Citat:
Ursprungligen postat av
HerrGickhan
I de sista har du rätt. Det kan väldigt lätt bli så att en grupp utvecklar »sekteristiska« drag och då bejakar sig själv mer än ifrågasätter. Jag har tidigare skrivit vad jag tror hände och det första är naturligtvis att det låg tung sordin över hela historien. Till att börja med var det ju en juridisk undersökning.
Sedan är det naturligtvis inte så att RS med flera »planterar« bevis sett ur konspiratorisk synvinkel. De får givetvis en eller flera indikationer, i någon form, som skulle kunna peka i en viss riktning. Detta tillsammans med pressen att lösa fallet kan lätt dra iväg om det inte stoppas av det som en normal juridisk process innehåller, alltså en aktiv åklagare och en engagerad ledning.
Du har också rätt i att vissa människor inte orkar ta upp kampen med sådant som »verkar fel«. Det kan vara svaga människor och/eller människor som inte har en tillräcklig begåvning.
Citat:
Ursprungligen postat av
Magban
Hur skulle han agerat tidigare? Genom att dom du inbilla sig att han kan riva sönder "hela jävla systemet"?
Att något händer först nu är givetvis enbart på grund av det journalister genom reasearsch fått fram, en research föräldrarna knappast klarat att göra själva och som skulle kostat en förmögenhet att anlita advokater till. Gissar att man lätt i dylika fall hellre väljer att försöka glömma, det är liksom Davids kamp mot Goliat.
Efter att ha sett de två första avsnitten ur dokumentären är åtminstone jag hyfsat säker på brödernas oskuld. Uppenbart har 5-åringen ljugit eller snarare fantiserat ihop ett händelseförlopp som inte alls stämmer med verkligheten, det finns alibin och egentligen ingenting som stöder polisens tes om hur mordet gick till mer än hur man i förhör pressar och tillrättalägger småbarns historier.
Jag skulle även vilja veta om det finns någonsomhelst teknisk bevisning i fallet?
Min hypotes är att RS inte hade fått detta fall i mål utan föräldrarnas passiva och i vissa fall aktiva medverkan. I den masshysteri som rådde i Arvika efter Kevins död, i kombination med den psykiska press det innebar att involveras i utredningen, förlorade föräldrarna förmågan att veta sitt eget (och barnens) bästa.
Intrycket jag får är att just denna familj varit snudd på optimalt psykologiskt funtade för att sluta med Svarte Petter på hand.
Det framgår av Hjelmgren-rapporten att Polisen haft en stor mängd misstänkta att utreda, vilket man verkar gjort relativt hårdhänt, ibland med illegala åtgärder som vid avlyssningen av minderåriga.
Familjen som i slutändan fick Svarte Petter var den som inte klarade att bjuda motstånd. Polisen följde helt enkelt minsta motståndets lag.
Att just denna familj drabbades har således i mina ögon inte att göra med att bevisningen mot pojkarna på något sätt skulle vara starkare än bevisningen mot andra misstänkta i fallet, utan snarare att situationen i Arvika skapade en
urvalsprocess där trycket från utredningen selekterade fram den minst psykologiskt motståndskraftiga syndabocken.
Pappan verkar dock i någon mån försökt "riva systemet", men misslyckats.
Såhär beskriver RS och Nina Hjelmgren pappans försök att sätta sig på tvären mot utredningsapparaten som siktat in sig på hans barn:
Citat:
Innan polisen visste hur händelseförloppet gått till, hade polisen uppfattningen att föräldrarna var för involverade och styrde för mycket i barnens berättelse. Förundersökningsledaren upplevde det inte som att pojkarnas pappa och styvmamma kunde hjälpa pojkarna i någon större utsträckning att berätta sanningen. Tvärtom. Pappan sa, att han inte ville att de skulle prata om det inträffade hemma då han trodde barnen skulle fara illa av det. Både pappan och styvmamman kände sådan press, att de vid olika tillfällen under förunder- sökningen skrev in sig för psykiatrisk vård. Pappan försökte också styra informationen, så att den alltid kom via honom. Han ville uppenbart inte att pojkarna skulle säga något som de inte redan hade talat om hemma. Pappan ville ha all information först – om barnen sa något till sin biologiska mamma ville han att hon skulle ringa honom först. När man efter ett tag flyttade den äldre pojken till sin biologiska mamma eftersom han var tryggare tillsammans med henne, ringde pappan till henne för att informera sig om vad barnen sagt i förhör som hon deltagit i, trots att han visste att de kommit överens med polisen om att hon inte skulle berätta något om innehållet i förhören för någon, inte honom heller. Detta gjorde honom upprörd.
