Citat:
Många utanför ämnet i denna tråd. Tänkte ge lite fakta utifrån vad jag läst på om fallet. Kanske ger det lite klarhet.
1. Länskrim Värmland fick ansvar för grövre våldsbrott i länet året före mordet. Organisationen hade inte satt sig.
2. Förundersökningsledare Rolf Sandberg saknade erfarenhet.
3. Utredningar med barn som brottsoffer o gärningsmän har utvecklats mycket senaste 10 åren och sköttes över hela landet i alla utredningar på ett annat sätt än idag.
4. Förhörsledaren hade förhållandevis stor erfarenhet i att förhöra barn - ca 15 års erfarenhet att förhöra barn som brottsoffer
5. Det var kutym vid den tiden att anlita experter. Sven Å Christiansson ansågs vid den tiden besitta djup kunskap i sättet som barn borde höras.
6. Barn som brottsoffer eller som hördes som utpekade enligt LUL31 saknade ombud. Det gjorde de rutinmässigt på den tiden. Polisen fick tillsammans med socialtjänsten ta det ansvaret.
7. Värmlandspolisen tillsatte stora resurser både erfarna mordutredare, vanliga utredare och barnutredare. Man tog hjälp av socialtjänst och expertis (S Å Christiansson). Man försökte kommunicera ut vad man visste genom media. Polisman försökte göra förhörssituationen med barnen dräglig o skapa relation genom att göra aktiviteter med barnen. Utifrån den tidens tänk knappast fel.
8. Det genomfördes väldigt många förhör med barnen: Utifrån vad man nu vet om att förhöra barn var detta inte bra. Frågorna var för ledande och man ställde barnen mot varandra. Förundersökningsledaren verkar ha övervärderat vilka slutsatser man kunnat dra av barnens berättelser. Förhörsledarna verkar aldrig ha landat i samma slutsatser av barnens berättelser.
9. Det blev aldrig något avslut i form av rättegång osv. Därav osäkerhet i vad utredningen uppnådde för slutresultat. Enligt förundersökningsledaren: utrett att barnen dödat Kevin med pinne som hittats på platsen. Förhörsledarna: barnen har gett en berättelse om vad som hände vid sjön. Åklagare: la ner förundersökningen som bedrevs parallellt med §31 utredningen (antingen ett missförstånd eller också var det annorlunda förr - nu bedrivs §31 inom förundersökningen o eftersom förundersökning inte kan vara delad leds det av samma person. Inte åklagare o polis delat. Föräldrar/barn: levt i tron att de var skyldiga men det verkar inte slutsatsen ha varit.
10. Förundersökningsledaren: stora incitament att nå ett avslut. Dels tidigt i karriären, dels stort tryck från media, dels stort tryck från hans chefer när utredningen tar stora resurser.
11. Det stora felet - alltså misstag även på den tiden då utredningen bedrevs - ligger hos förundersökningsledaren. Han verkar uppenbart inte haft fog för slutsatserna a) att det var mord b) att pojkarna begått mordet (berättelserna lågt bevisvärde o stöds ej av teknisk bevisning) c) att lägga ner förundersökningen.
Det är organisationen och förundersökningsledaren som ska hängas för de misstag som bedrevs och att slutsatserna blev felaktiga. Inblandade poliser, utredare, soc tjänst och övriga verkar ha gjort sitt arbete efter den tidens bästa kunskap.
1. Länskrim Värmland fick ansvar för grövre våldsbrott i länet året före mordet. Organisationen hade inte satt sig.
2. Förundersökningsledare Rolf Sandberg saknade erfarenhet.
3. Utredningar med barn som brottsoffer o gärningsmän har utvecklats mycket senaste 10 åren och sköttes över hela landet i alla utredningar på ett annat sätt än idag.
4. Förhörsledaren hade förhållandevis stor erfarenhet i att förhöra barn - ca 15 års erfarenhet att förhöra barn som brottsoffer
5. Det var kutym vid den tiden att anlita experter. Sven Å Christiansson ansågs vid den tiden besitta djup kunskap i sättet som barn borde höras.
6. Barn som brottsoffer eller som hördes som utpekade enligt LUL31 saknade ombud. Det gjorde de rutinmässigt på den tiden. Polisen fick tillsammans med socialtjänsten ta det ansvaret.
7. Värmlandspolisen tillsatte stora resurser både erfarna mordutredare, vanliga utredare och barnutredare. Man tog hjälp av socialtjänst och expertis (S Å Christiansson). Man försökte kommunicera ut vad man visste genom media. Polisman försökte göra förhörssituationen med barnen dräglig o skapa relation genom att göra aktiviteter med barnen. Utifrån den tidens tänk knappast fel.
8. Det genomfördes väldigt många förhör med barnen: Utifrån vad man nu vet om att förhöra barn var detta inte bra. Frågorna var för ledande och man ställde barnen mot varandra. Förundersökningsledaren verkar ha övervärderat vilka slutsatser man kunnat dra av barnens berättelser. Förhörsledarna verkar aldrig ha landat i samma slutsatser av barnens berättelser.
9. Det blev aldrig något avslut i form av rättegång osv. Därav osäkerhet i vad utredningen uppnådde för slutresultat. Enligt förundersökningsledaren: utrett att barnen dödat Kevin med pinne som hittats på platsen. Förhörsledarna: barnen har gett en berättelse om vad som hände vid sjön. Åklagare: la ner förundersökningen som bedrevs parallellt med §31 utredningen (antingen ett missförstånd eller också var det annorlunda förr - nu bedrivs §31 inom förundersökningen o eftersom förundersökning inte kan vara delad leds det av samma person. Inte åklagare o polis delat. Föräldrar/barn: levt i tron att de var skyldiga men det verkar inte slutsatsen ha varit.
10. Förundersökningsledaren: stora incitament att nå ett avslut. Dels tidigt i karriären, dels stort tryck från media, dels stort tryck från hans chefer när utredningen tar stora resurser.
11. Det stora felet - alltså misstag även på den tiden då utredningen bedrevs - ligger hos förundersökningsledaren. Han verkar uppenbart inte haft fog för slutsatserna a) att det var mord b) att pojkarna begått mordet (berättelserna lågt bevisvärde o stöds ej av teknisk bevisning) c) att lägga ner förundersökningen.
Det är organisationen och förundersökningsledaren som ska hängas för de misstag som bedrevs och att slutsatserna blev felaktiga. Inblandade poliser, utredare, soc tjänst och övriga verkar ha gjort sitt arbete efter den tidens bästa kunskap.
Jag tror inte att vi ska bortse från en speciell trolleriprofessor. Han har varit drivande i hur förhören skötts. Mot sånna kvacksalvare är ingen organisation imun
