Mordet på Kevin Hjalmarsson, 4 i Arvika 1998

Utredningen av 4-årige Kevins död i Arvika 1998 används av DN och SVT/Dan Josefsson för att angripa mig i min profession. Det påstås att min inblandning i utredningen och de många förhören ledde till att en 7-årig pojke och hans yngre bror falskeligen medgav att de var direkt inblandade i Kevins död.

Som en av flera externa rådgivare kontaktades jag den 9 september av utredarna en tid efter att det så kallade barnspåret hade initierats. Syskonparet hade redan samma dag som Kevin avlidit kommit hem och berättat om händelsen, men de blev aktuella i polisutredningen först när föräldrarna tog med dem till polisstationen sex dagar efter berättandet.

Jag bekräftade polisens antagande om att det pojkarna sagt kunde betyda att de hade bevittnat eller varit delaktiga i våldet. Jag hänvisade till internationell forskning och vetenskapliga fallstudier med det övergripande rådet att barn som har bevittnat våld, utsatts för sexuella övergrepp eller själva begått dödligt våld eller övergrepp behöver tid för att kunna berätta. All erfarenhet visar att oro, rädsla, lojalitet, skam och skuld hos barnen gör att de endast successivt kan närma sig det svåra och ofta sker detta fragmentariskt.

Frågan är om det var hänsynsfullt eller hänsynslöst att hålla de upprepade förhören, 13 per barn samt fem spaningsuppslag, under drygt två månaders tid.

Ett råd jag gav var att utredarna skulle bygga en relation med barnen, vilket just tar tid. Det är väl känt att barn kan påverkas av ledande frågor och att de tenderar att anpassa sig efter auktoriteter. Men även om upprepade förhör innebär en suggestiv situation där barn kan fantisera ihop svar visar forskningen att med tillit i intervjusituationen berättar barn vad de faktiskt har upplevt snarare än vad de tror vuxna vill höra. I min återkoppling till polisen hänvisar jag bland annat till min bok ”Avancerad förhörs- och intervjumetodik” från 1998, vilken just tar upp denna problematik.

Att som den förre justitieministern Thomas Bodström påstå att det är ”helt oacceptabelt” att hålla fler än ett förhör med barn (TV 4 den 5 maj) är definitivt inte i enlighet med evidensbaserad forskning. Med en sådan arbetsmetod skulle dödligt våld som barn kan ha varit orsak till aldrig kunna utredas och de inblandade barnen följaktligen inte få hjälp. Samhället skulle inte heller få den kunskap som behövs för att bygga upp erfarenhet, lära av tidigare händelser, och därmed förhindra att något liknande händer igen.

Utredningen utgick från ett barnperspektiv, precis tvärtemot Josefssons och DN:s utgångspunkt om att barnen pekats ut av polisen och pressats i förhör till falska erkännanden. Och efter det första förhöret tog föräldrarna återkommande kontakt med polisen för att pojkarna lämnat ytterligare information i samtal med dem. De två barnpsykologer som följde förhören från ett angränsande rum för att säkerställa att barnen mådde bra var samstämmiga med förhörsledaren om att förhören kunde fortsätta så som skedde.

Jag uppfattar att det huvudsakliga syftet med DN:s och SVT:s/Dan Josefssons försök att karaktärsmörda mig ligger i förlängningen av den debatt som fördes om min roll i Quickutredningarna. Även då initierades drevet och angreppet av Dan Josefsson. Nu har detta utvecklats till vad som kan betraktas som ett socialt accepterat våld mot mig och andra.

Att koppla in externa personer för att bistå polisutredningen (bland annat två barnpsykologer, en vuxenpsykolog, personal från socialtjänsten, riksmordkommissionen och gärningsmannaprofilgruppen) var i själva verket korrekta åtgärder som polisen i Arvika vidtog för att säkerställa en rättssäker utredning. Det har nu gått 20 år sedan dödsfallet, och en hel del har förändrats sedan dess. Upprepade intervjuer med barn där man misstänker övergrepp är nu legio, liksom att barn har ett juridiskt biträde vid förhör (vilket inte var lagstiftat 1998). Nu är också rågången mellan externa experter och operativt polisarbete tydligare.

Det är angeläget och bra med mediegranskningar av rättsfall och av de personer som har medverkat. Man bör till exempel undersöka om det har förekommit så kallad konfirmeringsbias i brottsutredningar, alltså att utredare och externa rådgivare/experter drar åt samma håll och endast söker och tar till sig information som stöder ett antagande att den misstänkte begått den aktuella brottsliga handlingen. Det är viktigt att blottlägga om det finns utredningsmässiga brister samt att de som medverkat rannsakar sig själva. Den konfirmeringsbias som till del förelåg i Quick-utredningarna är således viktig att lyfta fram, vidare att en sakkunnig expert inte ska ha flera olika roller. Men detta ändrar inte i sak den forskningsunderbyggda input jag gav polisen i såväl Kevin-utredningen som Quick-utredningen.