger hela tiden samma svar: bröderna var inte vid mordplatsen.
Totalt förhörs familjen över ett dussin gånger av polisen.
I förhören frågade polisen upprepade gånger om han någon gång skiljts från bröderna under tiden mellan den gemensamma middagen och att de båda familjerna åker och fiskar.
– Nej, svarar tioåringen, som också beskriver andra barn och skeenden med tydlighet och utan uppenbar tvekan.
Vart var ni när ni lekte? frågar förhörsledaren.
Tioåringen berättar:
De var vid sandlådan som syns från brödernas lägenhet. Han och bröderna cyklade fram och tillbaka, men hela tiden korta sträckor och aldrig bröderna ensamma.
Polisen frågar: När ni gick in, var ni allihopa då?
10-åringen: Mmm.
Polisen: Eller var det någon som inte var med?
10-åringen: Alla hängde med.
Polisen: Alla hängde med?
10-åringen: Ja.
Polisen framhärdar: När ni ska gå in i lägenheten, är (5-åringen) med då?
10-åringen: Ja, alla var med.
Polisen: Alla var med. Var (5-åringen) borta någonting på egen hand innan ni går in allihopa?
10-åringen: Nej.
Polisen: Han var med er hela tiden?
10-åringen: Ja, för mamma sa att jag skulle hålla reda på dem, (5-åringen) är lika gammal som (10-åringens lillasyster).
Polisen fortsätter:
Polisen: Ingenting som du har glömt i detta?
10-åringen: Nej, inte vad jag vet.
Polisen: Kan det ha varit någon liten utflykt som du inte kommer ihåg, som du inte kommer ihåg att berätta här?
10-åringen: Nej.
Polisen: Kan ingen av er ha gjort någon liten extra tripp?
10-åringen: Inte vad jag kommer ihåg. Vi cyklade bara till gungparken som längst.
Polisen: Till gungparken som längst?
10-åringen: Ja, och så runt där då och så åkte vi tillbaka.
De pratar om att 10-åringen inte varit nere vid vattnet, ”Jag får inte vara nere vid sjön utan flytväst eller något”. Han säger också att bröderna ”är alldeles för små för att gå ner där”.
Polisen frågar om han märkt någon ”konstigt” med sjuåringen. Men den tioårige pojken är tvärsäker i sina svar. Ingenting var konstigt, ingen var nere vid vattnet där Kevin sedan hittades.
Polisen konfronterar då 10-åringen med att sjuåringen själv sagt att han varit vid sjön.
10-åringen: Han kanske var det före, innan vi kom med våran familj.
Polisen: Nej, det är senare ser du. Det är den där tiden som ni var ute.
10-åringen: Ja, jag har inte varit nere vid sjön i alla fall.
Polisen: Det behöver ju inte vara så jättenära sjön som (7-åringen) har varit, men han har i alla fall varit så han har sett sjön.
10-åringen: Ja, jag har inte varit så jag har sett sjön, för jag tänkte aldrig på att kolla vid gungparken heller om jag såg sjön, för jag bara cyklade jag.
Förhöret slutar med att poliserna ber 10-åringen att höra av sig om han minns något mer.
__________________
Senast redigerad av echoesofglory 2017-05-23 kl. 16:21.