Mordet på Kevin Hjalmarsson, 4 i Arvika 1998

Efter att SVT:s Dokument inifrån och Dagens Nyheter presenterat nya uppgifter om mordet på Kevin i Arvika 1998 har åklagaren i Karlstad beslutat att återuppta förundersökningen.

Bland annat har det framkommit vittnesuppgifter som gör gällande att de två bröder som anklagats för att ha dödat pojken inte kan ha befunnit sig på mordplatsen under den aktuella tiden.

Året efter att utredningen avslutades fick journalisten Nina Hjelmgren och spaningsledaren Rolf Sandberg i uppdrag att sammanställa en rapport om utredningsarbetet, som senare skulle kunna användas i utbildningssyfte inom polisen.

Rapporten var klar i februari 2000, och där redogörs ingående hur mordutredningen framskred dag för dag. Där framgår också att polisen jobbade med en rad tips och uppslag som pekade åt andra håll än mot bröderna.

SvD har varit i kontakt med rapportförfattaren Nina Hjelmgren som dock avböjer att närmare kommentera innehållet.

Här är några av huvudspåren som redovisas i rapporten om utredningen:

Samma dag som Kevin mördades, den 16 augusti 1998, hade den lilla pojken enligt rapporten setts tillsammans med eller i närheten av flera av polisen dokumenterade pedofiler.

Enligt rapporten hade en känd pedofil till och med hållit pojken i handen när de båda gick över en gata. Polisen kände också till att en av pedofilerna hade fotograferat barn och ”inte kunde krama ett barn utan att begå övergrepp”. En av pedofilerna som bodde i området dömdes senare till fem års fängelse sedan det visat sig att han utsatt en treåring för sexuellt våld.

I rapporten beskrivs hur Rättsmedicin i Linköping, som undersökt Kevins kropp, inledningsvis uppgett att skadorna på Kevins kropp var ett resultat av sexuella övergrepp.

Men tekniker avfärdade enligt rapporten på ett tidigt stadium pedofilspåret, och menade bland annat att en pedofil inte skulle ha lagt kroppen helt öppet på en lastpall i vassen, utan gömt den bättre för att inte bli avslöjad.

Och den rättsmedicinska bedömningen förändrades. När Rättsmedicin i Linköping inledningsvis hade hävdat att Kevin utsatts för sexuella övergrepp var detta delvis baserat på upptäckten av en vit vätska på kroppen, men enligt rapporten ska denna vätska vid en närmare undersökning ha visat sig komma från en salva som läkaren på sjukhuset i Arvika använt när han skulle mäta Kevins kroppstemperatur.

Pedofilspåret ledde dock ingenstans, men hade hunnit skapa oro i området. Rykten hade tagit fart och polisen blev enligt rapporten rädd att folk skulle ta saken i egna händer och attackera misstänkta pedofiler i trakten.

Under polisens utredning ringde en förälder till en av Kevins vänner och berättade att Kevin hade ringt på deras dörr dagen innan han försvann. Denna familj hade redan tidigare kontaktas av polisen, men hade då inte kommit ihåg något av Kevins besök, enligt rapporten.

Nu ringde pappan i familjen och berättade att hans söner, fem och sju år gamla, hade berättat saker som hade med Kevins död att göra.

Femåringen, en av Kevins bästa kompisar, berättade att han har sett ”mördaren” döda Kevin med en kniv och sedan sparkat ut honom i vattnet. Femåringens storebror intygade i sin tur att hans lillebror berättat för honom hur han hade sett Kevin mördas.

Enligt brödernas pappa och styvmor var femåringen väldigt orolig efter händelsen och vågade inte sova ensam.

Enligt rapporten namngav den sjuårige brodern i ett senare förhör en annan utpekad mördare, en namngiven pojke från trakten. Polisen kallade då alla pojkar med det namn som sjuåringen angav till förhör – och en av dem passade enligt rapporten bättre än de andra in på gärningsmannaprofilen.

Arbetet med detta spår kom att pågå en längre tid, eftersom flera i utredningen nu var övertygade om att man funnit gärningsmannen i denna pojke.

Enligt rapporten fick polisen svårt att lägga pusslet med hjälp av förhör med barn; många barn ljög enligt polisen, ofta för att barnen inte hade tillåtelse att vistas vid vattnet och inte ville att föräldrarna skulle få reda på det. Även föräldrar ljög av rädsla för att deras barn skulle vara inblandade i fallet.

Ingen kunde heller enligt rapporten redogöra för var Kevin hade varit vid 16–17-tiden den dagen då han mördades.

Sedan Kevins femårige kompis efter en knapp vecka berättade att han sett Kevins mördare, intensifierade polisen arbetet med barnspåret.

Pojkarna hade enligt rapporten samma kväll som Kevin dog sprungit hem och berättat för föräldrarna att Kevin låg i vattnet. Men deras föräldrar ska då ha avfärdat pojkarnas berättelse, och istället hade allesammans åkt för att fiska med vänner.

Efter en vecka började barnspåren utkristalliseras trots att det mesta i inledningen av förundersökningen hade pekat mot pedofilspåret.

Enligt rapporten fanns bland annat en misstanke att ett helt gäng barn hade befunnit sig på platsen, och hetsat varandra.

Utredningen av de olika spåren fortsatte parallellt. Mängder av barn kom att höras, några i sina hem, några på polisstationen för att minska föräldrarnas påverkan.

Förhör med Kevins femårige kamrat fortsatte, han vallades med sin pappa på platsen. Men pojkens uppgifter ändrade karaktär vid varje möte.

Däremot kom en annan historia fram, och enligt rapporten ledde detta till att två tonårspojkar under en period misstänktes för mordet.

I barnspåren figurerade sammanlagt åtta pojkar som enligt polisförhör befunnit sig nära mordplatsen den dag då Kevin dog.

Men polisen slog alltså senare fast att det var de båda bröderna som låg bakom Kevins död, med brödernas erkännanden som grund, men utan teknisk bevisning. Erkännandena ska heller inte ha spelats in.